SJÄLVBILD. ”Norrland behöver inga yttre fiender. För de värsta finns bland dem själva,” skriver stockholmaren Lars Thulin.
Sverige är ett långt land. Och ett delat. Det är skillnad mellan folks vardag och livsvillkor i Vasastan i Stockholm och i Blattnicksele i Sorsele kommun. Mellan Örgryte i Göteborg och Hammenhög utanför Simrishamn.
Förbättrade kommunikationer fysiskt, men främst elektroniskt, samt försök att utjämna ekonomiska ojämlikheter borde minska skillnaderna. Frågan är om det är tvärtom. Att många istället vill behålla och även förstärka skillnaderna. Syftet är kanske det klassiska – genom att peka på yttre fiender kan man ena den egna gruppen. Plus att få saker värmer så bra som en offerkofta knäppt upp i halsen.
Jag har varit mantalsskriven i Stockholms stad hela mitt liv. Men jobbat på flera ställen i vårt land, bott på skilda orter och haft fritidshus på olika ställen. Jag har under ett långt liv plockat erfarenheter från Boden i norr till Kivik i söder. Min spaning är att Norrland utmärker sig. Ingen landsända är så noga med sin särart. Och inga svenskar tycker så oerhört synd om sig själva som norrlänningar. Denna självbild kan delas upp i två delar.
Den första är ekonomisk – påståendet att Norrland är en koloni som sugs ut av elaka svenskar söder om Dalälven. I sitt anletes svett levererar norrlänningen skog, malm och vattenkraft. Men får i princip inget betalt för slitet.
Det är en sanning med stor modifikation. Visst, råvaror som varit väsentliga från vårt välstånd finns i norr. Så skulle Norrland blomstra om det blev en egen nation? Ytterst tveksamt. För absoluta huvuddelen av de stora industriföretag som genom skicklighet dragit in många miljarder till Sverige och därmed byggt vår rikedom, ligger inte i Norrland.
Mer intressant är norrlänningars kultur och självbild. Den bygger på att söderöver, kanske främst i Stockholm, finns fisförnäma, fjolliga och finkulturella människor. Mesar som inte skyfflar in grovsnus under läppen, halsar hembränt, skjuter älgar, kör snöskoter och föraktar beslutsfattare i Stockholm och i Bryssel. Allt sådant som riktiga människor ska göra. Den bilden av en äkta svensk har dock nackdelar: ensamhet, missbruk, våld, laglöshet.
Det märkliga är att norrlänningar själva odlar och förstärker avigsidorna. De bygger upp och sprider en bild av en påtagligt dysfunktionell landsända. Låt mig ta tre exempel från kulturen i samtiden.
Först ut är hyllade författaren Karin Smirnoff, född i Umeå, och hennes Jana Kippur-trilogi med första boken ”Jag for ner till bror”. Handlingen är förlagd till fiktiva orter i Norr- och Västerbottens inland. Berättelsen har också satts upp som pjäs på Västernorrlands teater i Sundsvall med en lysande Amanda Jensen i huvudrollen. Den och de tre böckerna är nattsvarta, nästan dystopiska bilder av Norrland: fylla, våld i nära relationer, kärlekslöshet, våldtäkt, incest, ond bråd död. Skildringarna är starka, svidande, omtumlande och känns verkliga. Budskapet är klart – vi har ett helvete i Norrland. Det är oerhört synd om oss. Offerkoftan knäppt upp till översta knappen.
Nästa exempel är två framgångsrika filmer – Kjell Sundvalls två epos ”Jägarna”. De utspelas i Sundvalls hembygd, Älvsbyn i Norrbotten. Han berättar med de filmiska verktygen som gjort Hollywood så känt, och han gör det bra. Men bilden av norrlänningar som tjuvjägare, bidragsfuskare och kvinnomisshandlare är faktiskt rätt vidrig. En bild av ett samhälle som drivs av girighet, förakt mot lagen och total brist på empati.
Slutligen Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. En bok som nyligen blev en mycket bra tv-serie med bland andra Pernilla August, Rolf Lassgård och Magnus Krepper i ledande roller. Ekman är visserligen född i trakterna av Katrineholm i Sörmland, men har bott mycket länge i Norrlands inland och skickligt skildrat livet där.
”Händelser vid vatten” handlar främst om ett mycket flummigt och världsfrånvänt kollektiv i Norrland. Sådana kan finnas var som helst i Sverige. Men runt detta kollektiv skildras ett samhälle i Norrland, som får betraktas som bakåtsträvande, inskränkt och där nidbilder av det norrländska kynnet står som spön i backen. Det mesta känns rätt – efterblivet.
Det märkliga är att dessa skildringar, som berömts för sin konstnärliga skicklighet, inte bara förstärker norrlänningars känsla av utanförskap utan även cementerar bilden av ett dysfunktionellt, bidragsberoende och kärlekslöst samhälle.
Enkelt utryckt: Norrland behöver inga yttre fiender. För de värsta finns bland dem själva.
Är det då synd om norrlänningar? Allt finns i betraktarens öga. Det norrländska klimatet och naturen skapar förutsättningar som både är positiva och negativa. Vilka som överväger avgör varje individ. Men bilden av en exploaterad koloni ställer jag inte upp på – många miljarder har flödat norröver i vårt land.
En sak är säker, det är billigt där uppe. På vägen hem från vårt senaste besök i Norrland rastade vi i Ånge, kommunen som hävdar att man ligger mitt i Sverige. Hos mäklaren i centrum bjöds en modern trea på Floragatan ut till försäljning, 77 kvadratmeter. Utgångspris 160 000 kronor. I en närförort till Stockholm går inte motsvarande lägenhet för under 5 500 000 kronor.
lars.thulin@opulens.se
