LITTERÄRA KLASSIKER. Michael Economou har skrivit en omfattande essä om den ryske poeten Osip Mandelstam. Den handlar bland annat om värdet av det moraliska trotset.
När Ryssland idag brutalt försöker vitalisera mycket av det som var signifikant för Sovjetunionen finns det skäl att uppmärksamma ekona av det förflutna. Dessa hörs och tränger på som om landets självbild aldrig väntat sig något annat. Personkulten är återupprättad. Psykiatrin används för att få oppositionella klassade som mentalsjuka. Josef Stalin hyllas åter. Elever får lär sig gräva skyttegravar, hantera Kalasjnikovs och handgranater. Skolan liknar mer och mer sovjettidens skola. Kritiskt tänkande är i Vladimir Putins läroplaner bannlyst. Så kallade viktiga samtal fostrar barnen. När väst inte är nazism, vilket det enligt prominenta politiker oftast är, kan man åtminstone kalla väst syndigt och degenererat. Allt som anses dåligt, till exempel opposition, oro och avvikande beteende i samhället, förenas av ett gemensamt – det går alltid att skylla på väst.
Kreml serverar sanningen med stort s om andra världskriget, vilket betytt att historieskrivningen stöpts om och isolerats från all annan historiesyn utom den i rysk tappning. Kärleken till fosterlandet, den högsta formen av kärlek, ska rädda rysk-ortodoxa värden. Josef Stalin är ett helgon och Moder Rysslands hjälte, vilket ledande skikt inom rysk-ortodoxa kyrkan också idag bidrar till att bekräfta, parallellt med sitt reservationslösa stöd för den så kallade specialoperationen i Ukraina, idag benämnd som kriget. Vladimir Putin ska slutföra det som varken Katarina den stora, Alexander II eller Josef Stalin lyckats med – eliminera nationen Ukraina. När ryska soldater idag bränner ukrainska läroböcker är det således ett eko av Alexander II:s dekret från 1876, vilket förbjöd det ukrainska språket.
Fosterlandsförrädare kontrolleras – dödas eller fängslas de inte, hängs de ut och trakasseras, vilket är detsamma som att exil eller tystnad blir av nöden. Så har det i varierande utsträckning fungerat under lång tid. Man kunde i Aleksej Navalnyjs politiska kamp höra ekot av sådant moraliskt trots, mod och agerande som alltsedan 1840-talet präglat den ryska intelligentsian.
Först gällde kampen tsarens brutala envälde, i en senare tid handlade kampen om att motarbeta kommunistiskt förtryck samt det av staten sanktionerade våldet visavi oliktänkande. Många ryssar som kämpat för yttrandefrihet och demokrati har bidragit till att hålla liv i en förnuftstradition med rötter i såväl bysantinsk kristendom som i upplysningstidens moralism. Mycket eller lite av Gud, mycket eller lite av yttrandefrihet och jämlikhet – all kamp och opposition har i vilket fall haft som mål att bekämpa auktoritetstro och religiös maktfullkomlighet.
Samt, nog så viktigt, att verka för mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter.
Företrädarna för medborgarrättsrörelsen har i yttrandefrihetens och demokratins namn bekämpat åsiktsförtryck och intolerans. Bland dessa kan och bör nämnas Andrej Sacharov, Oleg Orlov, Jelena Bonner och Vladimir Bukovskij. Mycket i deras aktivism förenar dem med författarna och publicisterna, vilka verkat i samma anda, om än snarast med konstnärliga förtecken, inte aktivistiska diton. I denna tradition bör namnges författarna Aleksandr Herzen och Nikolaj Tjernysjevskij från 1800-talet, kollegorna Aleksandr Solzjenitsyn och Joseph Brodsky från 1900-talet.
*
Här ges inte utrymme att reflektera över hur och i vilken utsträckning konstnärer som Vassilij Kandinskij och Marc Chagall bidragit. Men det vore illa att inte ta tillfället i akt att nämna en annan rysk konstnär, Nicholas Roerich, vars konst, filantropi, fredssträvan och kulturarbete inte kan förbises när frågan om värdet av ett ryskt förnuft förs på tal. Nicholas Roerich, som 1929 var en av kandidaterna till Nobels fredspris, bidrog också till att möjliggöra vår tids Världsarvslista, som Unesco ansvarar för. Den så kallade Roerich-pakten med dithörande fredsflagga undertecknades 1935 av president Franklin D. Roosevelt, och mottot – Pax Cultura – var tänkt att tjäna världen i samma globala anda som präglar Röda Korsets verksamhet.
