LITTERATURVETENSKAP. ”Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill,” skriver Per Erik Ljung som har läst ”Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren” av Thomas Ek.
Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren
av Thomas Ek
Carlsson bokförlag
Efter avhandlingen En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik (2003) och monografin Ljuset har djup. Jarl Hemmer och idyllen (2013) – båda utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och båda pionjärarbeten på sina områden – har lundensaren Thomas Ek nu fört ett nytt stort forskningsprojekt i hamn med sin bok om Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren (2024). Frågan är om den inte är den allra mest läsvärda av de tre.
Slående är till att börja med det grundliga och kreativa vetenskapliga grundarbetet: där känner man sig snabbt både lugn och imponerad. Det rör sig om ett enastående arbete i fråga om akribi och källor, arkiv och kringliggande sammanhang, allt sådant som hör det vetenskapliga till.
Författaren rör sig ledigt bland de 72 volymerna med Olle Hammarlunds Efterlämnade papper som ryms på Lunds universitetsbibliotek och gör fyndigt bruk av dokument och publikationer av de mest skilda slag, som återfinns även på andra håll. Brev, dagböcker, intervjuer och väl valda utdrag från texter i tidens olika publikationsformer bidrar till att ge en både bred och skarp bild av den särpräglade person som står i centrum.
Thomas Ek är minst sagt hemmastadd i sitt material och utnyttjar det i hela dess vidd. Det blir faktiskt till en uppvisning i hur roligt det kan vara, vilka fynd man kan göra när man går på djupet i arkiven.
Litteratur- och presshistoria
Bokens hela tematik ryms i titelns tre ord: människan, journalisten, författaren. De ger både kronologin, med unge Olle (f. 1918) som vi följer från barn- och ungdomsåren i Kristianstad – med fadern, tidningsmannen K O Hammarlund som en helt avgörande impuls – över den långa karriären som journalist i en rad olika genrer, fram till den mogne författaren och hans mest originella verk, fram till de sena åren i Lund och den alltför tidiga bortgången (1976); men de tre orden rymmer också de dimensioner som präglar boken rakt igenom. Människan, det mänskliga, är med rakt igenom framställningen och författaren Olle kan anas redan tidigt, i pojkens noggranna observationer och poetiska ingivelser i tidiga skriverier.
Journalistikens och litteraturens olika former och villkor får breda belysningar genom alla decennierna. Inte minst sökandet bland genrer, från reportage och kåserier till essäer, ”tankeflygningar” och originella kulturhistoriska och topografiska framställningar i nya former är spännande att följa, liksom turerna kring tidskrifter som Textil och Konfektion och Industria, där Olle Hammarlund gjorde avgörande insatser som skribent och redaktör.
Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill.
Hammarlund ‒ profilerad skribent och författare
Olle Hammarlund får här, långt om länge, sin rättmätiga plats som en profilerad skribent och författare i den samtida kulturen. I Lönnroth/Delblanc, Den svenska litteraturen (1987,1999) nämns han inte, trots att han i så hög grad är en vida läst och uppskattad ”Läskarl – skrivkarl – bokkarl” (som det heter i en av många talande underrubriker hos Thomas Ek).
I En lundensisk litteraturhistoria. Lunds universitet som litterärt kraftfält (2018) ryms han inte heller, trots den uppenbara förankring i staden som Bertil Romberg lyfter fram i avsnittet om ”Provinsens berättare” i Skånes litteraturhistoria II (1997). Det är Röster i vinden (1973), där Hammarlund skriver självbiografiskt om tidiga år i Kristianstad och om faderns umgänge med trettiotalets skånska författare som Nils Ludvig, Gabriel Jönsson och Albert Henning, och Samtal på jorden (1971) där han skriver om Lund, som Romberg har fäst sig vid. Och så naturligtvis den roman, Onkel Enoks hus (1975), som tilldrar sig i ”ett lätt igenkännligt östskånskt slättlandskap men där figurer ur Hammarlunds historiska beläsenhet under ivriga diskussioner rör sig kring en ung journalistaspirant från staden.”
Thomas Ek tar upp alla tre, liksom de andra sju böckerna och en lång rad bidrag till böcker och ett otal kåserier, artiklar och essäer, som också hör till författarskapet. Ofta går han riktigt nära texterna, som därmed inte bara blir omnämnda utan också lever upp i framställningen och kan göra framtida läsare nyfikna.
Ett särskilt starkt kapitel
Ett särskilt starkt kapitel är det om Fårets gröna öga (1967), som alldeles uppenbart har författarens både öra och öga: han har varit där. Och där betyder då inte bara nere i både förarbeten och eftermäle till boken, utan också bokstavligt: han har varit där, på Fårö, bott i Hammarlunds hus, känt av stämningar och atmosfärer. Det är den personliga förankringen, med en tidig brevkontakt redan i tonåren, som ligger bakom den intimitet och snudd på hammarlundska trivsamhet som präglar framställningen – det blir till ett extra äventyr att följa Thomas Eks långa resa med sin författare.
Med de allra sista orden i boken – ”Tack för brevet, Olle” – sätter han punkt.
Tack, Thomas, har man lust att lägga till.
info@opulens.se
