UTSTÄLLNING. ”Deras inre världar frångick tidens konventioner. Det är förmodligen också därför de väcker intresse än idag,” skriver Anne Edelstam som besökt en aktuell utställning med verk av Carl Fredrik Hill och Lars Hertervig.
Hertervig – Hill. Dröm och verklighet.
Utställningen pågår t o m den 26 januari 2025
Prins Eugens Waldemarsudde
Djurgården, Stockholm
Hertervig- och Hillutställningen på Waldemarsudde, på Djurgården i Stockholm, åskådliggör dessa två skandinaviska konstnärer ur en säregen synvinkel. Utställningens titel ”Hertervig – Hill, dröm och verklighet” beskriver tydligt det övergripande temat. Det unika är att drömmarna, eller sjukdomstillstånden, får en egen plats inom ramen för konsten. De verk som tillkom under sjukdomsperioderna framstår som en gedigen del av deras karriärer. Verken speglar en tid då de blev friare än förut.
För många svenskar är Carl Fredrik Hill (1849 – 1911) ett välkänt namn. Han har ställts ut i Sverige samt internationellt och har beundrats av många genom åren.
Däremot är den norske konstnären Lars Hertervig (1830 – 1902) förmodligen tämligen okänd för den svenska publiken. Det är därför glädjande att det nu ges möjlighet att upptäcka denne konstnär från vårt grannland.
Utställningen är uppbyggd på ett tematiskt vis och börjar bakifrån, det vill säga med konstnärernas senare verk, från deras tid på mentalsjukhus. Kuratorerna menar med detta val av upplägg att Hertervig och Hill då var friare att utöva sina respektive konstnärskap och således var intressantare eller, om man så vill, mer genuina.
Hills karakteristiska, delvis väldigt mörka och skrämmande, men i vissa fall även rätt humoristiska verk känns igen.
Hans ibland groteska fantasifigurer och djurskildringar kan leda tankarna till barnteckningar. Schizofrenin, som läkarna menade att han led av, ger dem ett utopiskt skimmer.
Blyertsteckningarna finner jag mer tilltalande än de som ritats med krita. Man skönjer i teckningarna hans finess och gedigna utbildning.
Kväkarsonen Lars Hertervig sägs ha lidit av ”melankoli” – eller kanske med ett modernare ord depression – och det märks i de mystiska och känslomättade verk som visas i detta första rum.
Det är svårt att uttyda någon svårare psykisk åkomma hos honom. Vad som snarare skiner igenom är hans andlighet. Kan det vara kväkaren inom honom som lyser igenom? Kväkarna tror ju på ett inre ljus. Denna gudstro genomstrålar samtliga hans verk: ibland ter de sig melankoliska och är nästan genomskinliga med tunt färglager i lugna färger och ibland ter de sig gladare och lyckligare i en helt annan färgskala.
Hertervigs överkänsliga världsåskådning undkommer nog ingen. Det går nästan att ta på de känslor som måste ha legat honom till last i det dagliga livet. För det är svårt att vara överkänslig även som konstnär. Skörheten formligen genomstrålar verken.
Hans landskapsmålningar, vilka framför allt visas i den stora salongen, tyder på ett behov av att framställa realistiska detaljer i landskapet men även på en förmåga att erinra sig ett motiv och därefter framställa det i enlighet med egen fantasi.
De norska kusterna, klipporna, havet och träden har en framträdande plats i hans tavlor.
Färgskalan går från dova, ljusbruna nyanser till klarblå men plötsligt förvånas man över en naturtrogen målning i mörka färger med tunga moln. Genom tavlorna kan man närma sig hans mentala tillstånd vilket verkar gå i vågor från att vara stabilt till bräckligt.
Hills psykiska tillstånd framgår tydligare. Hans ambition att bli en erkänd landskapsmålare, vilket han också blev i början av sin karriär, övergick på ett uppenbart vis till ett sjukligt sinnestillstånd.
Flera minnesvärda stora oljemålningar har hängts mitt emot Hertervigs i det större rummet i utställningen. Dessa Hill-målningar visar på konstnärens skickliga penseldrag och intressanta perspektiv.
I det innersta rummet konfronteras vi med en helt annan konstnär: en vars verklighet har fördunklats av sjukdomen.
Hill improviserar under denna tid även med olika slags papper, penslar och kritor vilket gör honom påfallande unik för sin tid. Men även Hertervig använde sig stundvis av olika sorters material i sitt konstnärskap, till och med tobakspapper, vilket är värt att notera.
I det sista lilla rummet möter vi återigen en annorlunda bild av konstnärerna. Där slås jag av en serie små studier av moln. Passande i Prins Eugens palats eftersom denne själv målade flera tavlor med just det motivet.
Det ligger nära till hands att föreställa sig hur isoleringen på mentala institutioner bidrog till att dessa konstnärer inte påverkades av sina samtida konstnärskollegor. De var avskurna från omvärlden men kunde ändå sitt hantverk och hade motiven, om än påverkade av sinnestillståndet, inpräntade inom sig. De var befriade från att inneslutas i ett visst fack. Deras inre världar frångick tidens konventioner. Det är förmodligen också därför de väcker intresse än idag.
I samband med utställningen publiceras en rikhaltig katalog vilken erbjuder en fördjupning när det gäller dessa två verkligt visionära konstnärer.
