LILJEFORS. Anne Edelstam har sett en imponerande Bruno Liljefors-utställning i Paris. ”Återupptäck denne vår store, men i vissa avseenden närmast bortglömde konstnär!” skriver hon.
Bruno Liljefors, La Suède Sauvage
Petit Palais, Paris
1 oktober 2024 – 16 februari 2025
”Det vilda Sverige” kallas denna utställning med över hundratalet verk, fotografier och teckningar av vårt lands berömde djurmålare, Bruno Liljefors (1860 – 1939). I och med denna utställning på Petit Palais fullbordas ett projekt där trion ”ABC” (efter konstnärernas förnamnsinitialer) lyfts fram i det franska kulturlivet. Det rör sig alltså om Carl Larsson (visades 2014), Anders Zorn (2017) och nu Bruno Liljefors (2024).
Men hur väl känner vi svenskar egentligen till Bruno Liljefors? Jag förvånades själv över hur lite jag egentligen kunde om denne fascinerande konstnär som jag ändå har sett så många verk av.
Museifolket i Frankrike är mästare på scenografi och även denna gång har de lyckats förträffligt väl med iscensättningen av Liljefors majestätiska målningar. För första gången har jag nu sett dem på nära håll och i ögonhöjd.
Hans innovativa sätt att måla, med enkla penseldrag, fokuserat på objektet ofta med suddigare bakgrund, de med kniv inristade strecken blandat med realistiska och delikata penseldrag, framstår som en innovativ metod i måleriet. Även hans enorma dukar var nyskapande på sin tid. Det riktigt stora formatet hade enkom använts för historiska motiv förut. Lägg till detta hur han ramade in sina verk med inspiration från den japanska konsten.
Denne naturromantiker frångick landskaps- och porträttmotiven för att ägna sig åt att återskapa naturen i hela dess skönhet, men även i dess grymhet. Bruno Liljefors var jägare och väjde inte för att avbilda motiv med inslag av blod eller död. Likt flera av hans kollegor (han var god vän med Anders Zorn) reste han till Frankrike och Grez-sur-Loing där en betydande internationell konstnärsgrupp var verksam. Men till skillnad från de flesta, stannade han enbart en kort tid där.
Bruno Liljefors längtade nämligen tillbaka till den svenska orörda naturen som han var van vid att röra sig i.
Han växte upp i Uppsala, under påverkan av Linné och dennes kategoriserande av olika djurarter, och gjorde helst sina skisser ute i naturen. Bruno Liljefors kom snart att ta avstånd från de akademiska konstskolorna och sällade sig till ”opponenterna”.
Redan i barndomen hade han varit besatt av att observera och teckna. Som barn var han klen men han arbetade idogt upp sin fysik och var inte rädd för att klättra högt upp i trädtoppar eller att sova i kojor han byggt ute i skogen. På utställningen har de återgivit hans akrobatiska eskapader med visualiseringar på väggarna så att besökarna kan förstå hur han kunde avbilda till exempel ett örnnäste på nära håll.
Liljefors använde sig även flitigt av sin kamera och fotograferade naturmotiv för att sedan återskapa dessa i sin ateljé. Intressant nog avvek han från andra naturmålare genom att ofta helt strunta i horisonten och i stället föra betraktaren direkt in i bilden, in i motivet.
Bruno Liljefors var inte heller rädd för att utsätta sig för kyla, blåst och vind vilket framgår av hans enastående havsmålningar med ejdrar på ett upppiskat hav eller havsörnar som dyker ner för att fånga en fisk. Undersköna solnedgångar är dock mer sällsynta i hans måleri men kanske just därför så hänförande när de dyker upp.
Jag tänker att det framför allt är detta vi ska ta fasta på, när det gäller Liljefors relevans i dag: vår natur, vårt rika djurliv och vår naturskog, vilken tyvärr alltför ofta skövlas. Kanske kan Bruno Liljefors få samtidens människor att få upp ögonen för de gåvor vi har fått i form av orörd natur med dess vilda djurliv?
Har du inte möjlighet att komma till Paris för att se den här utställningen, så ta dig tid att i Stockholm besöka Nationalmuseum och Thielska galleriet eller Göteborgs konstmuseum och återupptäck denne vår store, men i vissa avseenden närmast bortglömde konstnär!
