SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 4.
Tidigare avsnitt hittas här.
4
En pajastext
Trots mitt förkrossande misslyckande, skrev jag några rader igår som jag under ett bedrägligt ögonblick trodde hade något substantiellt över sig och var av betydelse och till och med vittnade om det litterära snillets egenskaper, det vill säga begåvningen att skapa något konstnärligt fulländat. Men så blev jag osäker – på goda grunder – för inte var det där som jag hade skrivit så mycket att göra väsen av. Likväl skrev jag några rader till, som om jag inte ville inse hur absolut värdelöst det var. Sedan läste jag de nedskrivna raderna gång på gång, ömsom upphetsat ömsom febrigt. Långsamt började allt klarna för mig: jag hade vägrat att tro mina ögon; vägrat att acceptera nederlaget; vägrat att förlika mig med fiaskot. För ett fiasko var det. Totalt. Och hela mitt väsen fylldes av ängslan och med tom blick tittade jag ut i rummet.
Min text var så nedslående att jag nästan började grina. Icke desto mindre fortsatte jag i min enfald att skriva, fast jag inte riktigt visste varför. Som om jag i min inbilskhet hade fått för mig att texten skulle få eget liv om jag bara fortsatte att skriva, vilket bara det var illavarslande. Så jag gav mig inte och plötsligt började mina fingrar röra sig frenetiskt över tangentbordet; orden forsade fram likt en vårflod. Så hejdade jag mig, skrev ut allt i skrivaren, tog pappren i mina händer, läste varje sida med tilltagande avsmak. Så blundade jag. Intensivt. Jag ville inte läsa mer. Sedan slog jag upp ögonen och drämde näven i bordet. Knycklade ursinnigt till de utskrivna bladen och slängde skiten i papperskorgen. Motvilligt förstod jag att det inte fanns en tillstymmelse av originalitet i det jag hade skapat. Det var rent ut sagt så dåligt att jag skämdes. Ingen borde få skriva en så jämmerlig prosa och än mindre läsa det, tänkte jag upprört. Var det ens prosa? Ett spektakel till text, det var vad det var. En text som saknade finess och kvalitet. En riktig pajastext. Fullständigt oläsbar.
melker.garay@opulens.se