De katastrofala följderna av första världskriget och ryska revolutionen fick konstnären att inse att varje lands kulturarv tillhör världen och därför måste räddas åt framtiden. Inte bara ruiner, monument och arkeologiska föremål från äldre tider utan även all skapande verksamhet, såsom bibliotekens, universitetens, sjukhusens, teatrarnas och operahusens, måste värdesättas och skyddas från krigets vansinne.
En anekdot, talande för Nicholas Roerichs måleri, måste återges. När Yuri Gagarin 1961 återvänt efter sin rymdresa, utfrågades han om hur jorden såg ut uppe i rymden. Kosmonauten menade att klotet påminde honom om en målning av Nicholas Roerich. Behöver det utsägas att svaret knappast föll i god jord hos KGB, som i sedvanlig paranoid anda misstänkte att konstnären motarbetade ryska värden. Detta var dock en grandios missuppfattning – Nicholas Roerich såg sig som en rysk världsmedborgare, inte som en rysk avhoppare som bara kritiserade och förtalade hemlandet. Det märks såväl i konstnärens universella kultursträvan som i hans respekt för att all kreativitet värd namnet aldrig kan förminskas av nationella intressen, vare sig dessa innefattar slavofila värden eller inte.
*
Kärnan i motståndet har utgjorts av begreppet sovest, det vill säga samvete. Att försöka leva i enlighet med samvetets röst för att uppnå något slags sanning är således ett gammalt ideal som också i dag påverkar dissidenter, oliktänkande och oppositionella. Att ta avstånd från lögner och vägra leva med dem var i sig en moralisk handling, slog Aleksandr Solzjenitsyn fast i essän ”Lev inte i lögnen” (1974). Nobelpristagaren ställde sig med innebörden i många av sina verk i samma oppositionsled som sedan 1829 styrts av filosofen Pjotr Tjaadajev, som menade att Ryssland var underutvecklat och i behov av modernisering – om landet ville tillföra världen något. ”Sanningen är dyrbarare än fosterlandet”, lyder en klassisk formulering hos denne filosof.
Rysslands historiska uppgift låg i ”att tjäna som avskräckande exempel för andra nationer.” Diagnosen var inte svårfunnen. Tsaren var snabb med att förklara Pjotr Tjaadajev sinnessjuk, och han fick resten av sitt liv vänja sig vid att leva under polisbevakning.
Inte ens i samband med Sovjetunionens kollaps 1991 avmattades tankarna på ett mer förnuftigt samhällsbygge, präglat av frihet, mänskliga rättigheter, tolerans och yttrandefrihet, av en särskild anledning – det fanns fog för dem. I dag räcker det med att nämna namnet på Rysslands president för att inse att behovet är större än någonsin.
Rysk litteratur går inte att förbise när man berör denna historia, vad man nu än säger i dagens Ukraina. Ukrainska författaren Oksana Zabuzjko har exempelvis menat att denna litteratur lurat människor i väst att se Ukraina-frågan med ryska glasögon och därför uppmanat till bojkott av landets klassiker (DN 20220429). Men hon har fått rejält med mothugg – klassisk rysk litteratur har utmanat makten, inte tjänat den.
Ett av de stora värdena med klassikerna ligger i gestaltningen av själshärjningar, samvetsförebråelser och sanningslidelser, vilket utvecklat såväl läsarens moraliska klokskap och mod som hans eller hennes förnuft och samvete.
Furst Mysjkin i Fjodor Dostojevskijs Idioten framställs som en dåre, men hans mänskliga egenskaper, bespottade av ett hycklande borgerskap, är föredömliga, inte förkastliga. Den goda människan är ingen omöjlig människa. Naiviteten är i själva verket en styrka och en egenskap, inte ett lyte och en sjukdom.
