SKIVNYTT. Det bjuds på kära återkomster i veckans Kangas klanger. Manu Chao, The Jesus Lizard och Nick Lowe har samtliga hållit oss på halster, men nu levererar de med råge.
Manu Chao
Manu Chao är tillbaka med sitt första regelrätta studioalbum på hela 17 år. Då räknar vi inte en mjuk mellanlandning i reggae som kom i fjol i sällskap med gamla vapendragaren Chalart58. På ”Viva tu” (Radio Bemba/Because Music, LP/CD/DL) står det mesta att känna igen. Godmodig och medmänsklig musik med glimten intakt i det lätt rödsprängda ögat.
Född i Frankrike, baserad i Spanien, med rötter ut i all världens musik. Latinamerikansk lätthet och rolig rumba parad med den åldrande Joe Strummers lägereldstemperament och Bob Marleys universella kärleksbudskap. När låttexterna – på spanska, portugisiska, franska och engelska – berör den lilla, men ändå stora, kämpande människan och diverse andra samhälleliga spörsmål låter Manu Chao aldrig fly förbannad över sakernas tillstånd. Sången och musiken är konsekvent lätt att lyssna på, och eftersom det rör sig om olika språk framgår inte budskapet alltid kristallklart. Men känslan, attityden genomsyrar allt ändå. Fast på ett mer tillbakalutat vis, då.
Gästspel
Vi får två gästspel på skivan. Countryikonen Willie Nelson medverkar på blues- och country-doppade nya singeln ”Heaven’s Bad Day”. (Willie har för övrigt precis släppt sin egen, lite otippade cover av The Flaming Lips ”Do You Realize??”) Medan franska sångerskan och rapparen Laeti glider med i den sävliga ”Tu Te Vas”.
Uppiffad ljudbild
Vad har då Manu Chao ägnat sig under sin långa skivpaus? Jo, han verkar ha rest runt mycket och spelat med människor han träffat på. Gator, torg, fester, scener – mänskliga möten. Livet pågår och händer där ute. Och livet pågår och händer på skivan ”Viva tu” också, i Manu Chaos halvakustiskt omfamnande ljudbild, uppiffad med de där blippande, pipande ljuden som dyker upp på många låtar. Som hägringar, som bieffekter och illustrationer av upplevelser och resor och kanske örter?
The Jesus Lizard
The Jesus Lizard från Austin, Texas har tagit ännu längre tid på sig mellan skivorna. Deras rårivna rockmusik har gjort att de hyllats som ”det bästa bandet från 90-talet” av ljudgurun Steve Albini, som fixade studiostämningen åt både The Jesus Lizard och deras kompisar Nirvana (de båda banden delade på en skiva en gång i tiden).
Nu landar ”ödlans” första studioalbum på – djupt andetag – 26 år.
”Rack” (LP/CD/CASS/DL) släpps av ett annat fan, Faith No More/Mr. Bungle-vokalisten Mike Patton, på dennes alltid lika spännande etikett Ipecac. Där smälter The Jesus Lizard in bra bland gamla polare som Melvins. För det här bandet är nästan lika motvalls som just Melvins, som dock hunnit testa många olika skepnader och soloutflykter under The Jesus Lizards frånvaro.
Konsekvent sound
”Ödlan” har också ett mer konsekvent genomgående sound. ”Falling Down” är den låt som ligger närmast det mer lättillgängliga uttrycket hos det tidiga 90-talets amerikanska indie/alternativ-band, och skulle passa in på en spellista med Pixies och Nirvana. I övrigt är det dock mer av samma kondenserade, kontrollerade oväsen-rock, med The Stooges och The Birthday Party som sedan länge passerade utgångspunkter.
Nu med ålderns pondus, men utan tillstymmelse till utslätning eller bekvämlighet. Vilket är oerhört imponerande av dessa nu grånande herrar. I stället för att ömsa skinn har de bara blivit mer hårdhudade.
Nick Lowe
Hårdhudad låter knappast den stolt silverhårige Nick Lowe på ”Indoor Safari” (Yep Roc, LP/CD/DL). Han har ju mognat in i sin roll som musikmakare från de tidiga årens Gessle-inspirerande ”Pure Pop For Now People”, och levererat mycket välformulerade betraktelser över liv, kärlek och förluster. Influenser av gammal soul och country har blivit tydligare med åren.
Välkommen återkomst
”Indoor Safari” är Lowes första studioalbum sedan 2013 års lättsamma julalbum. Och vi får gå två år tillbaka, till det 2011 släppta ”The Old Magic” för att hitta ett så att säga normalt Lowe-album. En välkommen återkomst, alltså. Enda smolket i highball-glaset är väl att några av låtarna här redan är släppta som singlar under pausåren.
Plattan går betydligt mindre i de blåtonade färgskalor vi hört från Nick Lowe det senaste kvartsseklet. Möjligen har turnerandet med det surf-stänkta instrumentalbandet Los Straitjackets påverkat resultatet, för med dessa maskerade herrar i släptåg gör Lowe här sin fryntligaste skiva på ett bra tag. Ibland är det nästan som om ”Labour of Lust” från 1979 får besök av en okänd släkting i pensionärsåldern.
Pigg och kry är denna släkting, som tur är. Och att uppleva Nick Lowe med Los Straitjackets på en scen är bland det absolut roligaste du kan ha, med eller utan den mexikanska brottarmasken på.
Ja, lite av en ”Indoor Safari”, faktiskt.
info@opulens.se
