SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 13.
Tidigare avsnitt hittas här.
13
Bristande omdömesförmåga
Omöjligt är det för mig att i tanken befria mig från manuset, som om varje sida av det vore fastklistrat på insidan av mitt kranium. Jag är rädd för att mitt omdöme har börjat svikta, bli opålitligt, ja, rent av svekfullt. Är det verkligen jag som har skrivit manuset? Jag kan helt enkelt inte upphöra att ställa den frågan. Enda trösten är att den nyss ställda frågan inte är obekant för författare. Men av andra skäl. Betydligt ädlare skäl. I mitt fall ter sig allt som en hemsk upplevelse. Och det som är mest beklämmande är att allt det som jag har skrivit är så långt ifrån skönlitteratur man kan tänka sig. Vad är egentligen litteratur? Mitt enkla bidrag i den frågan är att mitt manus kommer att underlätta alla seriösa försök att definiera vad litteratur inte är. Alldeles riktigt. Min text har inget som är i närheten av ett estetiskt värde och är därmed omöjlig att placera i någon som helst genre. Det är snarare en sorglig soppa som avslöjar att jag är pinsamt vilsen i fråga om litteratur.
Texten i mitt mastodontmanus på nästan 900 sidor vanpryder allt skriftställeri. Den är en skam. Ett animaliskt sabotage mot språket. Jag borde upphöra med allt som har med det skrivna ordet att göra. Lägga ner min penna för gott och därmed bespara världen det sammelsurium av tankar som fyller mina ark. Men för guds skull, varför gör jag inte det då? Varför upphör jag inte med denna dårskap? Vad är det som hindrar mig från att göra det? Varför fortsätter jag att skriva texter som är renons på all konstnärlig anständighet? Vad är det för bisarr kraft som härjar inom mig och som tvingar mig att pränta ner all denna röta till text? Vi talar om ett självskadebeteende. Som om jag vigt mitt liv åt att frivilligt späka mig själv. En riktig flagellant har jag blivit. Och faktum är att om en känslig läsare kommer över mitt rövmanus och därtill läser det så kommer denne ofelbart att få det obehagliga intrycket att jorden är på väg att gå under.