Krig och fred är en antikrigsroman, skriven av en pacifist, Leo Tolstoj, som inte drog sig för att angripa kyrkan för att den välsignade soldater som skulle ut i krig. Krig är inget hjältemodigt. Krig är död, kaos och tragik. Krig har inga segrare. Tsaren och adelsfolk är trots sin makt (läs: maktfullkomlighet) inte mer betydelsefulla än vanliga människor. Dramatikern bakom Körsbärsträdgården, Onkel Vanja, Tre systrar och Måsen, Anton Tjechov, försökte medelst stämningar, människogestaltningar och inre monologer visa att bristen på moral, humanism och ömsesidig respekt mellan klasserna var den stora samhällsfaran, inte väst och inte de oppositionella. Anton Tjechov uppmanade makthavare att reflektera över det faktum att en människa är mycket mer än en produkt och en kugge i maskineriet.
Många av de klassiska verken har fungerat som en grundbult för sådana frågor som dissident- och medborgarrättsrörelsen fått beakta. Vad är gott och sant, vad är ont och falskt? Vill Ryssland tillhöra världen? Eller ska ryssar sluta sig i ett medeltida mörker, be Gud om moral och motarbeta världens frihetliga värde? Vad gör lögnerna med oss? Vad gör makten med våra möjligheter att leva ett värdigt liv? Ska Ryssland vara en del av världskulturen?
Eller är rysk kultur ett isolat av gudomligt ursprung som världskulturen i sig måste anpassa sig efter?
Det är således inte för inte som Aleksander Navalnyj i ett brev, avsänt från fängelset under hans sista dagar i livet, hänvisar till Anton Tjechov och Fjodor Dostojevskij. Brevet, adresserat till journalisten Sergej Parchomenko, avslutas med en insikt som ekar av ambitioner liknande dem som många av Navalnyjs föregångare bar på: ”Man måste läsa klassiker. Vi kan dem inte.”
*
Efter denna långa inledning – nödvändig för förståelsens skull – ska poeten Osip Mandelstams öde tecknas i ljuset av detta moraliska trots, detta behov och denna vilja av att bejaka ett förnuftigare, mer tolerant och frihetligt samhällsbygge.
Poetens aktualitet har skiftat, men aldrig varit vad man säger out of the game: det finns goda skäl att uppmärksamma ekot inte bara av hans lyriska och essäistiska skapande utan också av dess fatala följder. Beröringspunkter mellan hans 1930-tal och vår tid finns på mer än ett plan.
Händelser idag väcker liv åt händelser i Osip Mandelstams tid, som om historien går igen i ett tröstlöst flöde av misstag och låsningar. Ekona av det förflutna är i liv och hörs som ett varnande memento – det enda vi tycks lära oss av historien är att vi inget lärt.
Så gick det exempelvis att uppfatta ett eko under hösten 2023, när det bepansrade tåget med Nordkoreas Kim Jong-Un färdades in i den ostliga regionen Primorskij för mötet med Vladimir Putin. Ekot bidrog till att få liv i reminiscenserna av en annan järnvägsvagn, som drygt 85 år tidigare ankom Vladivostok i detta fjärran östern.
I vagnen – av typ godsfinka eller boskapsvagn eller möjligen något än mer olidligt – satt Osip Mandelstam, som avrest från Moskva, där han i april 1938 arresterats och dömts till fem års arbetsläger, anklagad för KRD, det vill säga kontrarevolutionär verksamhet. Felaktig och subjektiv inställning, löd en alternativ dom.
Osip Mandelstam var på väg till genomgångslägret Vtoraja Retjka utanför Vladivostok med adressen Barack 11, Styrelsen för Nordöstra korrektionsarbetslägren. Färdkost under den långa resan österut lär ha varit torftig och undermålig, naturligtvis inte att jämföra med Vladimir Putins och Kim Jong-Uns lyxmat, serverad under ledarnas resor. Det ryktas om hummer, viltkött och annat smått och gott. Samt förstås franska årgångsviner.
Diktaren skulle inte bli långvarig i lägret. Svältande och med hjärtbesvär samt i ständig rädsla för att bli förgiftad var Osip Mandelstams tillvaro eländig.
Redan i december samma år som han internerades slängdes han död ner i en massgrav, i vilken andra internerade lagts huller om buller. Och så fick legenderna snart liv. Sagor, tilltalande minnesbilder. Romantiserande hågkomster.
