NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale presenterar ännu en Nobelpriskandidat. I det här fallet en av de mera kontroversiella, Chimamanda Ngozi Adichie.
Chimamanda Ngozi Adichie har länge framstått som en självklar kandidat till Nobelpriset i litteratur. Men det finns möjligen några hinder. Hon är ännu för ung. Hon har hittills skrivit mindre än de flesta kandidater och hon är kontroversiell. I mina ögon gör det henne dock än mer intressant! Varför är hon då ”kontroversiell”? Tja, hon har en tendens att uppvisa obekväma åsikter, men vilka nobelpristagare har inte haft det? Om vad då i Adichies fall? Framförallt i ”transfrågan” (Som J K Rowling, Kajsa Ekis Ekman med flera.). Jaha.
Jag har personligen pratat med henne vid ett tillfälle– men helt kort. Däremot har jag läst mycket om henne. Exempelvis i The Guardian.
Ngozi Adichie fick inte sitt rykte som en frispråkig provokatör på grund av sina romaner. I dessa verkar hennes övergripande agenda vara historiens brådska. Den första, ”Purple Hibiscus” (”Lila hibiskus”), publicerad 2003 när hon bara var 26, fick ett omedelbart genomslag och vann Commonwealth writer’s prize och internationellt erkännande. ”Half of a Yellow Sun” (”En halv gul sol”), tre år senare, var en magnifik prestation och svepte med alla som oförklarligt nog inte hade upptäckt ”Purple Hibiscus”.
Hennes tredje roman, ”Americanah” från 2013, handlade (bland annat) om rasism i USA (och i England), dit hon hade flyttat för att studera när hon var 19.
”Det var för att min syster var där,” säger hon och tillägger torrt: ”Det var någon som skulle ge mig mat.” Hon flydde från sin läkarexamen i Nigeria, en process som hon beskriver med sin karakteristiska graciösa lakoniska stil: ”Att komma in på läkarutbildningen är verkligen svårt. Så jag sa till mina föräldrar: ‘Jag vill verkligen ge mig av.’ De säger: ‘Är du säker?’ Och jag säger: ‘Ja.’ Och de säger: ’OK.’ Mina vänner sa till mig: ’Det är som en saga.’”
Adichies syn på transfrågan
Apropå transfrågan säger hon: ”Hela den här ’transsaken’ – jag visste inte att jag gick in i någonting så laddat. Jag trodde att jag hade sagt något självklart. Men folk är inte vana vid att afrikaner SÄGER något. Du vet, vi förväntas ständigt vara i ett tillstånd av tacksamhet, som afrikaner.”
I sin Reith-föreläsning, som anordnats av BBC. uppmanar Adichie att ”ta till vapen”, och hävdar att vår kultur av självcensur, som politiserar varandras språk, och avskärmar hela ämnen som outtalbara, ”nästan /innebär/ dödsstöten för litterär och annan kulturell produktion”. Om vi inte kan säga sanningen till varandra, säger hon, är litteraturen förlorad.
”En amerikansk student tilltalade mig en gång vid en uppläsning”, säger Adichie till sin publik. Varför, frågade studenten ilsket, hade Adichie gjort ett visst uttalande i en intervju? ”Jag sa till henne att det jag hade sagt var sanningen – och hon höll med om att det var det – och frågade sedan: ‘Men varför ska vi säga det, även om det är sant?’ Först blev jag förvånad över det absurda i frågan, sedan insåg jag vad hon menade. Det spelade ingen roll vad jag faktiskt trodde.”
Men vad var då det där som den tilltalande amerikanen inte hade velat att hon skulle säga? ”Något”, säger hon. ”Jag lämnar det där.” Jag misstänker att det hade något att göra med transfrågor, eftersom Chimamanda Ngozi Adichie har blivit viral i detta ämne tidigare. Vid ett tillfälle sa författaren nämligen i en intervju: ”När folk frågar sig ‘Är transkvinnor kvinnor?’ är min känsla att transkvinnor är transkvinnor.” Hu!
Ända sedan dess, säger Adichie, har hon tappat all respekt för vissa människor som hon tidigare skulle ha tagit en drink med. Det finns inbjudningar hon är försiktig med att acceptera. ”I Nigeria är jag känd för att vara kontroversiell, eller hur? Och jag är kontroversiell för att jag är feminist. Fråga vilken nigerian som helst, du kommer att träffa föräldrar som säger att jag har fått deras döttrar att inte vilja gifta sig, eller säger att jag är anledningen till att äktenskapen har upphört. Och det är jag väldigt stolt över. Det var en av de saker jag känner så starkt för att jag ville se till att jag pratade om det.”
Detta är den drivande logiken i hennes rädsla beträffande yttrandefriheten: att hon inte kan säga att biologiskt kön är omistligt utan att utlösa en storm. ”Så någon som ser ut som min bror säger, ‘Jag är en kvinna’, och går in i kvinnornas badrum, och en kvinna säger, ’Du ska inte vara här’, ja, då stämplas hon som transfobisk.”
”Men det är grejen”, säger hon. ”Du kan se ut hur du vill nu och säga att du är kvinna.” Och tillägger att alla som kan ha problem med detta betraktas som ’föråldrade’ med förlegade åsikter.
Men Adichie säger också. ”Tänk dig att din bror ville leva som kvinna. Du skulle stödja hans strävan med kärlek, eller hur? Du skulle nog tycka att det var viktigare att behandla honom med värdighet och respekt än var han gick på toaletten?”
”Men varför är det så?” frågar hon. ”Kanske för att värdighet skulle vara viktigare?”
