ESSÄ. I morgon, den 20 juli, är det 50 år sedan Turkiet invaderade Cypern. Invasionen ledde till en delning av ön. Därav följde att militärjuntan i Grekland föll och demokratin återinfördes i landet. Frederick Whitling blickar tillbaka.
På Cypern samlas minnesårtal på hög i år. Framför allt har nu femtio år passerat sedan Cypernkrisen inleddes sommaren 1974 när Turkiet invaderade ön den 20 juli. En konsekvens av invasionen blev den delning av Cypern som har varit fallet sedan dess; en annan blev störtandet av militärjuntan i Grekland. Det delade Cypern blev ett pris för återställd grekisk demokrati.
I våras var det även tjugo år sedan republiken Cypern gick med i EU – det vill säga den grekcypriotiska delen av ön efter invasionen 1974 – detta efter att i sista minuten ha röstat nej i en folkomröstning till den plan, för ett enande av ön, som förknippas med Kofi Annan, FN:s dåvarande generalsekreterare. Förarbetet till folkomröstningen 2004 och grekcyprioternas nej till Annanplanen, starkt influerat av republikens dåvarande president, Tassos Papadopoulos, har skildrats av Ingemar Lindahl, Sveriges förste residerande ambassadör på Cypern, i hans Notes From the Graveyard of Diplomats. Cyprus 2002–2004 (2019), en personligt hållen guide till den snåriga Cyperndjungeln, både på ön och i Sverige. Cypern som en diplomatisk kyrkogård är en relativt spridd metafor; en sammanfattning av öns komplexa historiska överlagringar och politiska komplexitet.
Det är samtidigt jämnt hundra år sedan den svenske arkeologen Einar Gjerstads första publikation om Cypern i en cypriotisk tidskrift 1924. Gjerstad reste dit året innan via Konstantinopel (Istanbul) där han var en av de få gästerna på ett kortlivat svenskt forskarhem (1922–1924). Han undersökte fyra platser på Cypern och publicerade resultaten i sin doktorsavhandling 1926. Med hans arbete i bagaget bildades snart den så kallade Cypernkommittén året därpå, med kronprins Gustaf (VI) Adolf som ordförande. Kommittén möjliggjorde den svenska Cypernexpeditionen (1927–1931). Kronprinsen besökte Cypern i samband med delningen av expeditionens fynd. Det fördelaktiga utfallet för svensk del skapade de så kallade Cypernsamlingarna, som i sin tur låg till grund för tillkomsten av Medelhavsmuseet i Stockholm för sjuttio år sedan, 1954.
Men åter till Cypernkrisen. Det in- och utrikespolitiska klimatet på Cypern var långt ifrån fridfullt innan invasionen. Ön har länge varit rastlös och orolig; i modern tid sedan protester mot den brittiska kolonialmakten och rörelser för enande med Grekland. Ett uppror 1931 följdes av en väpnad kamp under andra halvan av 1950-talet i en upptrappad brittisk motvilja mot att släppa Cypern som ett strategiskt lås i östra Medelhavet efter Suezkrisen 1956. Resultatet av denna imperiebaksmälla för brittisk del blev ett kompromissavtal om självständighet för Cypern, samtidigt som två militärbaser behölls, på plats än i dag.
Den ”motvilliga republiken” Cypern skapades 1960. Tre år senare hopades orosmolnen, igen, och den så kallade gröna linjen kom till, en första delning av ön och av huvudstaden Nicosia. Samma år, 1963, besökte det svensk-danska författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine Cypern, som de jämförde med Israel. Det ”stillastående” samhället var en besvikelse i jämförelse, även om det kompenserades av starka naturupplevelser. I sin självbiografi (1966) beskrev Lundkvist spänningen mellan grek- och turkcyprioter i den unga republiken, som redan var ”vid bristningsgränsen”, illustrerat av en episod då en grekcypriotisk taxichaufför körde författarparet genom en turkcypriotisk by, hukande över ratten med foten på gaspedalen. Lundkvist och Wine reste vidare till Turkiet.
1970-talet var ett oroligt decennium på många håll runt Medelhavet, bland annat med den nämnda militärjuntan i Grekland och regimerna i Portugal och Spanien. I Italien avstyrdes ett statskuppsförsök 1970 under de tunga så kallade ”blyåren” i italiensk politik.
Cypern var som nämnt långt ifrån befriat från inbördes slitningar – tvärtom. Efter ett misslyckat statskuppsförsök på Cypern i den grekiska militärjuntans regi den 15 juli 1974 inledde Turkiet invasionen av ön fem dagar senare: ett ”fredsuppdrag”, en i dagsläget obehagligt ekande omskrivning. FN:s säkerhetsråd kallades samman för att diskutera Cypernfrågan då en potentiell internationell storkonflikt hotade. Freden var i fara.
Trots en FN-beordrad vapenvila den 22 juli utlöste invasionen ett fullskaligt krig mellan de turkiska styrkorna och det grekcypriotiska nationalgardet. Dagen efter föll militärjuntan i Grekland. Ett fredsavtal på Cypern undertecknades vid månadsskiftet, men vapenvilan bröts två veckor senare, och Turkiet bombade och besköt Nicosia och hamnstaden Famagusta.
Ytterligare en vapenvila genomdrevs den 18 augusti. Sedan dess har Turkiet kontrollerat norra Cypern. Den månadslånga konflikten skördade många offer och ledde till stora mängder av internflyktingar på ön, åt båda hållen. Både Grekland och Turkiet var (och är) medlemmar i Nato, även om invasionen ledde till att Grekland lämnade försvarsalliansens militära struktur. Gränsövergångarna vid den gröna linjen öppnade för allmänheten 2003 och har varit tillgängliga för passage sedan dess.
En av de många som bedrövades av den turkiska invasionen och delningen av Cypern var arkeologen Einar Gjerstad. Han gav bland annat ekonomiskt stöd till interna flyktingar. Två år tidigare, 1972 – mer än fyrtio år efter Cypernexpeditionen och nästan femtio år efter hans första besök på ön – återvände Gjerstad till Cypern och till palatset Vouni som han och den svenska expeditionen hade grävt ut.
Expeditionen hedrades där av republikens president Makarios III, och en minnesinskrift avtäcktes vid besöket. Inskriften förstördes i samband med invasionen. Vounipalatset hamnade på den ockuperade delen av ön tillsammans med majoriteten av de ”svenska” utgrävningsplatserna. I ett samtal i Nicosia i december 2022 anknöt Kythreas exilborgmästare till invasionen, folkfördrivningen och dagspolitiken: ”Det som händer nu i Ukraina hände här (på Cypern) 1974.”
info@opulens.se