Mot slutet av detta 1930-tal väcktes en mytbildning kring Osip Mandelstams öde, vilken förvisso är trösterik och vacker, men inte desto mindre grundfalsk. Vem vill för sitt inre inte se den bräcklige poeten sitta vid lägerelden långt borta i fjärran östern och läsa Dante för medfångarna och fångvaktarna, kanske rentav recitera sonetter av Petrarca? Ända in i våra dagar har försök till kanonisering gjorts. Bruce Chatwin menar att Osip Mandelstam är 1900-talets litteräre martyr, seklets ”schaman och siare”. Ja, enligt honom skulle en annan epok rentav ha gjort Osip Mandelstam till ett helgon.
Att från sent 1920-tal och framåt inneha och läsa dikter av fosterlandsförrädaren ansågs vara brottsligt och kontrarevolutionärt. Det förnekades på sina håll till och med att en diktare med namnet Osip Mandelstam alls existerade. Litterära kollegor baktalade honom, några anklagade honom rentav för plagiat.
Först efter Stalins död och i samband med Chrusjtjovs avstaliniseringsförsök på 20:e partikongressen 1956 fick poeten viss upprättelse – i det officiella Sovjetunionen. Men såväl utomlands som i landets underjordiska litterära kretsar betydde en sådan korrigeringsiver inte mycket.
Det fanns nämligen liv i Osip Mandelstams poesi, vilken spreds, lästes, översattes och hyllades – som om censurens arbete varit så kontraproduktivt att det haft en alltigenom motsatt effekt.
*
I dag anses Osip Mandelstam vara den ryskspråkiga poesins största namn, och så pass sent som 1979 uppmärksammades en annan sträng på lyran, vilket spätt på den litterära statusen. Detta år publicerade den amerikanska forskaren Jane Gary Harris Osip Mandelstam – The Collected Critical Prose and Letters (Collins Harvill, nyutgåva 1991), som visade på den smått häpnadsväckande bredd, infallsrikedom och lärdom som präglar författarskapet. Flera av essäerna finns tillgängliga, översätta av Bengt Jangfelt, i volymerna Frihetens gråljus (medövers. Göran Sonnevi, FIB:s Lyrikklubb, 1979), Murarlod och brysselspets (medred. Harald Lyth, Bokförlaget Hylaea, 1988) samt Ordet och kulturen (FIB:s Lyrikklubb, 1992).
Inte många reflexioner, tankar och infall lämnar läsaren oberörd, men att läsa förstrött och oengagerat är meningslöst om avsikten är att förstå Osip Mandelstam. Författaren kräver med sin konkretion och metaforik i stilen läsarens förutsättningslösa närvaro, och språkets elegans och precisionsmättnad gör all allvarligt syftande läsning till ett subtilt nöje.
”Samtal om Dante”, vilken ingår i Ordet och kulturen, är den mest omtalade essän i kraft av sin smått hisnande substans. Här lyckas Osip Mandelstam ge liv åt italienarens rim och rytm, flöde och poetiska värld. Men, medger han själv, det är ett oändligt slitgöra att läsa Den gudomliga komedien: ”Jag ställer mig på fullt allvar frågan, hur många oxhudssulor, hur många sandaler som Alighieri nötte ut under sitt poetiska arbete, vandrande längs Italiens getstigar.”
Osip Mandelstam, som bekände att han aldrig fått ”fotfäste i det tjugonde århundradet”, svävar i essän fritt och obesvärat genom seklerna, som om historien var hans mark där fötterna kunde placeras lite varstans utan att spåren för den sakens skull leder läsaren vilse i någon tid. Osip Mandelstam levandegör Dantes texter i ett slags tidlöst och frihetligt bejakande, och blott ett längre citat ur ”Samtal om Dante” kan göra avsikten viss rättvisa:
”Det är otänkbart att läsa Dantes sånger utan att rikta dem mot samtiden. De är skapade för det. De är projektiler för att uppfånga framtiden. De kräver en kommentar i futurum.
Tiden är för Dante innehållet i historien, sedd som en enda synkron akt; och omvänt: innehållet i historien är en gemensam fasthållning av tiden – av dess kolleger, medsökare, medupptäckare.
Dante är antimodernist. Hans samtid är outtömlig, outräknelig och outsinlig.
