Sommar med tid för eftertanke  

RADIO. Lars Thulin har lyssnat på ”Sommar” i SR:s P1 och reflekterar både över programmen och sakernas tillstånd i Sverige sommaren 2024.

”Sommar” i Sveriges Radio är en långkörare och sändes första gången 1959. Idén kom från två chefer på radion, Jörgen Cederberg och Tage Danielsson.  Att låta kända och okända personer berätta personligt i 90 minuter och spela musik de gillar, är bra. Serien har blivit en spegel av Sverige. När tempot går ner på sommaren, finns tid för reflektion och kontroversiella versioner av ”Sommar” har blivit snackisar i allmänna debatten. Redaktionen vill få bredd och variation av sommarpratare och allvar blandat med mys. Jag tycker att de lyckas.

Ändå är programmen ganska förutsägbara. Jag anser att pratarna kan delas in i tre grupper.

Den första är sakförarna. Det är uppfyllda av en fråga: miljön, våld i nära relationer, flyktingfrågan eller liknade. Dessa gör sitt ämne till huvudperson och är sparsamma med sig själva. Med skickliga sakförare blir deras program ändå omtumlande, lärorika och skapar bra debatter.

Två är cv-folket. De som bara berättar sitt livs historia, typ från delägare i en glasskiosk till höjdare i näringslivet. Berättelserna kan vara upplysande och roliga, men präglas ibland av personens övertygelse om sin egen förträfflighet. Djup och reflektioner saknas då.

Den tredje är eländes-pratarna. Personer som redogör för sitt tidigare tragiska och trasiga liv: kriminalitet, usla föräldrar, sjukdom, missbruk, övergrepp. Missförstå mig inte, många av historierna är gripande och lärorika och visar resning om personen. Men, de är omvänt cv-folk.

Ur årets ”Sommar” plockar jag två favoriter. Båda är proffspratare i slutet av sina karriärer. De sticker ut då de är kombinerade sakförare och cv-folk. Och de pekar på något viktigt i det samtida Sverige.

En är journalisten Cecilia Uddén. I decennier Sveriges Radios röst i mellersta Östern och kanske den bästa utrikeskorre radion har.  Inte minst för att hon är en röstkonstnär. Den starka och tydliga rösten känner lyssnaren igen direkt. Stämman är en blandning av auktoritet och engagemang, ibland undertryckt ilska. Men kombinerad med faktakunskap och djupt och ärligt inkännande inför de personer hon mött på sin väg. En stark mix.

Hon har en gång gjort mig trafikfarlig. För flera år sedan körde jag på en stor trafikled i Stockholm. Uddén kom på Ekot med en berättelse om IS härjningar. De bilder hon gav var så gripande att mina ögon tårades. Jag uppfylldes så av hennes ord att jag stannade i den vägren som bara får användas i nödfall. Och det var nödfall – hade jag kört vidare hade jag varit trafikfarlig.

I hennes ”Sommar” finns oerhört starka berättelser, främst från Gaza. De skulle kunna göra programmet för eländigt och tungt. Men hon synar även sin egen, och journalistikens, roll. Det ger en ny dimension. Framför allt pekar hon på att dagens svenska public service i sin rädsla för att kastreras av ledande politiska krafter, gjort våld både på journalisternas sökande efter sanningar samt uppdragets moraliska kompass.

Journalistens roll är att samla in fakta, värdera och sammanställda dem. Sedan presentera det som redaktionen anser vara sanningen. Men även berätta hur man nått fram till den slutsatsen.

Dagens public service tycks i sin skräck för attacker från Tidölaget allt oftare göra sina program till klotterplank där vem får skriva vad som helst och ges samma utrymme utan att kommenteras. Annars är det inte ”objektivt”. Journalisten värderar inte utan tillhandahåller bara tuschpennor för att skriva på planket.

Som otyget att så fort någon som intervjuas eller deltar i en studiodebatt, påstår något om någon person, avbryts de med orden” nu är ju inte den personen här och kan försvara sig, så du får inte säga så”. När experter som bjuds in, just för att ge sina åsikter, inte får framföra dem, för att någon ”inte är där, blir det märkligt.

Snart väntar jag mig repliken: ”nu är ju inte Hitler här och kan försvara sig, så…”

En annan som skickligt blandar sakförare med cv-folk är Carl Bildt. Han är också är en bra berättare med tydlig röst. Visst kan man tycka att han skryter lite med de kändisar i världspolitiken han träffat. Å andra sidan har ju faktiskt gjort det och kan berätta ”hur de är”, vilket är spännande. Bildt blandar detta med engagemang och medkännande. Han visar att han var en politiker och statsman som hade en moralisk och ideologisk kompass, ett skarpt intellekt och en portion mod.

Därmed skiljer han sig helt från dagens moderatledare och statsminister, som totalt saknar dessa egenskaper. Jag delar inte moderaternas världsbild. Ändå satt jag vid radion och önskade att Bildt fortsatt som moderatledare. Då hade den svenska politiken varit annorlunda. Då hade borgarna fått styra landet om en majoritet av landets väljare ville det. Och SD hade fortsatt vara ett maktlöst och irrelevant, pubertalt och populistiskt parti som öppet flörtar med nazism och extremhöger.

I stället styr de med järnhand landet, trots att bara en av fem röstat på dem. De borgerliga partierna tillåter SD att göra i princip vad som helst. Min övertygelse är att Carl Bildt aldrig hade satt sig själv, sitt parti och Sverige i denna vidriga gisslan-situation.

Uddéns program sändes den 2 juli och Bildts program den 4 juli. Båda finns på SR Play.