SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 17.
Tidigare avsnitt hittas här.
17
Fullfjädrad avskrädeslitteratör
Osvuret är bäst, heter det. Och i mitt patetiska fall: oskrivet är bäst. Förbannade jävla manus! Ett Quasimodo-manus som aldrig någonsin borde ha fått se offentlighetens ljus. Ett hafsverk som likt en Fågel Fenix för alltid borde ha fått brinna upp och återuppstå enbart för att åter förbrännas. Vi talar alltså om ett manus som är författat av en fullfjädrad och omdömeslös avskrädeslitteratör. Ett manus där intresseväckande intriger och ränker lyser med sin fullständiga frånvaro. Ett manus där allt utspelar sig i en ytterst fiktiv och menlös väv av halvlitterära eruptioner. Ett manus som skulle ha vunnit oerhört mycket på att näst intill hundra procent av dialogerna skrotades och ersattes med en välbehövlig och åstundad tystnad. En tystnad som skulle förskona läsaren från allt högtravande dravel som uttalas i replikskiftena. En tystnad som skulle vara en hyllning till all anständighet som kan rymmas under ett friskt belletristiskt himlavalv. En tystnad som om inte annat kan betraktas som en nåd från självaste Gud. Men i stället för tystnad får den arme läsaren stå ut med ett sanslöst malande om ditten och datten och all annan skit som kan rinna ur en medelmåttig författares penna. Ett manus – skrivet av litteraturens Antikrist – som är en fullkomligt obegriplig röra. Bäst hade det varit för människosläktet om bläcket i min penna hade torkat ut för alltid, helst dagen innan jag föddes. Det hade varit en sann välsignelse för alla.
Om jag ska tänja på begreppet anmärkning – i ett försök att dämpa min med rätta oförsonliga kritik av mitt undermåliga skriftställeri – så skulle jag kunna säga att jag har en och annan anmärkning på mitt manus. Men en sådan utvidgning av begreppet är ohållbar i längden, rent av falsk. Ni förstår, det finns något aritmetiskt över hela eländet. För var gång jag läser manuset hittar jag något nytt erbarmligt. Läser jag en sida, hittar jag ofelbart en ny erbarmlighet. Läser jag två sidor, hittar jag två nya erbarmligheter. Och så vidare. Själva tanken på att det skulle finnas något utrymme för diplomati i mitt förhållande till mitt manus är inte bara absurd utan även förnuftsvidrig. Ordet anmärkning är omöjligt att tillämpa på mitt kvasilitterära fuskverk. Ja, fuskverk är ett mycket användbart ord i mitt fall.
melker.garay@opulens.se