Det är därför som Odysseus´ tal, buktigt som linsen i ett brännglas, handlar lika mycket om kriget mellan grekerna och perserna som om Kolumbus´ upptäckt av Amerika, Paracelsus´ djärva experiment och Karl den femtes världsimperium.”
*
Vilket var Osip Mandelstams brott som till sist framtvingade deportationen? Vilken var innebörden av den så kallade kontrarevolutionära verksamheten? Svaret må i dag förvåna med tanke på poesins smått försumbara betydelse för samhällslivet, åtminstone i vår del av världen. Seriös litteratur får inte alltid sådant utrymme och värde som kunnat göra den relevant och levande inte bara för politikers, makthavares och andra samhällsaktörers djupare tänkande och kulturkänsla, utan också för människor med intresse för samhällsbygge, präglat av utveckling och förnuft, moral och kunskap.
Det handlade nämligen om flera dikter med så kallat statsfientligt innehåll. Osip Mandelstam var medveten om riskerna. Klarsynt om än ironiskt konstaterade han i en essä, återgiven i Ordet och kulturen, att det bara är i Ryssland som poesi respekteras: ”Finns det någon annanstans där poesi är ett så vanligt motiv till mord?” Framför allt en specifik dikt hade väckt angiverisamhällets och säkerhetstjänstens misstänksamhet. Ett epigram om Folkens store hjälte – Josef Stalin. Ostraffat kallade inte någon georgiern för bergsbon i Kreml. Diktatorn bar en mustasch som ljöd av ”kackerlacksskratt”. Att skriva att den store ledaren ”suger på dödsstraff som hallon” och att andra ledare lismar omkring honom var förstås lika farligt (övers. Hans Björkegren, Rosen fryser i snön, W & W, 1976).
Dikten renderade Osip Mandelstam tre års förvisning först till Tjerdyn i Uralbergen, och sedan till den större staden Voronezj närmare Ukraina. Tillvaron behöver inte ha varit förödande, sjukdom och dålig hälsa till trots. I vart fall tillkom en svit dikter under förvisningsåren. Här nedan en av dessa dikter, daterad Voronezj, 18 januari 1937:
Jämför inte: vad som lever är ojämförligt.
Jag erfor en sorts kärleksfull rädsla
när jag tog in slätternas jämlikhet
och öppna himlen blev min sjukdom.
Jag sög in luften, min tjänande människa,
och förväntade mig hjälp eller nyheter,
gjorde mig redo för avfärd, seglats på arkens
expeditioner som aldrig ens påbörjades.
Där himlen är öppen strosar jag lycklig,
och en ljus ledsnad tillåter mig inte
överge Voronezjs tonåriga kullar
för de klara och äldre i Toscana.
(övers. Michael Economou, med hjälp av en engelsk tolkning av Peter France)
Men knappt ett år efter återvändandet till Moskva, blev Osip Mandelstam åter arresterad och dömd till fem års arbetsläger, vilket han således aldrig skulle lämna levande. Hans profetia om att ”en svulten stat är farligare än en hungrig människa” besannades därmed.
*
Det judiska ursprunget ska inte överbetonas eller ältas. I vilket fall tycks det som om familjen Mandelstam, vars rötter fanns i Warszawa, lyckades undgå antisemitismen i Sankt Petersburg, dit man flyttat när sonen var liten.
1911, då Osip Mandelstam fyllt tjugo år, lät han för övrigt döpa sig i en metodistkyrka – nota bene en verkligt fattig kyrka. Men konfessionen var, vilket också Bengt Jangfeldt framhållit, inte i första hand en fråga om kristen eller judisk hemhörighet hos Gud utan om ett uppgående i kulturen.
Således handlade det om en levande längtan efter att tillhöra världskulturen, i vilken tron var en av många levande beståndsdelar. Kanske närde Osip Mandelstam inte alls hopp om att få liv i religiös intighet ur flydda eller närvarande tider; religionens (och kulturens) mission låg på ett annat plan – att komma bortom det låsta och inskränkande i en provinsiell tillvaro, vars omvärldsuppfattning var lika provinsiell. Vad han tyckte sig se i väst önskade han finna också i Ryssland; i flera dikter är denna västliga influens ett slags visionärt hopp om enhet och gemenskap åt världen, inte åt väst och inte åt Ryssland.