Och så fortsätter hon: ”Inte om man anser att kvinnors åsikter är giltiga. Det är det som förbryllar mig. Finns det inga sådana saker som objektiv sanning och fakta?”
Den övergripande stämningen i vår samtid är av ”moraliserande art och alltid bestraffande”, säger Ngozi Adichie i föreläsningen. Hon utvecklar: ”Europa importerar Amerikas kulturkrig.” Hon har alltid fascinerats av vår ”förbittrade beundran. På vissa sätt sätter Amerika standarden för vad vi borde prata om och bry oss om. EU bör också ta sitt ansvar. Och säga: ‘Vet du vad? Nej tack.”
Jag ber henne ge mig ett exempel. ”Jag kan inte. Men jag har irriterat mig på skildringen av svarta människor. Jag har irriterat mig på skildringen av afrikaner. Det händer ganska mycket. Jag har irriterat mig på kvinnoskildringen. Men för att vi ska komma till den värld vi vill ha måste vi börja med världen som den är (min kursivering). Att säga att vi vill rensa en roman från kvinnohat är att låtsas; Världen är ju dränkt i kvinnohat.”
Hon oroar sig också för att ortodoxin kan utvecklas i vilken riktning som helst; En författare kan bli deplattformerad när som helst. ”Det kan inte uteslutas att någon kommer att säga,’Bojkotta Americanah, den boken handlar om amerikaner, och Adichie ägnar sig åt kulturell appropriering’. Det är den högsta dygden för en romanförfattare att säga vad de anser vara sant, oavsett om det är populärt eller modernt eller vackert.”
Ngozi Adichie oroar sig för smygande auktoritära tendenser, för högerpopulism, för falska nyheter och för att demokratin ska bryta samman. Det är exakt samma saker som de hon betraktar som yttrandefrihetens fiender också oroar sig för.
Paradoxen i hennes Reith-föreläsning, liksom i yttrandefrihetsdebatten i allmänhet, är allt det som inte sägs.
”En epidemi av självcensur”
Här följer ett utdrag ur författarens Reith-föreläsning:
”Vi lever nu i vitt och brett etablerade ideologiska stamgrupperingar. Vi behöver inte längre ha några riktiga diskussioner eftersom våra ståndpunkter redan är antagna, baserat på vår stamtillhörighet. Våra stammar kräver av oss att vi visar en hängivenhet till ortodoxin och den baseras inte på förnuft utan tro. Många ungdomar växer upp i denna häxkittel rädda för att ställa frågor på grund av risken för att ställa fel frågor. Och så utövar de en utsökt form av självcensur. Även om de tror att något är sant eller viktigt, säger de inte detta eftersom de vet att de inte borde säga det.
Man kan inte låta bli att undra över denna epidemi av självcensur, vad håller vi på att förlora och vad har vi redan förlorat? Vi är alla bekanta med berättelser om människor som har sagt eller skrivit något och sedan mött en fruktansvärd motreaktion online. Det finns en skillnad mellan giltig kritik, som borde vara en del av yttrandefriheten, och denna typ av motreaktion, fula personliga förolämpningar, stämplingar av individer.
Till alla som tänker, ’Tja, vissa människor som har sagt hemska saker, förtjänar det,’ men nej. Ingen förtjänar det. Det är samvetslöst barbari. Det är ett virtuellt medborgargarde vars syfte inte bara är att tysta den person som har talat utan även att skapa en hämndlysten atmosfär som avskräcker andra från att tala. Det finns något ärligt med ett auktoritärt styre som erkänner sig vara vad det är. Ett sådant system är lättare att utmana eftersom stridslinjerna är tydliga. Men denna nya sociala censur kräver konsensus samtidigt som den medvetet är blind för sitt eget tyranni. Jag tror att det förebådar nyfikenhetens död, lärandets död och kreativitetens död. (Min kursivering.)
Ingen mänsklig strävan kräver frihet så mycket som kreativitet gör. För att skapa behöver man ett slags formlöst kringströvande i sinnet, att gå ingenstans och var som helst och överallt. Det är ur den dyningen som konsten framträder. – – – Litteraturen visar oss vilka vi är, tar oss in i historien, berättar inte bara vad som hände utan hur det kändes och lär oss, som en amerikansk professor en gång uttryckte det, om saker som ’inte är googlebara’. Böcker formar vår förståelse av världen. Vi talar om ’Dickensian London’. Vi ser till stora afrikanska författare som Ama Ata Aidoo och Ngũgĩ wa Thiong’o för att förstå den kontinenten och vi läser Balzac för att förstå subtiliteterna i det post-napoleonska Frankrike.
Litteratur spelar stor roll och jag tror att litteraturen är i fara på grund av social censur. Om ingenting förändras kommer nästa generation att läsa våra böcker och undra, hur lyckades de sluta vara mänskliga? Hur blev de så bristfälliga i fråga om motsägelser och komplexitet? Hur och varför förvisade de alla sina skuggor?”
Om jag tror att yttrandefrihetsdebatten drivs av högern för att förstöra vänsterns enighet, tycker Adichie förmodligen att jag är någon annans nyttiga idiot. Men i stridens hetta, såväl som i sin prosa, är Adichie en spännande bekantskap och jag är glad att jag fick möjlighet att tala med henne.
Min personliga favorit bland hennes böcker är ”Lila Hibuskus” och jag ser fram emot den dag Adichie får Nobelpriset i litteratur. Kan det bli inom tio år? Eller rent av i år?
info@opulens.se
