JAZZ. Rikard Rehnbergh rapporterar från Stockholm Jazz Festival. Ett event som innebär jazz på alla håll och kanter i tio dagar.
När Stockholm Jazz Festival växer på längden (runt 70 spelplatser: från Vallentuna till Ekerö, Järva till Spånga, via city så klart) och bredden (nära 300 programpunkter: alltifrån solister till storband) är det inte utan att en undrar hur det ska toppas nästa år? Att kunna lyssna på jazz (ett för övrigt mycket brett begrepp) på alla håll och kanter i dagarna tio är förstås inte illa, men frågan om identitet, tema och röd tråd uppstår, ofrånkomligen, då.
Jazzfestivalen har allt sedan den flyttade från Skeppsholmen till ovan mängd olika spelplatser och blev en tilldragelse om hösten, i stället för sommaren, brottats med detta identitetsproblem (som också Po Tidholm påpekar i en DN-kommentar): vad är det årliga temat och var är den röda tråden? Och kan det ens kallas för festival när den är så till vida utspridd och stor? Nja, knappast. Ett lämpligare namn vore Stockholm jazzdagar.
Nu jazz med Nils Petter Molvær
Med det sagt var det ett ovanligt bra år i år, med många angelägna och internationella namn på besök. När den norske trumpetaren Nils Petter Molvær, som i och med solodebuten 1997 gav upphov till begreppet Nu Conception of Jazz, eller kort och gott nu jazz, spelade i Kulturhuset Stadsteaterns hörsal tycktes tiden ha stått still under den halva mansålder som gått. Det formligen dryper av 90-tal i dennes fusion-, acid jazz-, electronica-influerade kompositioner. På gott och ont. Det är överlag svårt att höra någon större skillnad från när jag för första gången såg och hörde honom på Berns i början av 2000-talet och den här konserten.
Jo, förresten, en avgörande skillnad var att svenske steel pedal-gitarristen Johan Lindström tagit plats bredvid Molvær. Avgjort till det bättre. Fast lite signifikativt att kvällens bästa bit (som i beat) blev en Radiohead-cover (”True Love Waits”) och inte en originalkomposition.
Slitet gig med Headhunters
Under avdelningen gamla meriter hamnar också Headhunters, Herbie Hancocks tokhyllade kompband under den vildsinta fusioneran på 1970-talet. Fast då Hancock inte längre är med förlorar bandet samtidigt ett inte så litet mått relevans. Giget på Fasching kändes slitet (de flesta medlemmarna är i 70-årsåldern), rentav förlegat, vilket inte brukar vara fallet med äldre jazzmusiker. Tiden har inte bara hunnit i kapp utan även sprungit om kvintetten (eller är det genren?).
Britta Vires trio levererar impressioner
En trio som däremot kan se framtiden an med tillförsikt är estniska Britta Virves’ (Jon Henriksson bas, Jonas Bäckman batteri). De tre levererar små impressioner, porträtt och reseberättelser som åtminstone jag är idel öra att få höra mer om och av. Typ: I stället för vykort, som Cornelis skrev. Att Virves har en klassisk skolning i grunden är märkbart i hennes anslag, klang och synbarliga lätthet vid flygeln (en Bösendorfer): sprezzatura, som det heter. Det är svårt att inte jämföra med en annan till Sverige (tacknämligt) invandrad pianist och triospel: Naoko Sakata.
Det är finurlig och framför allt intelligent musik.
Intim spelning med Mattias Landæus trio
Samma sättning består Mattias Landæus trio av. Också den gjorde en intim spelning nere i en av Gamla stans många pelarförsedda källarvalv (gemytliga Källarbyn). Han spelade däremot på en Steinway som fyllde det medeltida valvet med efterklanger och lekfulla toner. Det är finurlig och framför allt intelligent musik. Roligast när Landæus kompade sig själv på en enligt egen utsago ”grön mojäng” (en melodika, eller munpiano) i avancerad (nåja!) tolvtonsteknik. Eller avslutade giget med en yvig tolkning av Östen ”med rösten” Warnerbrings svensktoppsschlager ”Det va längesen man plocka några blommor”.
Ett av jazzdagarnas bästa gig.
