PERSPEKTIV. “Det är ju så det är med sevärdheter. Byggnader, monument eller rentav bilder som stora delar av världen matats med och som fått ett mer allmängiltigt innehållsfilter. Vars ursprungliga mening eller värde glömts eller tappats bort någonstans på vägen”, skriver Ida Thunström.
Det kan vara lite kul att åka buss över Öresundsbron tillsammans med amerikanska turister. Eller kanske brittiska. I deras fascinerade utrop och oerhört engagerat fotograferande inser man vilken dragningskraft den där bron kan ha. Den är förvisso en vacker konstruktion, med flera intressanta tekniska detaljer, men en turistattraktion? Jag kommer inte undan tanken att det i första hand beror på teveserien Bron. Inte alls särskilt konstigt, en hel deckarvärld lever bakom bilden. Där den mystiskt och lockande sträcker ut sig i vinjetten inför varje episod, tillsammans med seriens signaturmelodi. Samtidigt som Öresundsbron blir till mer än stål och betong i denna förvandling, reser sig en mur som gör att den inte riktigt ses för vad den i grunden, helt fristående, är.
Signaturmelodier och signaturbyggnader. En av världens av det sistnämnda allra mest kända, Eiffeltornet, har en intressant bakgrund som handlar både om historia och konstvetenskap. Nu är den dock främst en bild av allt det som utgör vår bild av staden Paris. Det krävs en viss ansträngning för att kunna avgöra hur det faktiskt ser ut, Eiffeltornet. Hur vackert är det egentligen? Då tornet uppfördes var det ju en exceptionell byggnad, men inte är det väl det som vi i första hand upplever när vi ser det för första gången. Det är ju så det är med sevärdheter. Byggnader, monument eller rentav bilder som stora delar av världen matats med och som fått ett mer allmängiltigt innehållsfilter. Vars ursprungliga mening eller värde glömts eller tappats bort någonstans på vägen. Alla dessa filter, kollektiva eller personliga, alltid närvarande…hur gör man sig fri ifrån förutfattade meningar?
Det är ett besvärligt konststycke att se saker för vad det är, att inte fastna i samma gamla tankar. Inte minst när det gäller konst och kultur. Kunskaper, termer, och andra hindrande faktorer som en övermättad depå av tidigare konstupplevelser kan leda till lägger sig gärna och berövar omdömet. Hur ser en situation ut, i vilken vi betraktare erbjuds en genuin chans att se saker med nya ögon? Jag vet faktiskt inte. Att skapa ett sådant rum är nog lättare sagt än gjort. Att komma undan kollektiva och personliga filter, alla dimridåer som utgörs av allt det som är en själv, är det ens möjligt?
Det känns bra att tänka på Tensta Konsthall. En väletablerad och högst professionell institution i vilken till synes vitt skilda världar faktiskt ges tillfällen att existera parallellt. Marie-Louise Ekmans bilder ackompanjeras av läxläsning och konstkollo för barn och ungdomar. Det erbjuds kvinnocafé och arabiskt språkcafé, men också symposium och veganbrunch med all sin där självmedvetenhet, den som hör konstscenen till. Det tar tid att bygga upp en väl fungerande konstinstitution. Och visst har det av betydelse hur förutsättningarna ser ut. Finansiärer, naturligtvis, men även att det står individer med en stark vision bakom projektet. Och ganska mycket envishet, det är ju alltid lättare att låta var sak stanna på sin plats.
I Sparbankshallen i det lilla samhället Bromölla utanför Kristianstad drivs sedan ett drygt år tillbaka en utställningsverksamhet. Huvudansvaret bärs av det närliggande (konstnärsdrivna) kulturhuset IFÖ artcenter. En väldig massa envishet och starka visioner finns det där. Sparbankshallen är kommunens sporthall, och konstutställningarna står därför i direkt anknytning till innefotboll och bandy. Barn och ungdomar springer dagligen runt i lokalerna och är barn och ungdomar, och ibland smyger någon av dem runt och råkar få syn på en bild som de utan dessa omständigheter inte skulle få tillgång till. Samma lokal, under samma tak, men inte riktigt med samma besökare, är det inte just där en liten tavla har störst möjlighet att göra ett avgörande avtryck? När man är liten och vilsen behöver man komma ihåg just det, att andra världar än den egna alltid är möjlig. Är man inte redan lite förvirrad så är det kanske dags att bli det.
ida.thunstrom@opulens.se
