KRIMI. Bengt Eriksson skriver uppskattande om Håkan Nessers nya bok, reder ut krimi-begreppet och bjuder på fyra lästips.
Den här gången hade jag egentligen tänkt skriva om något annat i Deckarhyllan: en längre text på temat ”från deckare till krimi” med betoning på det senare, där jag skulle diskutera vikten av att skriva utanför genregränserna, såväl inifrån deckaren och ut som utifrån annan skönlitteratur och in i deckaren.
Hur detta berikar både genren och författarna, inte minst deckarförfattarna, och hur det förhindrar att deckarförfattandet stagnerar och begränsas. Att det alltid är bättre att skriva över och utanför gränser än att krampaktigt se till att hålla sig innanför gränserna. Eller att skriva sig närmare och in i en genre om författaren annars skriver utanför.
Upptäcktsskrivanden och möten berikar. Om det idag ens finns något som kan kallas genrer, den där fåniga benämningen genrelitteratur, till exempel deckar- eller kriminalgenren eller feelgood för den delen, när så många gränsöverskridningar och möten redan har skett. Dagens deckarlitteratur är inte som gårdagens, tack och lov!
Håkan Nessers nya bok
Och så vidare. Men det får vara till en annan gång. Nu och här ska det i stället handla om Håkan Nessers nya och senaste högplatå… (Fast kanske ändå att det slinker med en eller annan krimi i stället för deckare bland kortrecensionerna.)
Där, på sin senaste högplatå, står han kvar och stadigt också med årets, för att nämna romanens huvudgenre, polisroman ”Ung mans färd mot natt” (Albert Bonniers), som ingår i den senare delen av Barbarotti-serien (nummer 9). Dock uppstår direkt ett problem när jag ska recensera boken.
Det är svårt. Nessers nya roman går knappt alls att recensera, om det i recensionen ska ingå åtminstone ett litet referat av handlingen, och det måste det ju, för annars räcker det med att jag skriver typ att ”Ung mans färd mot natt” är en bra roman.
Och det duger inte. Det räcker inte. Handlingen är både så viktig för romanen och så nära förknippad med romanens kvalitet att det är lockande att recensera – och därmed spoila – just handlingen. Så jag ska försöka recensera på ett annat sätt, skriva en kringgående recension runtom handling och intrig.
Platsen är Kymlinge, som oftast eller ofta i polisromanerna med Gunnar Barbarotti. Denna fiktiva stad, som varit fiktiv så länge nu att den blivit verklig. Kymlinge, som inte finns men finns ändå, är romanens huvudort. Fast den tragiska upplösningen kommer att ske uppe i Norrbotten.
Huvudpersonerna
De polisära huvudpersonerna är två eller tre: sambopoliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman, bägge kommissarier, samt inspektör Lars Borgsen, kallad Sorgsen av en anledning. Den sistnämnde, än mer sorgsen här och nu, på grund av coronan, är nog huvudpolispersonen i Nessers nya roman.
Utan Sorgsen kanske Kymlingepolisen aldrig hittat den rätta ledtråden och börjat nysta upp den, vilket för all del kunde ha varit lika bra eller bättre. Den egentliga huvudpersonen är dock den blivande seriemördaren, om serieräknandet börjar med fler mord än ett.
Dödsskjutningar
”Ung mans färd mot natt” heter alltså Håkan Nessers nya roman. Titeln pekar i rätt riktning, mer vill jag inte avslöja. Annat än att två personer ska skjutas ihjäl i Kymlinge, närmare bestämt i bostadsområdet Kvarnby (kallat Pittlösa eftersom de flesta boende i området är ensamstående frånskilda kvinnor). Och att den tredje dödas – jag tror jag använder verbet döda hellre än mörda – där uppe i Norrbotten.
Men det tredje, sista ”mordet” är, i alla fall delvis, en annan historia: en fortsättning på den första berättelsen, en utvidgning och fördjupning av handlingen och intrigen… Ja, kanske till och med av sensmoralen. I Norrbotten ska det också börja handla om en ung kvinnas färd mot samma mörka natt.
