FILM. Ingela Brovik tipsar om sevärda filmer på bio just nu. Hon ser också en tydlig filmtrend präglad av sorgsna, stressade, jobbiga män som ställs gentemot starka, kraftfulla kvinnor.
”Mother, couch”
”Mother, couch” är en amerikansk dramakomedi i regi av svenske/skånske regissören Niclas Larsson. Den är en rätt ovanlig film om en familj på gränsen till sammanbrott. De vuxna barnen har flyttat ifrån den starka mamman och hemmet, men är fortfarande emotionellt beroende av henne.
Den yngste sonen som nyss skilt sig spelas med kraft av Ewan McGregor och hans lite busige storebror av Rhys Ifans. Denna familjestory präglas av en stark egensinnig stil och är verkligt minnesvärd. McGregors sårbara rollkaraktär hamnar i konflikt med sitt ex, håller på att slarva bort deras lilla dotter Bree på stranden och har dålig kontakt med sina syskon. Än värre ställt är det med hans relation till sin mamma, som slagit sig ner i en magnifik soffa.
Där sitter hon, en äldre dam med snygg frisyr och ilsken min, och talar om för honom att hon egentligen inte ville ha den yngste sonen, hade tänkt göra abort, som hon gjort ett antal gånger tidigare. Det får den äldre brodern att närmast bryta samman. En sådan dialog mellan mor och son har jag aldrig tidigare tagit del av i en amerikansk familjefilm. Och dessutom en så stark, arg äldre mamma i sin fluffiga soffa som lite grann liknar en – tron för en familjedrottning. Hon utstrålar en stark informell kvinnlig makt/kraft med potential för att bli farlig i familjen.
”Fly Me to the Moon”
En annan informell kvinnlig kraft finns i den amerikanska filmen ”Fly Me to the Moon”, i regi av Greg Berlanti, där Scarlett Johansson spelar en pr-kvinna som skall se till att det amerikanska stora rymdprojektet Apollo skall bli maximalt uppmärksammat av alla i USA och resten av världen.
Scarlett Johansson är lysande i sitt närmast hysteriska sätt att gestalta sin roll som pr-strateg inför den storslagna månlandningen 1969. Det är en tilldragelse som måste bli bättre och större än de stora rymdfärderna som Sovjetunionen redan har genomfört och som måste bli överträffa alla tidigare rymdprojekt. Det är således i grund och botten ett politiskt actiondrama som framställs som en romantisk komedi. Som intressant är filmen när det gäller gestaltandet av en tidsanda på 1960-talet då det som skedde i rymden kunde omvandlas till den yppersta politiska propagandan. Och även här är det kvinnan som har ordet. Ja hon har verkligen ordet i sin makt. Om än ingen reell politisk makt.
”Sommartider”
Filmen ”Sommartider” om rockbandet Gyllene tider, är en svensk film om det musikaliska undret från Halland som erövrade svenska folkparker på 1980-talet. Halländska arbetarklasskillar som Per Gessle fick ett ofattbart stort genombrott, efter att fått hjälp av arroganta pr-män i Stockholm. Det intressanta är framför allt den klassmotsättning som indirekt visas upp i filmen i bra regi av Per Simonsson. Framgångssagan berättas lågmält med en påtaglig vardagsrealism.
Det är en sympatisk film som ger ett nytt perspektiv på hur Sverige var på1980-talet. Här gestaltas avstånd mentalt och klassmässigt. Inte minst det mentalitetsmässiga avståndet mellan Halmstad och Stockholm. Därtill framgår hur musiken bandet skapade har stannat kvar och hur bandet fått sina egna melodiska efterföljare runtom i Sverige.
”Röd himmel”
”Röd himmel” är en tysk film i regi av Christian Petzold. Det är regissörens andra film i en planerad svit om de fyra elementen. Den första ”Undine” handlade om vatten och ”Röd himmel” handlar om eld. Den berättar närmare bestämt om en skogsbrand som utbryter då två tyska unga män är på semester. Detta är ännu en av många starka filmer av Petzold som gör minnesvärd filmkonst och har en särpräglad stil, närmast unik i tysk film, som undertecknad ser det. Tysk film visas sällan på bio i Sverige, så missa den inte!
”Ezra”
Annorlunda förhållningssätt finner jag även i några helt nya amerikanska filmer, som ”Ezra” i regi av Tony Goldwyn. Det är en film där den medelålders ståuppkomiken Max, spelad av Bobby Cannavale, är en starkt känslomässigt engagerad pappa till femtonårige sonen Ezra, väl spelad av William Fitzgerald. Max tar med- ja, närmast stjäl – sonen från dennes mamma i New York, kör bil till Los Angeles, för att den autistiske sonen skall slippa gå i en specialskola.
Det här är en speedad road-movie, Här skildras Max starka känsla att vilja skydda sin son, men utan att kommunicera med sin exfru (Rose Byrne) om sakernas tillstånd. Rollgestalten Max passar in i en tydlig trend präglad av sorgsna, stressade, jobbiga män som ställs gentemot starka, kraftfulla kvinnor/exfruar. ”Ezra” är en film som blir till en story om far och son, deras liv och familjehistoria och drömmar om framtiden. Inte minst pojken Ezras farfar, spelad med bravur av Robert De Niro. har en avgörande betydelse. Med humor och lyhörd känsla för barn och barnbarn gör De Niro en minnesvärd rollkaraktär, att ta med sig ut från denna speciella film.
”Det slutar med oss”
Liknande perspektiv finns i ”Det slutar med oss”, ett amerikanskt romantiskt drama mellan ensamstående snygga Lily (Blake Lively) och Ryle (Justin Baldoni) som möts på ett tak i Boston en sen sommarkväll och bestämmer sig för att bli vänner om än inte ett kärlekspar.
Lilys pappa har just dött, Ryle jobbar som neurokirurg på ett stort sjukhus i staden. Men trots att hon egentligen letar efter ”den rätte” och han ”bara” vill ha en tillfällig sexrelation fastnar de två för varandra, blir kära på ett jobbigt sätt. Hans svarta sidor syns redan från början. Men hon är bra på att bortse från hans sätt att manipulera henne/deras relation, Något som skapar problem.
Här har vi att göra med en tuff thriller om en jobbig, svår kärleksstory som man egentligen helst skulle vilja slippa att vara med om. Det är en relation där mannen är speedad och kvinnan vill gå vidare i sitt liv och starka spänningar uppstår. Jag får associationer till klassisk skräckfilm.
”Maxxxine”
Ännu mer av laddat innehåll och skräck får vi i ”Maxxxine” i regi av Ti West där Mia Goth spelar Maxine, som överlevt den så kallade porrstjärnemassakern i Texas på 1970-talet och nu 1985 har tagit sig till Los Angeles/Hollywood, där hon vill bli filmstjärna. Hon är en ensam och därmed utsatt tjej.
Filmen är del tre i regissörens satiriska skräckfilmstriologi och här i denna sista del, ligger fokus på att satirisera Hollywood, med referenser till Hitchcock på ett elegant sätt. Sammantaget är detta en intressant och drastisk gestaltning av tidsandan. Indirekt handlar filmen också om filmkonstens betydelse.
info@opulens.se
