Noterat: ”Vi skola nästan alla dö, ers majestät”

Noterat.
döden, ars moriendi, reflektioner kring döden, konsten att dö
Montage: Opulens. (Grundbild: Pixabay.com)

DÖDEN. Den här raden lärde jag mig vid mycket unga år, den fastnade i minnet: ”mulétt-kulétt-illávullétt-i-dé-dödás-vilórum”. Man förstår den inte när den snabbt ramsas upp med de betoningarna, och det tog en del år innan jag fattade innebörden: hur mörkt, kallt och illavulet det är i graven. (Om illavuren ser jag i SAOB att det först förekommer 1621, ofta med ett l i stället för ett r: ”som befinner sig i dåligt tillstånd, dålig; illa beskaffad l. skapad; otymplig, ful; elakartad.” Så är det kanske, därom veta vi intet, och det är väl bäst så. Jag vill hellre, om alls, hamna bland de himmelska härskarorna i luft och ljus, till tonerna av Brahms tyska requiem eller Faurés franska.

Påfallande många böcker just nu handlar om livets slutskede. Två av de läsvärda är Mikaela Luthmans ”Om döendets vardag” som kom i fjol, och i år Björn Fagerbergs ”En personlig död, en läkares tankar om döden efter ett långt yrkesliv”, med ett förord av P C Jersild. I sin kulturhistoriska genomgång nämner han bland mycket annat det väl första epos som handlar om döden: den babyloniske Gilgamesh som sörjer Enkidus bortgång, och han nämner det medeltida begreppet ars moriendi, konsten att dö.

Det finns mängder av fler böcker i ämnet, en del av dem är handböcker för dem som ser till att den palliativa vården fungerar. Sorglig läsning – eller upplyftande? I alla fall nästan nödvändig ju äldre man blir. Och så kan man ju med eftertanke sjunga den danske psalmförfattaren Hans Adolph Brorsons ”Jag går mot döden vart jag går”, lika aktuell som när han skrev den 1734. Rubrikens citat? Under solkonungen Louis XIV:s sista timmar kallade han till sig sin livläkare som kom på darrande ben men inte vågade fram med sanningen utan tog till den vackra eller kanske bara dumma nödlögnen.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

Det senaste från Noterat

0 0kr