ESSÄISTIK. Judith Schalanskys spänst, i språk och tanke, resulterar i en essä som är större än sitt omfång, anser Erik Bovin, som läst hennes språkkritiska reflektioner över klimatkatastrofen.
Vacklande kanarier av Judith Schalansky
Översättare: Linda Östergaard
Pequod Press
I Vacklande kanariers blickfång ryms såväl miljöförstöring som gruvarbetares historiskt usla villkor. Framför allt är denna till omfånget blygsamma skrift en språkkritisk reflektion över klimatkatastrofen.
Tyska författaren Judith Schalansky kallar själv sin nya essä för ett misslyckande. Kanske har texten likt floden Oders ekosystem (på grund av en massiv fiskdöd) tippat över? Den svenska fysiska utgåvan av Schalanskys essä behöver kongenialt nog vändas upp och ned för att texten överhuvudtaget skall kunna läsas.
Ett misslyckande? Essän utgör ett utforskande och mot slutet har hon hunnit ifrågasätta flera av sina intellektuella fynd. I den bemärkelsen är jag beredd att ge henne rätt. Men så är också världen upp och ned och, uppriktigt sagt, har nog alla, i synnerhet författare, emellanåt känslan av att språket inte riktigt förmår härbärgera klimatkatastrofen.
Katastrofen har redan skett
Tankarna förs till författaren och filosofen Maurice Blanchots L’écriture du désastre (1980, Katastrofens skrift) som i denna skrift menade att katastrofen som sådan inte kan fixeras i språket eftersom den i viss mån undandrar sig erfarenheten. Det går, som Blanchot skriver, inte ”nå fram till katastrofen”, då den alltid redan har skett.
Schalansky intresserar sig för begreppet tipping points, som avser de kritiska momenten mellan två tillstånd då ”miljöförutsättningarna förändras så mycket att situationen tippar över”, exempelvis: ett kollapsande ekosystem.
Begreppet leder henne till uttrycket ʼthe canary in the coal mineʼ och fysiologen John Scott Haldane som under 1890-talet utredde olyckor i brittiska kolgruvor. Haldane kom fram till att kolmonoxidförgiftning orsakat gruvarbetarnas död. Han kom även på att man kunde använda kanariefåglar i gruvorna. Kanariefågeln är känsligare för giftiga ångor än människan och tuppar av cirka 20 minuter tidigare.
När kanariefågelns sång tystnat visste man således att det var bråttom att ta sig upp till ytan. Sedan dess har kanariefågeln i kolgruvan använts, skriver Schalansky, som ”en bild av desorientering, elände, utsatthet, fara”.
Ifrågasätter fokus på tippningspunkter
Hon landar emellertid i ett ifrågasättande av samtidens fokus på tippningspunkter samt hur fågelmetaforen fungerar i förhållande till klimatkrisen. Tipping points är svåra, hart när omöjliga, att förutse utan visar sig först i efterhand, när det redan är för sent. Och när fåglarna runt om i världen slutat sjunga kommer vi, till skillnad från sekelskiftets gruvarbetare, inte ha någonstans att fly.
I denna kontext får bilden också en antropocentrisk underton; är den verkliga katastrofen nära först när våra liv på jorden hotas – hur mycket bryr vi oss egentligen om djuren?
Beträffande klimatkrisen behöver vi i första hand inte fler begrepp eller språkliga bilder, och som Schalansky slutligen medger, lider vi inte av brist på kunskap. Vad som saknas är handlingskraft.
Då denna lilla skrift engagerar är den om ett misslyckande, i sådana fall, av ett sällsamt lyckat slag. Man bör påminna sig om att varje essä är ett försök. Några svar går inte att vänta sig, däremot sätter texten ingång läsaren genom att ställa relevanta frågor.
Denna bok lär man troligtvis inte hitta på Ulf Kristerssons och andra makthavares arbetsbord. Synd, då den hade kunnat tjäna som påminnelse om att inte ducka för en av vår tids ödesfrågor.
Schalansky debuterade skönlitterärt 2008 med romanen Blau steht dir nicht. Vacklande kanarier är fjärde boken att översättas till svenska av Linda Östergaard.
Schalansky är en god stilist
Ännu har jag inte läst en stor essäist som inte också är en god stilist. Schalansky, visar det sig, är inget undantag.
Av essän förväntar vi oss oväntade kopplingar och en viss kreativitet i valet av källor. Förväntningar som i föreliggande fall infrias. Ingen förvånas över att marinbiologen Rachel Carsons Tyst vår (1962) nämns. Att en ekoessäist skulle få användning av Aristoteles Om diktkonsten och den romerska författaren Plinius den äldre hade jag däremot inte väntat mig.
Schalanskys spänst, i språk och tanke, liksom hennes förmåga att överraska – resulterar i en essä som är större än sitt omfång.
info@opulens.se
