SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 15.
Tidigare avsnitt hittas här.
15
Vattensjuk hjärna
Att skriva är ett hantverk. Vissa lär sig det. Andra gör det inte. Jag hör otvivelaktigt till de senare. Vissa har den fina förmågan att förmedla, gestalta och levandegöra en berättelse. Andra saknar totalt den förmågan. Även där tillhör jag de senare. Uppenbart torde det mycket riktigt vara en god gärning om jag höll mig borta från allt skrivande; en god gärning inte bara mot mig själv utan även mot den förläggare som måste läsa det jag har pressat fram ur min vattensjuka hjärna; en förläggare som fått det högst tvivelaktiga nöjet att ta sig igenom mitt manus, som förmodligen är det mest osannolika som satts på pränt i en civilisation. Nu dyker oförhappandes några rader ur mitt svulstiga manus upp i mitt huvud:
Under den rosaskimrande himlen såg Benedict en fritt svävande farkost som gav ifrån sig ett mobilt flåsande ljud vilket märkligt nog kom honom att minnas en omtumlande episod i hans barndom, då han – vettskrämd – blev jagad av en ilsket råmande ko. En ko som ögonblicket innan den bestämt sig för att stånga alternativt stampa ihjäl honom blivit stungen av en broms på ett särdeles känsligt ställe. Och mycket riktigt skulle Benedict ha dött om inte hans far, som var till yrket en erkänd trapetskonstnär, hade kommit till hans undsättning och vigt slungat sig över kohagsstängslet för att sedan med ett fenomenalt hopp sätta sig på bödelskossan och därmed avvärja ett mord. Detta minne fick Benedict att tänka på sin far med värme.
Rysligt. Det är det ord som genast dyker upp i mitt huvud när jag minns dessa rader ur manuset. Det är inte bara rysligt utan även löjeväckande. Det skrivna ordets pratkvarn har jag degenererat till; en Pangloss–Pellejöns. Och om jag inte missminner mig hyste jag en önskan om att de ovan skrivna raderna skulle ses som en metafor, vilken läsaren – den högst presumtive – kunde tolka som en bild av den enskilda människans utsatthet i världen. Men jag inser nu att det vore ett mirakel om någon över huvud taget kunde göra en sådan tolkning; en osannolik händelse i en osannolik värld i ett osannolikt universum i en på alla tänkbara sätt osannolik skapelse av Gud. Mycket riktigt lutar det åt att vi har att göra med en synnerligen usel metafor som rätteligen hör hemma i en av flugor välbesökt koblaja.
melker.garay@opulens.se
