BOKTIPS. Lis Lovén har läst Ebba-Witt Brattströms bok om författarparet Harry och Moa Martinson. Ett gediget verk som utgör ”fängslande läsning som går på djupet”.
Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd av Ebba Witt-Brattström
Historiska Media
”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” är ett stycke svensk kulturhistoria. Ebba Witt-Brattström håller ihop alla trådarna och de är många. Boken om författarparet Harry och Moa Martinson är en kulturgärning. Trådarna drar hit och dit i ett Proletärsverige, i ett luffartillstånd av både kärlek och ja – allt som man vill veta om Moa och Harry är med. Vi får läsa om det sätt på vilket författarparet träffades, om Moas roll i Harrys liv, om deras vänner och om tiden de levde i.
Det är i hög grad paret Martinson som ger Sverige en motståndsestetik. De trodde nämligen inte på ”den nya människan”. Det går att skönja ett förakt hos dem gentemot det medelklassiga och funktionalismens renhetsideal. Det nämns i Witt-Brattströms bok att Ivar Lo-Johansson stal deras idé när hans bok ”Författaren” kom ut. Och visst upplevde Lo-Johansson Moa Martinson som en proletärrival.
Den litterära, sexualiserande, primitivismen ryckte fram samtidigt med nazismen, fascismen och kommunismen. Synen på sexualiteten under 30-talet var polariserad. Å ena sidan renhetskult och å den andra sidan hämningslös utlevelse.
Idealbilden av kvinnan var något Moa Martinson reagerade mot. Men medan Moa nedvärderades i Kultursverige, till att bara vara folklig, uppvärderades Harry till att få akademisk status.
Moa framstår som både älskarinna och psykolog åt Harry. Hon hade beslutat sig för att han skulle sluta skämmas över sin fattiga barndom. Och han såg något djupt moderligt i henne, någon som tog hand om honom när han bara var en simpel luffare.
Men det framstår som att utnyttjade Harry sin otillräcklighetskänsla i sin litteratur. Han och många med honom fick vara proletärpojkar och bana ny väg i litteraturen, medan det fanns få proletärflickor som vann erkännande. Men Moas böcker sålde trots allt bra.
Witt-Brattström känner verkligen in författarskapen, så det måste sägas vara ett gediget, grundligt verk hon lägger fram. Genom bokens många citat kan man sannerligen läsa ut författarparets kärlek till varandra. Och vi får en särskild lockelse att lära känna Moa in på livet. Hon framstår som rakryggad och fattigstolt.
Jag måste erkänna min förvåning när jag läste att Harry tycktes svika sitt fattigarv och försköna barndomen när han upptogs i Svenska Akademien. Det där framstår som en trist feghet. Som om han samtidigt svek sin kärlek till Moa. Dock, en kärlekssaga måste det ha varit med både guldstunder och bråk, en berättelse väl värd att skildra. Det här är fängslande läsning som går på djupet.
info@opulens.se