Detta måste betonas – världen. Inte väst, inte Ryssland.
*
Osip Mandelstam gavs av familjen möjlighet att studera i Sankt Petersburg, med vad man säger blandade resultat. Fortsatta studier i Europa verkar ha gett näring åt det som han tidigt börjat se som sitt kall – diktandet. Ensam och övergiven i Paris fann han tröst i poesin och musiken. Dikten ”Notre Dame”, daterad 1912, är berömd och inte bara talande för de intryck som bjöds under detta tidiga 1900-tal, utan också för att innebörden blev en av grundstenarna för estetiken som Osip Mandelstam börjat utveckla:
Där romaren dömde ett främmande folk
står en basilika nu. Med spända nerver
spelar, som Adam, i förstlingens glädje
korsgångens lätta valv med musklerna.
Och likväl röjs den dolda inre planen:
Förstärkta bågars kraft ser till
att jättebördan inte krossar muren
och valvets djärva ramm blir overksam.
En ursprungslabyrint. En gåtfull skog.
Det gotiska förnuftets avgrund.
Egyptisk kraft och kristet saktmod.
Som ek. Som rö. Allt är i lodets makt.
O fästning Notre Dame, ju mer jag sett
av dina monstruösa revben desto starkare
har jag känt längtan efter att få skapa
det sköna ur en tung fientlig massa.
(övers. Hans Björkegren, ur Rosen fryser i snön)
Paris och Heidelberg hade välkomnat Osip Mandelstam till Europa, arkitekturen han fick se gav konkretion och byggstenar åt diktandet. Längtan efter att ”skapa det sköna ur en tung fientlig massa” var väckt och växte sig allt starkare. Dikten ”Notre Dame” ger en antydan om vad som var betydelsefullt: klarhet och rymd. Radernas fasthet är födda ur en estetiserande hantverksskicklighet som fascinerar lika mycket som det arbetssätt som efterhand skulle göra Osip Mandelstam berömd – associationsmetoden. Egyptisk kunskap samspelar med kristet saktmod, och tiderna överlever genom stenmästaren – han som med sitt lod väcker liv i miraklet – arkitekturen kan öppna för Guds närvaro i katedralen och därmed i världen.
Det finns en kärna av sten eller kristall i många av dikterna, vilken håller samman dem, och vilken också är ett bergfast uttryck för den form, som kan upplevas som smått petrifierad – tuktad och stram som den är. Här nedan en annan dikt, daterad 1915, där poeten också associerar fritt, och det är svårt att undvika känslan av att Osip Mandelstam upplevde att andra tider stod honom mer nära än hans egen tid. Första strofens fartygslista syftar på Illiadens uppteckning av fartygen som deltog i anfallet mot Troja, akajer är Homeros ord för grekerna.
Sömnlöshet. Homeros. Strama segel.
Jag läste fartygslistan blott till hälften:
den långa fågelkull, det sträck av tranor
som en gång lyfte över Hellas.
Likt tranors kil mot fjärran land –
på krönta huvuden ett gudaskum; –
Vart seglar ni? Om ej Helena funnes,
vad vore Troja då för er, akajer?
Av kärlek röres havet och Homeros.
Vem skall jag lyssna till? Homeros tiger,
vältaligt brusar nu det svarta havet
och dånar närmare min huvudgärd.
(övers. Hans Björkegren, ur Rosen fryser i snön)
*
Osip Mandelstam liknade poesin vid en plog ”som plöjer upp tiden så att tidens djuplager, dess svartjord hamnar på ytan.” Några litterära skolor ville han inte kännas vid. Inte ens en poetik. Pusjkin, Ovidius, Homeros är föraningar om vad poesin kan möjliggöra, inte litteraturhistoriens döda diktare som en gång skapade odödlighet åt sig själva. Poesin har ingen skyldighet att vara på ett bestämt sätt. Poesin är – om den ska vara värdefull – allt. Klassicism, hellenism, kunskap och hantverk, öppna dörrar och fri horisont mot det tillstånd då ordet blir musik och musiken blir poesi. Poesi är inte dilettanteri och inte ett ting bland andra ting; poesin behöver enligt Osip Mandelstam ”en stegrad känsla för bilder, maskinrytm, stadskollektivism, landsbygdsfolklore.”
