SHAKESPEARE. Bengt Eriksson har läst Tova Gerges tolkningar av Shakespeares sonetter och tycker att de är bra. Men reflekterar samtidigt över den svåra konsten att översätta.
Sonetter av William Shakespeare
I tolkning av Tova Gerge
Nirstedt/Litteratur
Översättning eller tolkning? Går ens en översättning av skönlitteratur att åstadkomma utan att det blir en tolkning? Och särskilt då kanske av poesi. Om det ska gå måste ju översättaren frigöra sig från det mesta, till exempel samtiden, dagens språkbruk och sig själv. Ja, allt utom originaltexten (och, när det som här gäller ett äldre verk, dess tid).
Så jag frågar igen: Går det? Eller snarare, ska det verkligen gå? Är det något att sträva efter? Eftersom det inte går, som sagt. Kanske bör istället varje översättare ha som syfte och mening att tolka i sin nutid. Att, i det här fallet, överlämna William Shakespeares ”Sonetter” som tillgänglig, fungerande och ingripande lyrik i läsarnas tid – en förbindelse mellan då och nu.
Annars blir väl resultatet som bäst och mest ett historiskt dokument och som värst och sämst ett museiföremål i någon monter med en glasruta som skydd mellan sig och läsaren. Guiden pekar på föremålet och läsarna kan konstatera att så diktade alltså Shakespeare. Jaha. Men har det kommit någon ny diktsamling?
Den här recensionen hade också kunnat börja på följande sätt: Att vare sig översätta eller tolka Shakespeares ”Sonetter” till svenska är omöjligt. Det går bara inte, om översättaren/tolkaren ska hitta de motsvarande, exakt rätta svenska orden för Shakespeares sena engelska 1500- och tidiga 1600-talsord samtidigt som hen räknar rader och stavelser och dessutom ser till att rytmen stämmer.
Bara att ge upp, ju. Kanske bättre, för att få fram innehållet i sonetterna, att översätta rakt av till prosa? (Och rekommendera intresserade att läsa dem i original, för trots deras ålder är William Shakespeares 154 sonetter inte alls svårlästa idag heller.)
Gerge och Ström, en jämförelse
Med dessa inledningar skrivna vill jag säga att jag tycker Tova Gerge lyckas bra, så bra som jag tror är möjligt med sina tolkningar av sonetterna. Lika bra som Eva Ström häromåren lyckades med sina tolkningar. Jo, kanske småfult att jämföra men hennes bok ”Sonetter – William Shakespeare – Tolkning och kommentar Eva Ström” (Lind & Co, utgiven 2010) är den närmast föregående tolkningen av Shakespeare-sonetter som jag har läst så det blev omöjligt att inte ta fram den boken och jämföra.
Ström är kanske inte striktare men hon är strängare mot sig själv. Hon söker svenska ord som står Shakespeares engelska närmare. Gerge tolkar vildare och mer frisläppt, inte innehållsligt, där är bägge lika noga, men språkligt.
Intressant att jämföra hur de tolkar/tolkat, bägge två, var för sitt, men också hur själva böckerna är gjorda. Ström lät Shakespeares original inleda varje tolkning, de trycktes efter varandra, alltså original-tolkning, så att läsarens ögon snabbt kunde växla mellan originalet och tolkningen. Ett grepp som alltid fungerar bra. Ström skrev också en kommentar till varje tolkad dikt direkt efter tolkningen.
Tova Gerge skriver i stället ett essäliknande, högst personligt och ja, intimt efterord (med angivna notnummer) om William Shakespeare, hans sonettdikter och sina tolkningar. Ett lika spirituellt som självsvåldigt efterord, det är mycket läsvärt och ger en bra grund till förståelsen av hennes tolkningar, varför hon översätter och tolkar som hon gör.
