PROSA. ”Texten kryper in under skinnet på mig, tränger in i mitt blodomlopp och jag har inte en chans att freda mig,” skriver Thomas Almqvist som läst ”Belladonna” av den kroatiska författaren Daŝa Drndić.
Belladonna av Daŝa Drndić
Översättning: Djordje Zarkovic
Rámus
Med den mycket hyllade dokumentärromanen ”Sonnenschein” presenterades den kroatiska författaren Daŝa Drndić för en svensk publik 2020. Nu kan vi ta del av hennes ”Belladonna”, som är en minst lika omskakande historia.
Vi får följa Andreas Ban, som är en författare som slutat skriva och en psykolog som inte längre analyserar, då han går igenom det han kommer att lämna efter sig – sin forskning, sina böcker, läkarjournaler och fotografier.
Han minns gamla kollegor, vänner och kärlekar och alla fasansfulla tragedier som hemsökt världen under hans livstid – andra världskriget, Förintelsen, krigen i Jugoslavien och 2000-talets flyktingkriser. Han ser dessa tragediers offer och uppmanar oss att aldrig glömma deras namn. Vi får aldrig förleda oss att tro att fascismen någonsin kommer att försvinna, eftersom den bara vilar och väntar på att återigen accepteras och omfamnas.
Daŝa Drndić (1946-2018) var en av Centraleuropas främsta skildrare av vår närliggande historia med alla dess fasor. Hon föddes i Zagreb men studerade i Belgrad. Hon förespråkade ett gemensamt språk för kroater, serber, bosnier och montenegriner. ”Belladonna” blev hennes näst sista roman och kom ut 2017. Den hade tagit henne många år att skriva, sedan hon sökt i historiska arkiv i flera länder och på flera språk.
Hon dog av cancer, 71 år gammal. I ”Belladonna” visar hon på Förintelsens offer och på hur fascismen vaknade till liv igen i samband med det gamla Jugoslaviens sönderfall. Hon blandar fiktion, verklighet, historia och minnen till något alldeles eget. För Andreas Ban är krig en orgie i glömska. Det finns vidsträckta katakomber med arkiverat material från 1900-talets alla fasor, där forskarna idag går vilse och till sist glömmer. Jag vill gärna sätta likhetstecken mellan Andreas Ban och Daŝa Drndić. De ägnar sig åt samma forskning, de för båda en ojämn kamp mot svår cancer och båda flyttar från Belgrad till Rijeka.
Historien upprepar sig och fascismen vädrar morgonluft igen. I både Tyskland och Kroatien används den outplånliga försvarsfloskeln: ”Vi visste inte om det.” De visste inte om förföljelserna, lägren, dödandet, försvinnandena, mordbränderna och massakrerna. Drndić skriver om den sjuka fosterlandskärlekens idéer hos Ustaŝarörelsen i hemlandet, som ville ”skydda det ariska blodet och det kroatiska folkets heder.” Det finns kroatiska emigranter som varje år firar sina ledares folkmordspolitik, en politik som ledde till 400 000 serbers, judars, romers och kroaters död. Vi manipuleras till att glömma. Tekniken med alla dess möjligheter i dag till desinformation och direkta lögner förvränger synen för oss.
Texten i ”Belladonna” tyngs av ibland väldigt långa, men nödvändiga fotnoter, som innehåller personpresentationer, men trots att romanen innehåller mängder av fakta känns den ändå inte svårläst. Drndić skriver dessutom med en illa dold ironi, där hon ondgör sig över allehanda historieförfalskning och direkta lögner.
Även i ”Belladonna” balanseras på något sätt all ondska som skildras av författarens till synes nyktra saklighet. Hon har ett sätt att skriva som är både intensivt, välformulerat och direkt uppfordrande, där hon drivs av en oerhörd sanningslidelse. Texten kryper in under skinnet på mig, tränger in i mitt blodomlopp och jag har inte en chans att freda mig. Drndić är inte rädd för döden, skriver hon, men hon är rädd för tystnaden. Bokens titel är ju namnet på växten belladonna, där några bär av den räcker för att döda ett barn, medan en vuxen behöver ett tjugotal.
thomas@opulensforlag.se
