SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 9.
Tidigare avsnitt hittas här.
9
Drängmetafysiska idiotier
Det är med förfäran och tårade ögon som jag läser följande rader ur mitt manuskript:
”Där stod Benedict iklädd pyjamas i en ogästvänlig trakt där förmodligen ingen människa tidigare satt sin fot. Hur han hade hamnat där var för honom ett mysterium. Han mindes dock vagt att han för några timmar sedan hade varit trött och gått och lagt sig i sin säng. Men det var inte i sängen som han vaknade, utan på en karg plats där ingen levande själ syntes till. En plats om vilken man kunde tro att en rasande storm hade dragit fram och slitit med sig allt som tidigare funnits där. Så trodde Benedict i alla fall. Och kanske, tänkte han ängsligt, hade den också svept bort varje stjärna på himlavalvet så att natten som nu var i antågande skulle vara alldeles becksvart. Han ryste vid tanken. Men han försökte intala sig att allt detta endast var en bedräglig dröm och att han snart skulle vakna upp ur den. Men en dröm var det inte.”
Vi har här att göra med ett hopkok av drängmetafysiska och charlatanpsykologiska idiotier som ingen författare med förnuftet i behåll skulle kunna publicera, inte ens med en pistolmynning tryckt mot tinningen. Det är som om jag saknade en självbevarelsedrift när jag författade ovanstående rader vilka måste ha skrivits i en anda av svår oreda och förvirring. Och om mitt förnuft hade varit intakt så hade jag för länge sedan upphört att förnedra mig själv, upphört att vanära allt det som är ädelt och skönt i skrivandets konstart, ja, upphört att göra våld mot alla höga litterera värden som finns i vår rika kultur.
När man nagelfar mitt språk i manusutdrag, avslöjas allt. Man kommer att förskräckt notera att språket lider brist på spänst, styrka och stilistisk energi. Så är det bara. Ja, jag erkänner att mitt språk är platt, det vill säga att det ingenting har av värde. Ingenting alls. Det vittnar – återigen – om ett skrämmande allomfattande misslyckande. Ett förebud om ett långvarigt mörker. Det mörker som protagonisten Benedict mycket riktigt misstänker kommer att komma. Utdraget har en avgjort profetisk karaktär, vilket oroar mig.