Det goda hantverket kan, om klarhet, rytm och metaforik får utrymme, skapa sådan enhet, struktur och kontinuitet att teorier om framsteg och utveckling blott är att se som löv, vilka då och då faller vissna ner från trädet.
Sovjetförfattarna förväntades hylla teknologin i enlighet med Vladimir Lenins påbud om att diktaren skulle betraktas som själens ingenjör. Men Osip Mandelstam var mer klarseende än så: ”Det kan inte ske något framåtskridande (verkligt, det vill säga andligt) annat än hos individen och genom individen själv.”
I revolutionens Ryssland var Osip Mandelstams tankar inte comme- il-faut: revolutionen förutsatte rättning i ledet. Först förfördes dock diktaren av revolutionsyran och skrev in sig i det socialrevolutionära partiet. Men konst är inte propaganda, Osip Mandelstam var ingen konformist. Han var poet. Han sökte framtid åt annat än ideologier och system. Hans uppgift var att förvandla ord till musik.
Mandelstam uttryckte i en dikt sin känsla av att vara ”ett barn i de starkas och mäktigas värld”, och kunde, i samma dikt, återgiven i Rosen fryser i snön, bekänna vidden av sin frihet så här: ”Jag är inte skyldig den världen ett dyft av min själ.” Med världen syftade Osip Mandelstam inte på vit- eller rödgardisternas värld, inte på bolsjevikernas eller mensjevikernas värld, inte på Rysslands värld eller på en västlig värld. Hans värld – världen – stod över världens låsta och inskränkande ideologier.
Under förföljelserna mot ortodoxa kyrkan tog Mandelstam ställning. Om religionen ställde sig på de förtrycktas sida, var det hos de förtryckta han ville vara. Men om religionen ställde sig på makthavarnas sida, var det inte hos maktmänniskorna han ville vara.
Det Osip Mandelstam uttryckte om akmeismen, det tidiga 1900-talets rådande poesisyn som med konkretion och saklighet ville nå bortom symbolismens ockulta sfärer, kunde gälla också för hans egen längtan till jorden, ner i själva myllans rötter där gemenskap med alla tiders människor var i liv; akmeismen bar på, med hans egna ord, en ”hemlängtan till världskulturen.”
*
I Nadezjda Mandelstams Stalins mirakel (övers. Hans Björkegren, W & W, 1970) kommer man Osip Mandelstam in på livet. Boken – ett slags minnesbok – är brutal och omskakande, om än lite hafsigt redigerad. Den schizofrena tillvaro som var många sovjetmedborgares verklighet under 1930-talet ges en otäckt vardaglig ton, och känslan av en sanning på kollisionskurs med makthavarnas sanning serveras på i princip varje boksida. Ingen människa vågar lita på någon annan människa. Angiverisamhället är utvecklat. Människor försvinner. Rykten om massavrättningar sprider skräck. Myndigheter och censorer nosar rätt på farliga och samhällsomstörtande texter. Interneringsstraff utdöms. Människor dör. Människor är rädda. Människor upphör med att lita på sina närmaste. Människor hemlighåller sin tro på Gud.
Men parallellt med kontrollsamhällets tyranni skulle i sinom tid ord spridas muntligen. Intellektuella och ungdomar som revolterade mot det stalinistiska arvet fann sin litteratur – i kopie- och stencilform bland annat Osip Mandelstams dikter och Alexandr Solzjenitsyns romaner. Det är som om en rysk motståndsvilja, ett ryskt förnuft, en högre form av rysk värdighet, förblev oåtkomlig för och bortom den politiska elitens försök att likrikta och tysta all opposition.
Det mest betydelsebärande i Nadezja Mandelstams gestaltning av vad hon och maken fick genomlida under sina 18 år tillsammans är det heroiska motståndet mot systemterrorismen.
Makarna är i kontakt med människor som försöker hjälpa varandra, åtminstone de gånger då människorna alls är i stånd att våga lita på någon annan människa. Det kan räcka med en blick, en åtbörd eller en vinkning för att lura angivare och representanter för säkerhetstjänsten. Man utvecklar helt enkelt knep och lyckas därför ibland undkomma. Osip Mandelstam får själv av nattliga besökare, som han misstänker tillhör säkerhetstjänsten, frågan om innebörden av en dikt. Hans svar må drypa av ironi, men framstår som ett uppenbart försök att skydda sig själv:
- Ja, säg det….
