FOTOGRAFI. Henrik Schedin har läst Susan Sontags texter om fotografi som nu finns samlade i en svensk översättningsvolym. En bok som uppfordrar oss till engagemang, menar han.
Om fotografi och Att betrakta andras lidande
av Susan Sontag
Översättning: Peter Kihlgård
Albert Bonniers förlag
Nuförtiden ser vi dagligen bilder och videor på hemskheter, allt filmas och fotograferas. Oavsett om bilderna kommer från Ukraina eller Gaza är det hemskt, och vi behöver ta ställning till hemskheterna. Kan vi göra något inför dessa bilder?
Om fotografi är en samling texter skrivna av Susan Sontag mellan 1973 och 1977 för The New York Review of Books som handlar om fotografi som fenomen och konstform. Den har nu kommit tillsammans med essän Att betrakta andras lidande från 2003, båda i svensk översättning av Peter Kihlgård. Hennes skarpa kritik är relevant för att förstå vårt samhälle sett genom kameralinsen.
Det är delvis en lektion i fotografins historia, men handlar lika mycket om vårt samhälle i stort och vår västerländska kultur. Redan på första sidan beskriver hon fotografi som en ”blickens etik”, och Sontag använder kamerans lins för att skildra vårt samhälle.
Fotografier är inte bara dokumentation av ett förflutet, menar Sontag, utan även ett sätt att hantera nuet. De utkristalliserar vår världsbild, inte nödvändigtvis genom att skildra en sanning utan snarare genom att utgöra en ”en slutsats”.
Denna samling texter har sitt ursprung i en recension av Diane Arbus postuma utställning på Museum of Modern Art i New York, där hon kritiserar Arbus för att inte skildra de personer som är hennes motiv på ett mänskligt vis. Arbus fotograferade personer i samhällets utkant, fattiga personer, personer med funktionsnedsättningar, personer i sexindustrin eller excentriker som inte passade in.
Att fotografera är att fånga upplevelser menar Sontag och med den aktiviteten blir det en form av appropriering av motivets subjekt. Som fotograf tar du dig makten att fånga en upplevelse eller person, och Arbus har tagit en grupp i anspråk och gjort dessa människor till sina objekt. Arbus fotografier bygger på en tillgjord naivitet, menade Sontag, då den byggde på distans från subjekten hon skildrade och därför förfrämligade dem i stället för att skapa förståelse och medkänsla.
Fotografiet har en inbjudande ärlighet i och med att det utger sig för att avbilda verkligheten som den är, till skillnad från måleriets subjektiva avbildning. Nu vet vi ju att det inte stämmer när det finns retuschering, mörkrumsteknik och program som Photoshop, men fotografiets grund finns ändå kvar i vårt medvetande. Sontag skriver också att ”fotografier förklarar inte, de konstaterar.” Vi lär oss inte något av motivet enbart genom att se det, vi behöver också förstå kontexten kring det.
Fotografiers dokumenterande förmåga gör dem också lämpliga att använda för att skildra katastrofer och därigenom uppmärksamma oss på andras sorger. Därför belyser Sontag krigsfotografiet i Att betrakta andras lidande.
Sontag påminner oss om att de bilder vi betraktar också utspelar sig i verkligheten. Det är inte ett skådespel för nyhetsrapporteringen, utan verkliga upplevelser. I dag när en stor del av rapporteringen kommer från sociala medier, där det ofta finns ett personligt konto bakom bilderna är de mer intima och kanske därför också mer verkliga. Det var inte bara stora medieföretag, likt CNN, som under belägringen av Sarajevo rapporterade kontinuerligt. I dag är det till exempel enskilda palestinier, israeler eller ukrainare som i sociala medier lägger ut bilder från sin krigshärjade vardag.
Sociala medier skapar en närvaro som den opartiska journalistiken inte kan uppnå, dock är den privata rapporteringen via sociala medier subjektiv. Och detta behöver vi också förstå och hantera. Det innebär dock att bildmaterialet har eskalerat och Sontag varnar för att vi blir avtrubbade genom att dagligen se lidande avbildat. Att etiskt begrunda vad en bild kan innebära är kanske ännu mer relevant än tidigare i och med mängden medier vi konfronteras med. Det finns ett ansvar i och med att det står i vår makt att kunna fotografera vad som helst.
Bilder från krig och övergrepp innebär att vi blir medvetna om dem. Det är nog inte mänskligt möjligt att ta till sig vidden av den katastrof som faktiskt äger rum i Palestina idag, trots att vi överöses med bilder och videor. Däremot går det att genom ett urval bilder konstatera, för att parafrasera författaren, vilken katastrof som sker, och från det konstaterandet empatiskt förstå den andres lidande.
Det är i själva verket inte mängden bilder som är avtrubbande, det är den passiva reaktionen. Som reaktion på bilderna behöver vi sätta in oss i kontexten och förstå vad som försiggår, samtidigt som vi tillåter oss att känna medkänsla. Vem är det som har orsakat detta och vem är ansvarig? Det är inför dessa frågeställningar vi behöver sätta oss in i kontexten. Troligtvis är det svårt att förändra något från tv-soffan i Sverige, men vi kan fortfarande reagera och ta ställning.
info@opulens.se
