KLIMATÅNGEST. “Allt tyder på att vi för att rädda våra samhällen undan klimathotet också måste förändra oss själva. Livet i antropocen kräver ett nytt slags självreflexivitet, eller åtminstone att ett nytt innehåll hälls i de gamla formerna”, skriver Gustaf Johansson.
Jens Liljestrands text på Expressens kultursida i helgen om sorgen över att med sitt resande bidra till världens död är på många sätt självutlämnande och modig, ett öppet erkännande av skuld: det är också mitt fel. Samtidigt präglas den av en märklig ovilja att gå längre än så. Man får bita sig i tungan för att inte ropa mot skärmen: Herregud, sluta åk på långresor då! Ingen tvingar dig! Klimathotet må göra det smärtsamt uppenbart hur ofta vi sitter fast i strukturer och system som vi som individer svårligen kan påverka. Men just vad gäller detta, nöjesresandet, kan vi ändå göra något åt.
“Jag vet inte längre vad jag ska göra med ilskan, sorgen och skammen över en förstörd värld”, skriver Liljestrand, och det är inte utan att man undrar över hur djupt dessa känslor går om de inte resulterar i mer än att allt fortsätter som förut, låt vara uppblandat med skuldkänslor. Jag ska inte hoppa på Liljestrand, och jag ska avgjort inte utmåla mig själv som något klimathelgon, men är det inte fascinerande? Inte ens då galgen blivit fullt synlig sker omvändelsen. Man kan undra vad talet om den egna livsföringens brister i så fall egentligen fyller för funktion.
I socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling om hur gymnasietjejer navigerade i klassens, könets och sexualitetens överlappande minfält under tidigt 2000-tal finns en intressant iakttagelse av hur talet om den egna kroppen som misslyckad – för fet, för otränad, etc. – spelade en nyckelroll för iscensättandet av den rätta sortens kvinnlighet. Erkännandet av den egna kroppens ofullkomlighet blev det lösen som gav tillträde till positionen som ung kvinna, menar Ambjörnsson, även för dem som egentligen var tillfreds med sina kroppar: “Jag är missnöjd med min kropp – alltså är jag tjej.”
Jag undrar om vi inte i Liljestrands text, men inte bara där, ser ett slags klimatkrisens motsvarighet till en sådan positionering: jag är missnöjd med min destruktiva, men bekväma livsstil – alltså är jag… ja, vadå? Medveten? Handlingsberedd? En människa redo för antropocen?
Allt tyder på att vi för att rädda våra samhällen undan klimathotet också måste förändra oss själva. Livet i antropocen kräver ett nytt slags självreflexivitet, eller åtminstone att ett nytt innehåll hälls i de gamla formerna. Meditationer som Liljestrands, över melankolin inför den värld som dör för våra ögon, är som bäst ett halvbakat substitut för det som i själva verket fordras av oss, behovet av en grundläggande förändring förvandlat till identitetsmarkör. En text för en annan tid, kan man tänka. Nu är det alltför sent på jorden.
info@opulens.se
