PROSA. ”Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det,” skriver Lis Lovén, som har läst den turkiska författaren Tezer Özlus autofiktiva skildring av ett sjukdomstillstånd i romanen ”Barndomens kalla nätter”.
Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü
Översättning: Burcu Sahin
Förord: Balsam Karam
Weyler
Den turkiska författaren, och i förtid döda, Tezer Özlus internationellt mest kända roman (från 1980) ”Barndomens kalla nätter”, finns nu på svenska, i översättning av Burcu Sahin och med ett förord av Balsam Karam.
Det är som om tingen utstrålar kyla i ”Barndomens kalla nätter” och människorna därtill beskrivs på distans. I början av romanen kan jag således uppleva att Tezer Özlu gestaltar sin autofiktiva text med ett slags mekanisk formalism. Händelser och miljöteckningar känns opersonliga
Beskrivningarna av staden och hemmet känns tömda på kraft. Handlingen flyter långsamt och staden ter sig som en tom kuliss. Men mot slutet av berättelsen lossnar det. Då kan jag förstå berättarjaget på ett djupare plan.
Hon har hamnat på sjukhus på grund av sin depression. Av beskrivningen att döma verkar det som om romanens huvudperson har en bipolär sjukdom. Därtill har hon försökt ta livet av sig. En läkare våldför sig på henne. En läkare!? Någon som borde visa empati visar sig vara kriminell. Och elchockerna hon får är ytterligare ett skrämmande inslag.
Den språkliga glädje som jag erfor under läsningen av Tove Ditlevsens ”Ansiktena” uteblir här. Det är som om dessa olika beskrivningar av sjukdomstillstånd är skriande olika. Allt är bara tungt och svårt hos Tezer Özlü. Språket verkar spegla hennes innersta tillstånd. Det är skickligt utfört. Özlü testar gränser hela tiden, kanske i ren desperation.
Men hur uppstår egentligen psykisk sjukdom? Ju äldre jag blir desto mer benägen är jag att tro att vi alla, ingen undantagen, socialiseras och rent av normaliseras in i samhällets och kulturens strukturer. Även om strukturerna är hierarkiska och förtryckande. Kanske är det då bara somliga som känner av förtrycket på djupet som ett problem och påverkas mer än andra. De friska? Tja, de är normaliserade för att liksom gilla läget. Många flyter bara ovanpå.
Och strukturerna? Allt runt omkring oss blir del av vår inre värld – och hur många kan fly från sitt sociala arv? Friska, så kallat friska personer, har ju sällan orsak och anledning att genomskåda de strukturer vi lever med. Det är få förunnat att skapa sig ett eget liv på egna villkor.
Özlüs språk känns avskalat på känslor. Och kulturen omkring henne framstår som bärare av något som strävar efter modernisering men kvar finns något urgammalt, likt historiska mönster som dröjer sig kvar.
Inklämd i mitten mellan det gamla och nya har individen svårt att hitta sin förlösning.
Slutet i romanen känns dock tillrättalagt. Som om Özlu följt konventionen att en bok helst ska ha ett lyckligt slut. Men denna lycka är så skör tänker jag. Det är den urgamla drömmen om kärlek, den som ska sopa bort alla fel. Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det.
info@opulens.se