Fick vad de förtjänade?
Apropå den nämnda sensmoralen: Vilken är den? Mer exakt. Att de tre mordoffren fick vad de förtjänade? Det måste nog ändå vara att hårdra. Ingen (eller få) förtjänar väl att bli dödade men alla tre förtjänade utan tvekan att något slags straff eller en så bestämd åthutning att det känns och aldrig glöms.
För de var inga trevliga personer, dessa människor, dessa män: en man som var en hårding – ja, niding – till idrottslärare, en man som utnyttjade kvinnor och en man som slog. De måste stoppas, lära sig att veta hut. Eller?
Denna tanke är blott en av många tankar som Håkan Nessers filosoferande alter ego Gunnar Barbarotti tänker och funderar på i sin – eller bägges – livsfilosofiska roman. Till exempel världsläget – Trump, Putin, Bolsonaro, Erdogan, Lavrov, ”en och annan kines och åtminstone en nordkorean” – som har en tendens att sammanfalla med livsläget. Eller polisarbetet som väl borde vara en del av ett samhällsarbete.
Fyndigt och underhållande
Det förstnämnda har blivit och blir allt värre; det andra likaså. Ja, allt blir värre. Både Barbarotti och sambon Backman undrar vad som är meningen med just allt men särskilt deras arbete som poliser, om det finns någon som helst mening längre att vara polis. Lämna poliskåren och flytta till Gotland lockar allt mer.
Eva Backman har förresten skaffat sig en tendens att låta som sin sambo Gunnar Barbarotti när de tjattrar ihop = samtalar som två äldre förälskade, fortfarande. De svarar och kommenterar varandra på bordtennisstuds. Fast egentligen beror väl / ju det på att Håkan Nesser pratar med sig själv.
Fyndigt är det och underhållande blir det – ett slags berättarprosa som i en skröna från ljugarbänken. Så är ju Nessers nuvarande språkliga stil, så blev den och har förblivit under denna senare del av Barbarotti-serien. Nesser skriver, vilket jag påpekat i tidigare recensioner, som på gehör. Han improviserar skrönor från nämnda bänk.
Han tar tag i och skriver snabbt in hugskott och idéer. För så måste han väl skriva och berätta? Utan färdig plan, inget synopsis, blott en idé. (Rätta mig, Håkan Nesser, om jag har helfel!) Sen går han bakåt, vid behov, och fogar in något tidigare, vad som behövs för att det senare ska fungera. Som den där antikvariatsbokhandlaren Wallman…
Undrar om den där bokhandlaren dök upp först vid Barbarottis nattliga vandring i Kymlinge, det kändes så när det plötsligt lyste från antikvariatets fönster. Medan tanken på att romantitelns unge man skulle komma på besök för att stilla sitt intresse för gamla kriminalromaner egentligen föddes senare. Eller? Eller inte? Oavsett: ett fyndigt påhitt, en fyndig ihopknytning.
Som en sorts ”bayersk dubbel”, enligt Edward deGroots ”Handbok för hobbymördare” (förlag och utgivningsår, såväl originalutgivning som svensk översättning, är givetvis noga angivna av Nesser; övers: A. Wallman).N
Håkan Nesser berättar med antydningar. Han antyder det ena efter det andra, för att sen lämna det. Borde romanen ha varit längre (än 331 sidor) så att han fått plats att skriva vidare på och fördjupa antydningarna? Nej, absolut inte.
Nessers listiga berättarteknik
Nesser planterar genom att antyda, det planterade slår rot och växer i läsaren, som därmed ges möjlighet att själv tänka vidare – ja, skriva vidare. Det är ett listigt sätt att författa och berätta, liksom underberätta.
Och så pratar och diskuterar Gunnar Barbarotti som vanligt också med ”Vår Herre”. Dock inte så ofta som tidigare, kanske för att ”Vår Herre” inte alltid behagar svara och när ”Vår Herre” svarar så kan han (hon/hen) säga emot, i stället för att hålla med.