Efter efterordet kommer noterna med förtydliganden. Också detta fungerar väl men långt ifrån lika bra som Ströms omedelbara kommentarer. Vad gäller själva tolkningarna tänker jag inte gradera, Gerges respektive Ströms tolkningar konkurrerar inte. De kompletterar. Läs bägge! Det går alldeles utmärkt och ger en dubbel ingång till Shakespeare-sonetterna.
Gerge både vågar och fegar
Bägge lyckas/lyckades lika bra – och för all del lika dåligt eller inte så bra, ibland. (Främst tänker jag kanske på rytmerna som tar några snedsteg, fast Shakespeare själv kunde faktiskt också halta till.) Av just den anledning som jag tidigare redogjorde för: Det är omöjligt för någon enda översättare/tolkare att lyckas rätt igenom och fullt ut. Rytmen kan ta ett felsteg. Rimorden känns inte som de mest självklara. Ordföljden måste omvändas.
Det går bara inte att undvika. Tova Gerge har också skrivit ungdomspjäsen ”Så nätterna”, uppsättningen av teaterpjäsen föregick utgivningen av boken, med utgångspunkt från sina tolkningar av William Shakespeares sonetter. (En Romeo och Julia-berättelse som triangeldrama och det passar bra, för just så är också sonetterna.) Teaterrecensionerna innehöll en del kritik för nytolkningen av sonetterna medan den tryckta boken knappt uppmärksammats alls. Men hur har hon då tolkat:
Har Gerge översatt och tolkat med talspråk, för framförande på scen? Nja, hon tolkar inte på talspråk men använder enstaka talord – som ”dom”. Hon kan också foga in ett ”så” för att rytmen ska ramla på ändan.
Inte mer. Och det är synd, kan jag tycka. Att hon både vågar och fegar. (Som en recensent skrev när jag försökte göra något liknande med Sapfos dikter och fragment, tolka henne och dem samtida med idag. Då borde jag ha vågat ännu mer, enligt den recensionen.) I likhet med Gerge, som vågar mycket men fegar lite.
Intensivt efterord
Tolkandet hamnar liksom mitt emellan, det når inte ända fram till idag. För Shakespeare (liksom Sapfo) är dagsaktuella, fortfarande, just nu. Ja, nog kanske ännu mer idag, ännu mer behövliga. Ämnena för William Shakespeares sonetter – den unge, vackre mannen som sonetterna diktades till och om, den förbjudna kärleken och åtrån, alltså sex och poeten själv – befinner sig inte under ytan och i garderoben numera. Eller borde inte göra det.
Läs Tova Gerges efterord, börja med att läsa det, hennes intensiva efterord, om hennes förhållande till sonetterna, snarast så, och till ämnet för sonetterna, till poeten Shakespeare och den unge mannen. Liksom vardagspersonligt skrivet, direkt tilltal, kroppsnära, såväl med hjärtat som kroppens övriga delar. Gerges förklarande – både för sig själv och läsarna, tror jag – efterord lägger grundstenar för läsningen av själva sonetterna.
Shakespeares första sonett
Jag måste ju citera något också när jag tyckt så mycket, ska avsluta med att citera hela William Shakespeares hela första sonett i Tova Gerges tolkning. Frågor: Är detta dåligt? En alltför modern tolkning? Svar: två gånger nej. Nej! I alla fall jag tycker att det här är bra. Läs! Och läs gärna högt för dig själv…
1.
Vi åtrår vackra väsens tillväxt, skörd,
en evig skönhets ros som motstår död,
men tids nog så blir mogen frukt förstörd,
och ättlingen bär minnet, ung och spröd.
Men binds du vid din egen klara blick,
och matar lågan med din egen växtsaft,
skapar du svält av överflöd du fick,
grymt blir det ljuva till din egen motkraft:
Din unga friskhet pryder världen nu,
ger bud om att det blir en praktfull vår,
Men din knopps innehåll begraver du,
du söta tölp, står snålt kvar där du står:
Frossa nu inte, ömka världen, kom –
i världen, inte graven, hungrar dom.
info@opulens.se
