LYRIK. Thomas Almqvist har läst Bruno K Öijers nya diktsamling ”Växla ringar med mörkret”. ”De högt ställda förväntningarna infriades även den här gången. Det här är riktigt bra,” skriver vår recensent.
Växla ringar med mörkret av Bruno K. Öijer
Wahlström & Widstrand
Det är tio år sedan Bruno K Öijer kom ut med ”Och natten viskade Annabel Lee”, men nu är det äntligen dags för en ny diktsamling, ”Växla ringar med mörkret”. Samtidigt ger förlaget ut en ny samlingsvolym med hans tidigare dikter, ”Samlade dikter 1973-2014”.
Den 9 oktober påbörjar Öijer en ny Sverigeturné i den forna hemstaden Linköping, en turné som sedan avslutas på Cirkus i Stockholm den 3 december. Turnén är redan nu slutsåld.
Öijer är väl den enda svenska poet som har något av rockstjärnestatus, med en självklar förebild i form av Bob Dylan. Om du har hört och sett Bruno K Öijer framföra sina dikter på scenen, glömmer du det aldrig. Han framsjunger sina dikter på ett dramatiskt, snudd på överdrivet sätt och använder sig gärna av upprepningar och anaforer, vilket ger bättre rytm och struktur vid muntlig uppläsning. Även de korta satserna och imperativen fungerar på samma sätt. Genom viskningar, rop och långa pauser ökar han intensiteten och styrkan i framförandet som stegras tills bilderna riktigt exploderar. Ingen föreställning är den andra lik.
Metaforer och ”duende”
Det mest utmärkande för Bruno K Öijers poesi är metaforen, den poetiska bilden, som dessutom gärna är väldigt konkret. Han har utarbetat ett synnerligen eget bildspråk och är en visionär poet med visionära anspråk, likt en schaman eller magiker. Jag vill gärna jämföra med Federico García Lorca och hans ”duende”, som kan översättas med ”mystisk kraft”. Öijer besitter också ”duende” och fungerar som en budbärare mellan livet och döden. Han vill tala från sitt hjärta, direkt till alla andras hjärtan. Därför känns mottot som inleder ”Växla ringar med mörkret” – ”jag skriver/alltså finns vi till” – ganska självklart. Bruno K Öijer skriver aggressivt och spretigt ibland, där bilderna kan kännas godtyckliga, till och med ologiska, då han blandar det medvetna med det drömda och omedvetna.
Självbiografiska inslag
Öijer vill inte så gärna prata i intervjuer om sin barndom och uppväxt i Linköping, men flera av dikterna i ”Växla ringar med mörkret” känns självbiografiska. Här finns dikter med både skärpa och intensiv laddning men också en ganska vildvuxen och mångtydig poesi.
I många av dikterna finns en dragning mot det nattmörka och döden – ”han växlar ringar med mörkret” – men just därför lyser en liten kärleksdikt som den följande som en liten pärla:
”Du kom till mej
och lämnade över ditt hjärta
jag tog emot
kupade händerna runt det
och det var varmt
kändes nästan som att det brann
jag blåste försiktigt
svalkade det”
Verklig Linköpingsanknytning har även dikten ”The Guru Papers 1972-1975”, där hans gamla avsky för 70-talsvänstern, som förstörde mycket för konstnärer och poeter, kommer fram ordentligt.
”Jag vet inte vad väggarna minns av oss
jag vet att vi
gav ut tidskriften The Guru Papers
med mottot Spräng den förbannade kultureliten
jag vet att vi spreds för vinden
dikterna vi skrev
och vek ihop till papperssvalor
cirklar fortfarande runt Domkyrkans torn
landar aldrig”
Öijers självvalda utanförskap
”Varje läsare måste få göra sin egen tolkning”, säger han om sin egen poesi, som en del läsare ibland finner svårtolkad. Humanism och medmänsklighet är två viktiga teman i hans poesi. Någon kritiker har kallat honom för ”Sveriges kanske folkligaste outsider” och hans självvalda utanförskap har gett honom den frihet och det oberoende han behöver i sitt författarskap.
Han har kvar sin upprorskänsla mot alla orättvisor i samhället, där lyriken fungerar för honom som en själens gerillarörelse mot alla lögner och orättvisor.
Det sanna ordet
Det lyriska språket är ett försvarsmedel mot kaos, våld och förtryck i alla dess former. Kulturens och poesins uppgift är att rubba vår uppfattning om verkligheten. Vi måste bli förda till en plats, där vi inte varit förut och poesins förutsättning är att den är sann. Endast det sanna ordet kan bota världen. Människan är en del av naturen och får inte bryta mot naturens lagar.
Naturens personifiering
Naturen har alltid varit väldigt viktig för Öijers författarskap och fungerar som en öppen bok för honom. Här finns en skönhetstörst som ibland till och med resulterar i naturens personifiering. ”Ju mer jag lär känna människan, desto mer föredrar jag djuren”, säger han i en intervju.
”Så mycket i livet
som går ut på och måste gå ut på
att dölja att vi är överlägsna arkitekter
till vår egen undergång
människans kniv kallnar aldrig”
Den gode vännen och poeten Peter Lindforss får sin rättmätiga hyllning i dikten ”Inte bara ett schackparti”, en av samlingens längre och allra bästa dikter. Det känns alltid fantastiskt bra och spännande att få en ny diktsamling av Öijer i händerna och jag har alltid mycket högt ställda förväntningar, när jag börjar läsa. De högt ställda förväntningarna infriades även den här gången. Det här är riktigt bra.