Tillflyktsorten Gotland… Ska paret Barbarotti-Backman, som reser dit i slutet av romanen, bli kvar på ön? Stanna där. Nog tveksamt, när Eva frågar så svarar Gunnar att han köpt returbiljetter, ändå.
Annars skulle det ju kunna vara och bli intressant med en Gunnar Barbarotti-deckare utan Barbarotti (och Backman). Kunde inte Sorgsen få sin egen polisroman? (Fast närmaste halvåret har han förstås annat för sig.) Inspektör Kavafis och kriminalassistent Borgada kan jag också tänka mig som utredande kolleger i en Kymlinge-deckare.
Upplösningen
Upplösningen sker alltså i Norrbotten, nånstans i tassemarkerna utanför Luleå, i mindre än småbyar som Ängesbyn och Töre. Ingen munter upplösning. Den går i moll på enbart svarta tangenter. Barbarotti låter missmodig för att han är missmodig, över den berättelse han är med i och utreder, över polisarbetet och livet, allas liv.
Mördaren, för att citera en nyckelmening i slutet av boken, ”gjorde det han uppfattade som en moralisk plikt”. En annan nyckelmening mot slutet, Gunnar Barbarottis egen, i egenskap av en människa som råkar vara polis: ”Om man försökt döda draken utan att lyckas i mer än halva sitt liv, då har man rätt att odla rosor.”
Eva Backman svarar: ”Du yrar.”
Fyra gånger krimi och deckare
Mirja Unge
Mirja Unge har, gång på gång, i roman efter roman, varit ett av de främsta och bästa exemplen på vad jag menar med krimi: skönlitteratur som inte är deckare eller ens kriminalromaner men skriver sig kant i kant med – och ibland in i – deckare och kanske främst noir.
Så kan också hennes senaste roman – med liten begynnelsebokstav – ”hundnätter” (Norstedts) karaktäriseras. Genre: svensk landsbygdsnoir, nära släkting till amerikansk country noir.
Huvudpersonen heter Nadja men kunde ha hetat Minna, eller Bente, eller Hanna, eller Tova, som i Mirja Unges tidigare romaner. Hon återvänder i en gammal Volvo till sin norrländska barndomsby, denna avkrok, där allt är som det var. Medan Nadja inte är den hon var utan äldre nu.
Hon återser det hon såg då men nu ser hon mer. Mammorna som inte ville se. Killarna som fortfarande är som de var fast också de blivit äldre med unga efterföljande killar som är likadana. Sågverksdrottningen som inspekterar och bestämmer. Sexualiteten som tillhör killarna och männen – inte kvinnorna.
Tiden som stått och står stilla. (Ska vara skogskollektivet då, som tillkommit.) Ett isolat av människor. Kunde vara vilken jävla glesbyggd glesbygd som helst! Och ”hundnätter” kunde vara en psykologisk kriminalroman eller thriller, om den kallats så. Men det gör den inte. Varför?
Colson Whitehead
Det står ”Roman” på omslaget – men ”Skurkmanifestet” (Albert Bonniers; övers: Niclas Nilsson) av Colson Whitehead kan beskrivas som ”Black American Noir” eller till och med ”Black American Crime Noir”.
Whitehead ansluter sig nu också till kriminalgenren genom att skriva serieromaner. ”Skurkmanifestet” är andra delen i hans serie om Ray Carney, svart amerikansk, möbelhandlare och (tidigare?) hälare i Harlem; första delen heter ”Harlem Shuffle”. 1960-talet förra gången, nu har det blivit 70-tal men tiden är väl inte bättre för det.
Enoch Parker, kassaskåpsuppdyrkare, kan också räknas som en huvudperson. Heshie Lefkowitz, flykting från Rysslands pogromer, må vara en biperson men blir, i alla fall för mig, en nyckelkaraktär. Här som där, tänker Heshie. Men i USA är de utsatta och förföljda främst svarta och indianer. Tills vidare…
Titeln ”Skurkmanifestet” syftar på hederlighet, skurkarnas egen lag. En skurk får inte bli en kackerlacka. Fiktion blandas med autentiskt, som att Jackson 5 ska ge en konsert och Ray Carney försöker – med alla medel – få tag på en biljett till sin dotter.
