Kangas klanger: En flukt på nya jazzsläpp och malmöitisk folkrock

SKIVNYTT. Kangas klanger fluktar in norsk jazz, malmöitisk kelt-folkrock och en svensk jazzlegendar.

Norsk jazzkvartett

Norska jazzkvartetten Flukten består av musiker som insatta jazzälskare möjligen känner igen från grupper som Atomic, Wako, Hanna Paulsberg Concept och Espen Berg Trio – för att bara nämna några av alla de sammansättningar där de ingått.

Fluktens albumdebuterade för tre år sedan med ”Velkommen Håp”, som direkt belönades med den norska Grammisen – kallad Spellemanpriset – för årets jazz. Nu har Flukten äntrat samma studio (Propeller Music Division i Oslo) med samma tekniker (Mike Hartung). Även på ”Flukten” (Odin, LP/CD/DL) präglas kvartettens jazz av en obändig vilja att gå bortom alla eventuella gränsdragningar i musiken. Lägg till det faktum att musikerna haft ännu mer tid att finslipa samspelet och kommunikationen sinsemellan, och du får en stark jazzskiva. 

Ibland går det undan i kurvorna, andra gånger tar Flukten det mer stillsamt i musiken. Hanna Paulsberg är en sjusärdeles saxofonist, Marius Hirth Klovning kan verkligen ta i på sin elgitarr, medan Bárður Reinert Poulsens kontrabas står lika stadigt som infallsrikt i grunden. Detta i tandem med kompositören Hans Hulbækmos trummande, som förenar exakthet med lätthet.

Något att flukta in för den som diggar till exempel Ornette Coleman, John Scofield, Paul Motian eller Henry Threadgill.

Jazzlegendaren Gilbert Holmström

Svenske tenor- och altsaxofonisten Gilbert Holmström har legendstatus hos nordiska jazzmusiker men nöjer sig inte med det. Holmström fortsätter att härja i jazzvärlden, trots att han fyller 87 år i september. Ny musik skapas ihop med yngre ess, och då gärna med den nu mångårige kompanjonen tillika pianomästaren Mathias Landaeus. På färska ”Peak” (Moserobie, CD/DL) hör vi de båda herrarna ihop med Landaeus pålitliga trio.

Peak innehåller genomgående originalnummer av Gilbert Holmström, bortsett från två väl valda Ennio Morricone-kompositioner från Sergio Leones film ”Once Upon A Time In America” från 1984. Musiken hämtar näring från sextiotalets jazz; ett uttryck som Holmström med mannar uppdaterar med fingertoppskänsla.

På trumpet hör vi den i Köpenhamn baserade norrmannen Erik Kimestad, medan rytmerna förmedlas av svenska musikerna Johnny Åman på kontrabas och Cornelia Nilsson på trummor. Peak lever upp till sitt namn, med en jazz som växlar mellan skönhet och busighet på ett ytterst välkommet vis.

Folkrockigt med Good Lockins

Det är poppis att blanda irländsk och keltisk musik med en i olika grad punkdoftande rock. Vi kan dra en linje från 1980-talets The Pogues och The Waterboys till dagens Dropkick Murphys och Malmö-kvartetten Good Lockins.

En kvartett som nu albumdebuterar med ”Tales From Two O’Clock” (Kap Syd, LP/DL). Niklas Hjern sjunger temamässigt korrekta texter, och hela skivan sparkar mycket riktigt i gång med några rader om whiskey och samkväm på en pub eller bar. Själva musiken är inte särskilt punkig per se, men påverkan från föregångarna märks tydligt. Bandet har ett folkrockigt och till och med poppigt sound, ganska snällt och allmängiltigt. Det är lätt att föreställa sig oinvigda bara ryckas med vid en livesituation.

Good Lockins startade år 2020 men låter inte så gröna – och Saint Patrick’s Day-baksmällan har nog även den avtagit så här några månader efter högtiden… Sångaren Hjern spelar på både tin whistle och det för genren så typiska slagverksinstrumentet bodhrán. Edvin Aronson kryddar med durspel, Gabriel Hermansson med irländsk bouzouki. Två instrumentalnummer – en jig och en reel – förstärker det keltiska intrycket på ett övertygande sätt.