PEKPINNAR. Nationalmuseum har nu tagit bort de omstridda överförklarande ”pekpinnarna”. Ida Thunström reflekterar över vad det kan innebära för museivärlden i stort och besökarnas konstupplevelser.
Nationalmuseum har nu tagit bort (eller åtminstone modifierat) sina ”politiska pekpinnar” som sedan 2018 presenterats i anknytning till vissa konstverk. Den förklarande informationen har rört verkens idémässiga ”kopplingar” till 1800-talets och nationalistiska tendenser. Jag föreställer mig att de flesta av oss kulturintresserade är ganska tacksamma och glada över att de inte finns kvar. Inte för att det på något sätt skulle betyda en seger för till exempel Leif Gren på Bulletin (som också är mycket tacksam och glad), utan för att det är ett tecken på respekt för museibesökare i största allmänhet.
Det är naturligtvis viktigt att känna till och förstå kontexter och sammanhang. Perspektiv får man sällan för mycket av, både på det man ser och det som sker. Men det ska helst röra sig om ett givande och tagande, och på samma sätt som konst ger perspektiv på samtiden, måste samtiden få ge sitt perspektiv åt konsten. En viktig relation, inte minst för att konsthistorien ska kunna hålla sig levande.
Stigande oro
Samtidigt kan jag helt klart relatera till det senaste decenniets stigande oro över ökningen av främlingsfientlighet och högerradikala tendenser i samhället. Och över hur Sverigedemokraternas politiska framgångar bara vuxit. Känslan av maktlöshet inför utvecklingen kan nästan bli till desperation när man inte riktigt förstår eller vet vad man ska göra. Om man blir rädd kan det dess värre lätt leda till ogenomtänkta lösningar. Men ”pekpinnarna” på Nationalmuseum var kanske inte enbart ett resultat av Sveriges välkända ängslighet i det offentliga samtalet.
”Överförklaring”
”Överförklaring” i allmänhet har enligt många varit ett problem för konst i allmänhet under lång tid. Konstverk där processen eller kontexten i presentationen är avgörande för innehållet är en sak. Att förklara vad ett konstverk går ut på och hur det ska upplevas en annan. Det senare idiotförklarar lätt betraktaren och dennes möjligheter till egna subjektiva tolkningar. Vilket är avgörande för upplevelsen, och därför hela syftet, även om det betyder att någon besökare kanske står framför Gustaf Cederströms välkända målning Karl XII:s likfärd (1878) och känner hur den nationalromantiska ideologin uttrycks som något vackert. Och hur denne någon för en gångs skull känner sig lite inkluderad. Då kanske den ”vänsterextrema kultureliten” upplevs som mindre ondskefull?
Ordet ”elit” är förvisso problematiskt, inte minst när det rör sig om makt, men själva begreppet kan också, i vissa situationer, ha ett syfte.
Jag äter till exempel gärna mat på en restaurang där samhällets kulinariska elit fått leka loss vid grytorna. Det gör mig dock både besviken och lite irriterad, rentav förnärmad, när en elegant kypare nödvändigtvis måste stå och berätta för mig precis exakt hur allt i rätten tillretts, hela vägen från skogen där man hittat råvarorna.
Kanske grundar det sig i en solidarisk vilja att förklara och undervisa, utan några som helst elitistiska avsikter, men hos mig, en glad amatör som bara vill äta gott, uppfattas det snarare som en vilja att framhäva sin egen fackmässiga överlägsenhet, och landar alltså helt fel. När jag diskuterade det här med en erfaren matrecensent höll han faktiskt, till min stora glädje, fullständigt med mig.
Problemet är dock inte att de som är bäst på något delar med sig. Det uppstår först när någon ser sig nödgad att sätta sig över den som inte har samma kompetens. Och en konstnärlig elit har ganska länge sett sig nödgad att förklara konst för en mindre upplyst allmänhet, och det har banat väg för ett konstklimat där de rätta svaren alltid kommer uppifrån.
Trots mitt eget stora intresse för konsthistoriska fenomen och fakta, var det först när jag tog del av forskningsrön om rasism jag fick lära mig att en inte oviktig anledning till det vita skinnets höga status var 1800-talets vurm för antikens skulpturer. Idealet var marmor, och alltså mycket vitt. Tänk vad mycket jag hade missat om jag kastats in i rasismens historia innan jag fått tid att njuta av de gamla mästerverken helt på egen hand.
Politisk korrekthet på gott och ont
Eftersom vi i Sverige ofta tycker att vi är världens mittpunkt och därför kan ha svårt att se bortom våra egna gränser, har vi nu fått upp ögonen för att det inte bara är vi som har det jobbigt. Efter EU- valet i år är det nu med tydliga siffror konstaterat att vi inte är det enda landet i Europa där högerextremism och politisk nationalism blivit en faktor att räkna med.
Kanske har vi i vår desperation hamnat lite snett, även om politisk korrekthet är ett fantastiskt koncept när det tillämpas på rätt ställe. För när en ”uppfostran” av folket släpps in på museer skadar det konsten och vår förståelse av vår historia, vår samtid och oss själva, och det är illa. Nationalmuseum har fortfarande informativa skyltar, men dessa har modifierats till att inte vara idéhistoriskt selektiva. Och rena, enkla historiska fakta som till exempel årtal räcker en bra bit på vägen om man vill erbjuda ett vettigt sammanhang.
ida.thunstrom@opulens.se
