HISTORIA. ”Som i all bra historieskrivning balanserar Mary Beard det allmänmänskliga som vi kan relatera till med det genuint främmande att uppröras av,” skriver Jesper Nordström som läst det digra verket ”Roms kejsare” av Mary Beard.
Roms kejsare av Mary Beard
Översättare: Thomas Engström
Norstedts
Ett stående skämt i meme-sfären och sociala medier är hur ofta män egentligen tänker på romarriket? Bortom det banala i detta finns kanske ändå en typisk samhällstendens som ligger i fas med bittra akterseglade män som röstar på Trump. När man är maktlös ligger det nära till hands att drömma om den absoluta makten.
Tänk att som Caligula eller Nero bara knäppa med fingrarna så avrättas ens fiender eller till och med de som bara betett sig tölpigt på middagsbjudningen. Den romerska kejsaren är och förblir sinnebilden av den absoluta makten och i omsmidd populärkulturell form återkommer han ju som Darth Vader, alla tolvåringars idol. Tänk när mamma tjatar om läggdags och tandborstning att bara avvärja det med ”the force”.
Jag vågar lova att fascinationen för romarriket inte bara bygger på denna kult av starka män utan dess stora komplexitet av å ena sidan makaber blodtörst och dekadens och å andra sidan så enormt moderna företeelser och teknik.
Professor Mary Beard tar fasta på denna dubbelhet och i en enormt faktaspäckad bok med titeln ”Roms kejsare” diskuterar och problematiserar hon den bild vi lekmän har av de romerska kejsarna.
Nero har väl alltid setts som urtypen för den galna, impulsiva psykopatiska kejsaren, men mellan raderna verkar det som om hon menar att han sedd i sitt sammanhang inte var mycket värre än genomsnittkejsaren. Neros regeringsperiod var extra turbulent och krävde hårda tag.
För låt oss vara allvarliga, det fanns inga goda kejsare, inga av den tidens motsvarighet till velourpappor nådde så här långt. Ur vår tillbakablickande synvinkel var de alla maktgalna och machiavelliska härskare.
Boken är en faktaspäckad tegelsten så det är bara till att lyfta upp några passager som jag personligen finner mest intressanta, det finns ingen tes eller tråd i boken att förhålla sig till.
Med samtiden som lins fastnar jag för hur kejsarporträtten påminner om hur politiker i nutiden vill framställa sig och positionera sig emot varandra. Republikens era innan Caesar och Augustus gjorde imperiet till envåldsvälde framhävde det sammanbitna och rynkiga, den hårt arbetande kraftkarlen så att säga.
Under kejsartiden blev porträtten mer sensuellt marmorsvala och idealiserade. Som om man först skildrade en regent som var tvungen att vara framåtlutad och hårt arbetande men senare mer gudomligt trygg och bekväm, med resultatet av en mer upphöjd distans.
Sen kommer Vespasianus och låter sig igen porträtteras som en sliten gubbe, ja närmast som en lantbrukare med väderbiten hy, typiskt nog efter Nero.
En djärv modern parallell kommer för mig; det är som när Lyndon B Johnson framhävde och nästan red på sin bakgrund som hästuppfödare i Texas som motsats till John F Kennedys status som ”cocktailpresident”.
Nå, moderna paralleller i all ära, men vad är det då som är så frapperande annorlunda? Det slår mig att det inte handlade om en liten kader världsfrånvända goddagspiltar som ärvde sin makt. Snarare var de romerska kejsarna del i en stenhård intrigant meritokrati som innebar ett evigt nätverkande och knytande av kontakter. Det rörde sig definitivt inte om kungliga släkter som satt i samma palats århundrade efter århundrade och det avspeglar sig i arkitekturen. Du kan helt enkelt inte som turist i Rom fråga ”Var ligger slottet”?
Det var snarare stora labyrintiska villakomplex och det ständiga springandet mellan rum samt resor till provinser och sommarpalats hit och dit speglar det som Mary Beard kallar för det reaktiva i stället för aktiva ledarskapet; Kejsaren hade helt enkelt mycket träigt förvaltande arbete att utföra; en roande scen hon nämner är när det uppstår irritation på Colosseum när Julius Caesar inte kan lägga ifrån sig sin lilla bärbara lertavla med siffror.
Det påminner närmast om mellanchefen som inte kan lägga ifrån sig mobilen. Kejsararketypen blir snarare en skicklig förhandlare, administratör och diplomat, det senare i ett imperium så stort och oöverskådligt att provinser riskerar vända sig emot Rom.
Palatskuppen med dolkstöten eller giftmordet verkar snarast varit mer regel än undantag. Inga krångliga successionsordningar där inte.
Det finns hur mycket som helst att belysa och expansivt diskutera i denna faktaspäckade tegelsten och för att använda en klyscha värdig en stadsfestival finns här ”någonting för alla.”
Den torrt teknikhistoriskt intresserade kan fascineras av Caligulas segelskepp som redan då hade varmvatten, gym och bastu. Den med smak för politik och samtidsparalleller kan fundera på det som Mary Beard kallar ”Gyllene bur” och fråga sig om Putin känner sig nöjd och njuter av livet med sin förföljelsemani i sitt labyrintiska Kreml?
Som i all bra historieskrivning balanserar Mary Beard det allmänmänskliga som vi kan relatera till med det genuint främmande att uppröras av.