LITTERÄRA KLASSIKER. ”Den här klassikern har i alla fall en stram högtidlig skönhet, vilket är mer än vad man kan säga om cyberrymdens pseudovetenskapliga gegga av skriverier,” anser Jesper Nordström som läst ”Vril av Edward George Earle Bulwer-Lytton. Men han konstaterar också att detta är högertomtarnas sci-fi-favorit.
Vril (Eller den nya rasen) av Edward George Earle Bulwer-Lytton
Översättning och efterord: KG Johansson
Vertigo förlag
Högern har gått framåt i EU. Men det är inte Carl Bildts eller Bo Lundgrens höger, om vi nu ska lyfta fram dessa gamla knarriga gubbar som emblematiska för en internationalistiskt inriktad finanselithöger. Nej, det är Tolkienhögern som gått framåt. Det är ”vi-tror-på-ljuset-från-Atlantis”-högern; den värdekonservativa stundtals helt mytologiskt inriktade hobbithögern som låter reaktionär skönlitteratur snarare än vetenskap styra.
Värderingar som just är värden såtillvida att någon vetenskap och modern nihilism inte skall komma och berätta något för oss.
Faktaresistens lika hård som en kristen sekts förnekande av Darwins teorier.
Nog för att myter och ideologi alltid har varit ryggraden i det politiska men vi har ett politiskt landskap framför oss där ungerska reaktionärer låter sig ledas av C S Lewis nu.
Närmast som ett smörgåsbord av detta mytologiska sammelsurium framstår ”Vril” av Edward George Earle Bulwer-Lytton. Han var en politiker av den gamla, verkligt bildade skolan. Vi ser oss i alla fall i Sverige förgäves omkring efter politiker som skriver samhällssatirisk sci-fi.
Ja, för det är så jag vill kalla den, även om Vertigo förlag kallar den för gotisk skräckklassiker.
Sci-fi som satir över det rådande, att skapa en parallell värld och låta frågan om vad som är det ideala samhället förbli hängande i luften.
Bulwer-Lytton verkade i svallvågorna efter det amerikanska inbördeskriget och när USA verkligen accelererade i modernitet. En fröbädd sannerligen för kulturreaktionär fantasy och eskapism. Vilken kulturtrötthet vi lever i nu är svårare att säga, men pandemi, krig, inflation, allmän irritation över förlorade värden spelar nog på reptilhjärnans strängar hos många. Vi längtar Atlantis där mytiska vi varit för att parafrasera Heidenstam.
Stilen, ja känslan rent ut sagt i ”Vril” får mig tänka på Ernst Jüngers ”Heliopolis” eller för all del Herman Hesses ”Glaspärlespelet”. Det rör sig om en kall vacker värld som saknar smuts, friktion och dynamik.
En kristallartad och högspänd värld där allt rullar som ett urverk. Det är ett totalitärt tillstånd kort sagt. En del passager i boken är exotiska fantasier – manliga fantasier! – om vackert inredda sovrum och kvinnor som ”vet sin plats”. Det är sådant som tilltalar en politisk riktning i Europa som vill ha männen på fabriken och fruarna vid spisen.
Äldre sci-fi har ju den dubbla kvaliteten att den sammanfattar en naturvetenskaplig och filosofisk tidsanda utöver den rena individuella läsupplevelsen och det är närmast i det här fallet som Bulwer-Lytton föst ihop Schopenhauers viljebegrepp och Hegels världsande till något som är ”Vril”, en uppenbar ordvits kring ordet viril.
Det handlar således om kraften, viljan, ödet eller världsanden, kalla det vad du vill.
Romanens undertitel ”eller den kommande rasen” pekar framåt i historien till definitivt dunklare tankesystem än Schopenhauers och översättaren KG Johansson har skrivit ett förtjänstfullt efterord där det påvisas hur tankegodset i denna roman har inspirerat både Rudolf Steiner och Tredje rikets pseudovetenskap.
Den här romanens tankegods framstod nog som mindre fantastiskt då än nu. Författaren red på känslan av ett i alla fall inte helt omöjligt scenario där det finns andra världar i kombination med den tidens naturvetenskap och tanken på ett slags förenande kraft. Att inspireras av boken i den tidskontexten kan sägas vara förlåtligt med andra ord. Helt teoretiska, i överförd mening fiktiva begrepp har spelat roll i naturvetenskapen. ”Eter” var en kvalificerad gissning då när det begav sig, som motsvaras av Higgspartikeln idag.
Att däremot låta sig inspireras nu av Bulwer-Lyttons roman är emellertid att ge sig hän åt fullständigt snömos. Detta är högertomtarnas sci-fi-favorit.
Men det är klart, den här klassikern har i alla fall en stram högtidlig skönhet, vilket är mer än vad man kan säga om cyberrymdens pseudovetenskapliga gegga av skriverier.
jesper.nordstrom@opulens.se