Colson Whitehead ansluter sig till Chester Himes och hans polisserie i likaså Harlem. Blues och psykedelika. Grälla nyanser av svart. Så skrev Himes, så skriver Whitehead. Och samtidigt: på största allvar.
”Skurkmanifestet” är en av årets bästa översatta deckare, strunt i vad förlaget lanserar den som och att inga deckarkritiker recenserar den.
Dann McDorman
Det dröjde ett antal sidor innan jag började uppskatta ”Morden i West Heart” (Southside Stories; övers: Katarina Falk) av amerikanen Dann McDorman. Först tyckte jag att deckarförfattaren och hans huvudperson, privatdetektiven Adam McAnnis, var tradiga och sega.
Privatdetektiv McAnnis är inbjuden till fjärde juli-firande på den exklusiva jaktklubben West Heart i övre New York State. Han känns igen och uppmanas förstås: Berätta om ditt yrke och nåt intressant fall! Det vill han inte men han kanske måste (skarva lite och hitta på).
Mest upptas sidorna av att författaren – observera – i förväg berättar vad som ska ske för och med detektiven, som får presentera både sig själv och romanens personer. Detektiven vänder sig direkt till mig, läsaren, och tilltalar mig, personligen, när han/de berättar.
Alltså stannar upp berättandet. Inget spännande grepp. Konstruerat. Omständligt. Men utan att jag märker det skriver detektivromanen in sig i mig och jag läser in mig i detektivromanen. Plötsligt kan jag inte sluta läsa…
Ett lik, ännu ett, fler lik. Slutet rum. Pusselbitar. Jakt, då också. Snart går strömmen hela huset. Tydligt persongalleri och karta över miljön. Samt alla dessa referenser till tidigare (deckar)författare – slå upp kapitlet ”Fallstudier: Olösta mysterier” (sid. 258) och kolla i förväg (jo, tillåtet) – från Raymond Chandler till Agatha Christie.
Ju mer deckarbeläst man är (kanske också hur stor deckarsamling man har dit man kan gå och hämta kriminalromaner och slå upp) desto mer bör man kunna uppskatta Dann McDormans knasiga men också finurliga och humoristiska metadeckare ”Morden i West Heart”.
Monica Rehn
Monica Rehn är sin egen deckarförfattare. Minst sagt! vill jag tillägga. Hon skriver, till att börja med, inte serieromaner. Nej, hon skriver inte ens – tre titlar hittills: ”Moratorium”, ”Lögnaren” och nu ”Älskarinnan” (Polaris) – deckare, kriminal- och polisromaner som påminner om varandra.
Knappt ju att hon själv liknar sig själv från roman till roman. Jo, något finns här. Något klurigt, ett eget sätt att betrakta tillvaron och människorna. Placera händelser och människor med och mot, runt och kring varandra. Allt eller inget är som det är.
Som när hon börjar sin nya deckare eller psykologiska spänningsroman, alltså ”Älskarinnan”, innan den börjar. Huvudpersonen, får man väl säga, stjärnadvokaten Manfred Berg, har redan skjutits ihjäl. Måste inte hans hustru Julia, en golddigger påstås det, ha varit inblandad?
Julia träffar Jack, barndomsvän till Manfred, redan på begravningen och flyttar in på hans släktgård. Dit ett par av Jacks vänner kommer på besök och de vägrar att ge sig av! Däremot försvinner Jack…
Mer vill jag inte avslöja. Men jag famlar när jag läser. Hur? Vad? Varför? Jag försöker greppa berättelsen och människorna. Ja, det är beröm. Spänningstema: tilltro, kanske. Människors sam- och osamvaro. Det oväntade som alltid väntar.
Precis så: ”Älskarinnan” kommer lika lite som Monica Rehns föregående spänningsromaner att sluta som någon, säger någon läsare trodde.