Nadezjda Mandelstams oförtröttliga arbete för sin döde makes litteratur (och heder) var en nagel i ögat på det stalinistiska förtrycket. För att undkomma censuren, som förvisso sällan var litterär och språkkunnig, men inte desto mindre farlig (läs: livsfarlig), fick Nadezjda Mandelstam memorera flera av makens dikter. Änkan gav med sitt mod och sin sorg statsterrorns brutalitet ett levande ansikte, vilket avspeglar sig i miljontals andra änkors anleten världen över.
Det är därför relevant att jämföra Nadezjda Mandelstam med Julija Navalnaja, vars politiska aktivism möjliggör inte bara hopp utan också framtid och fortsatt liv åt den döde makens mänskorättskamp.
*
Resan till Armenien (övers. Bengt Samuelsson, Alfabeta 1991), av Bruce Chawin hyllad som ”ett av 1900-talets litterära mästerverk”, är som reseskildring fyndig och finurlig, precis så substantiell som man kan förvänta sig av en poet som inte tyckte sig ha fotfäste i något århundrade. Osip Mandelstam, ömsom skojfrisk och tvetydig, ömsom seriös och noggrann, gräver i Armeniens förflutna och hittar ett judiskt-kristet urhem, som måste skyddas från ideologier och historieförfalskningar.
Med tanke på vad som skett och vad som sker i Armenien måste boken ses som ett dokument av hög aktualitet. Författarens blick på landets historia, dess nutid och framtid är så individuell och personlig att innebörden förvisso sällan blir allmängiltig. Men den hamnar påtagligt ofta på kollisionskurs med Sovjetunionens/Rysslands avsikter i går – och i dag. För det är just hotet från Ryssland, den mäktiga fienden som stöttar grannlandet Azerbajdzjan, som lett till att Armenien i vår tid vänder sig till väst, vilket i sig bidrar till att världen blir än mer tudelad. I bokens förord konstaterar Birgitta Trotzig att ”det faktiskt levande Ryssland gradvis har sprängt sönder det sovjetiska systemet – i varje fall förintat dess mentala makt och suggestion.” Det måste sägas vara ett uttryck för ett önsketänkande, även om man måste förstå att det fanns liv i hoppet om en bättre framtid under sent 1900-tal. Läst idag framstår yttrandet som obegripligt naivt med tanke på vår tids obehagliga verklighet, som knappast växt fram som blixten från en klar himmel.
I lysande metaforisk skrud tecknas i Resan till Armenien ett tillstånd – drömt, levt, bejakat och upplevt, vilket är formulerat med en så konstskicklig och elegant mandelstamskhet att läsningen gör något med ens bild av Armenien, det judisk-kristna urhemmet. Landet träder fram inte bara som tillhörigt världskulturen, utan presenteras också som själva ursprunget för densamma.
Men inte gjorde Osip Mandelstam det lätt för sig. Även om författaren tillstår att det inte hör till hans uppgifter att undervisa, finns här och var en pedagogisk avsikt, som var ytterst farlig. Följande mening ska ha väckt censorernas ilska. Anspelningen på det skäggiga sågs som ett angrepp på marxismen: ”Växten i världen är en tilldragelse, en händelse, en pil och inte tråkig, skäggig evolution!”
Clarence Brown, som översatt boken till engelska, hävdar att dess meningar ”viftar som flaggor och struttar som påfåglar.” Det är en god karaktäristik. Osip Mandelstam ser på avstånd hur Rysslands tomhet är ”lik en vattenmelon”. Sevans klimat är konjakens ”gyllene valuta i bergssolens lönnfack.” Inte nog med det: hela ön är ”homeriskt beströdd med gulnade ben – rester av den kringboende befolkningens gudfruktiga picknickar.”
På frågan om i vilken tid Osip Mandelstam vill leva, svarar poeten, inte utan sådan humor som är märkbar också här och var i poesin, så här:
‒ Jag vill leva i imperativ particip futurum, i modus passivum, i ”det som bör vara”.