Tom Skinners kvintett ‒ jazz i takt med tiden
På tal om Radiohead: Tom Skinner, batterist i bland annat hajpade Sons of Kemet och the Smile (med Thom Yorke och Jonny Greenwood från Radiohead), startade för två år sedan projektet Voices of Bishara (ett arabiskt ord för goda budskap eller dito nyheter), starkt influerad av Abdul Waduds (Ronald Earsall DeVaughn) solocelloplatta By Myseself (släppt på den egna etiketten Bishara) från 1977.
Här har inte tiden hunnit i kapp utan här ligger såväl Wadud som Skinner och hans kvintett helt i takt med tiden, fastän med en fot i historien. Samspelet mellan stråkar (en basist, en cellist) och blås (två saxofonister, även på flöjt och klarinett) med Skinners trumset som en brygga i mitten är formidabelt. Ett av jazzdagarnas bästa gig.
Lyckad blandning av uråldrigt och nytt
Världsmusiken då? Jodå, i anrika Grünewaldsalen hade två duor slagit ihop sig till en kvartett. Den animerade (de kunde knappt sitta still på stolarna) duon Parisien (sopransax) och Peirani (ackordeon) flankerade avsevärt lugnare Ségal (cello) och Sissoko (kora) och förmedlade tongångar som kunde härröra från sidenvägen eller, kanske snarare, kamelkaravanen från Nouakchott till Tombouctou. En, med andra ord, lyckad blandning mellan uråldrigt och nytt, nord och syd, strängar och klaffar.
Här framgick syntesen mellan jazz, kammarmusik, impro och etno (den erbarmliga etiketten världsmusik är svår att ersätta med en godtagbar ekvivalent) i all tydlighet.
Brasilien för hela slanten
Där dessa två duor lyckades med syntesen, där gick det sämre för en annan: akustiska gitarristen João Bosco och cellisten Jaques Morelenbaum lyckades inte riktigt mixa de olika komponenterna till en ny förening. Det blev liksom bara Brasilien av det hela – vilket, i och för sig, inte vill säga lite, ett axplock: bossa, samba, axé, forró, maracatu, catira – men bägge solister är så pass kompetenta och självsäkra musiker att de gott kunde ha improviserat och flutit utanför ramarna mera än de gjorde.
Habil spelning med Bill Frisell Four
”Da geh’ ich zu Maxim” (strof/refräng ur en Franz Léhar-operett) blev en maxim (levnadsregel) mot slutet av festivalen: förutom Bosco lirade Bill Frisell Four där (en nygammal kulturscen med ett osedvanligt utmärkt ljud) på lördagskvällen. Senast Frisell var här (sommaren 2022) var det som en sorts kompgitarrist till den store tenoristen Charles Lloyd ute i parken till Moderna museet (ett oförglömligt gig för övrigt) och hamnade då något litet i skymundan. Nu fick han leda sin egen kvartett och framträda i egen rätt.
Fel: Frisell tycks inte trivas i rampljuset, åtminstone inte i det starkaste, utan ger frikostigt sina medmusiker lika mycket om inte mer utrymme än sig själv. Han har beskrivits som en lyrisk uttolkare av de för Förenta staterna signifikativa stilarna bebop, blues, bluegrass, country, appalachian, det som med en samlingsterm brukar benämnas americana.
”Four” är också titeln på senaste skivan (på klassiska Blue Note) och det är ett riktigt superband han fått ihop: Gerald Clayton vid flygeln (en Yamaha), Jonathan Blake bakom batteriet och Gregory Tardy, vars ton påminner något om Lloyds, på tenor och klarinett. Kvartetten gjorde en habil och stillsam spelning: En kollektiv insats utan några större åtbörder.
Musikalisk syntes med Sven Wunders septett
På den tionde dagen stod det svenska ”underbarnet” och Grammisvinnaren Sven Wunder (Joel Danell) på samma scen och frambringade, även han, till en början, takter och toner i en lyckad syntes: jazz, funk, fusion, psykedelika, progressiv rock och anatolisk folkmusik.
Det var septettens första spelning någonsin men det märktes inte. Strängarna gjorde hela skillnaden. Traditionalisten (läs: progg) Reine Fiske på elgitarr, Ali Shaker på saz, persisk långhalsad luta, och en vars namn jag inte uppfattade på qanun, en cittra som vilar i knät och som trakteras med naglarna, spelade ”så fingrarna blödde” och påminde inte så lite om turkiska alternativbandet Baba Zulas samarbeten med Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten. Efter ett tag infann sig dock monotonin. Något saknades. Kan det ha varit jazzen? Var hade katten lagt den?