COVID-19-PANDEMIN. Jag undrade alltid vad som var så nytt med covid-19. Som bekant drev Zygmunt Bauman tesen att Auschwitz kunde ses som en förtätning och accelerering av redan existerande tendenser. Det vill säga klassificering, renhet, modernitet, rasbiologi ‒ ett “folkmord utifrån Henry Fords principer”. På samma vis kan covid-19-pandemin betraktas som en förtätning av det redan existerande: post-sanning, beröringsskräck, navelskådande och en övermedikalisering av det djupt existentiella. Av detta följde att åldringar dog i själen av ensamhet på äldreboenden eftersom personalen ville att de skulle ”leva”.
Coronatillståndet var således inget nytt, bara en buljongtärning av det posthumanistiska västerlandets tendenser. Ett fenomen skapat av Tellus verkliga virus: Homo sapiens. Som företeelse att ösa retorik ur var covid-19-pandemin det som banker och hårt vinstdrivande aggressiva företag länge drömt om. Nu behövde bankerna verkligen inte träffa dig och Ikea kunde äntligen på sina restauranger optimera ännu mer genom luta sig mot tal om smitta. ”Ät upp snabbt och stick sen!”
Pandemin var helt enkelt den katastrof som modernitetens ledande aktörer i hemlighet väntade på, en anledning att accelerera och förstärka det moderna samhällets ingredienser: alienation, kontaktlöshet, anonymitet och ångest. En skänk från ovan som förstärkte det moderna samhällets grundläggande darwinistiska drag, den iskalla reningsprocess som ändå alltid legat latent i nyliberalismen.
JESPER NORDSTRÖM
