Kangas klanger: Draupner ‒ kontakt med töcken

DRAUPNER. Kangas Klanger minns Sveriges kanske mest mytomspunna svartklubb: Draupner i 80-talets Göteborg. Alla från John Mayall till Swans stod på scen och när de sista gästerna kravlade hem hade morgonsolen redan värmt upp asfalten.

Minnenas töcken kan vara svåra att tränga igenom. Vad vi minns är inte alltid upp till oss själva. Bakom minnets skira slöja väntar ytterligare ett rum, och bakom det rummet ännu ett, och bortom det… 

Godtyckligt lagrade brottsstycken skaver mot varandra och bildar ett kalejdoskopskt tittskåp där de flesta av rummens dörrar förblir… stängda. Tills det en dag, eller en sömnlös natt, öppnas en minimal springa. Precis när man trodde nyckeln för länge sedan var förlagd och bortglömd. Drömmens dörrhandtag bjuder in, skälmskt uppfodrande: ”Dra upp. Ner.”

Från mina långa och sena discjockeypass på Draupner – detta dova men ihärdiga ljus i det omslutande nattmörkret – minns jag ett och annat. Som när självaste nattens drottning Lydia Lunch ytterst oblygt började stöta på mig. Som turnéledaren som glatt förvånades över att mina skivbackar huserade Jane’s Addictions debutskiva på det lilla indiebolaget, som ingen av hans polare visste vad det var. Eller när de ökänt svårcharmade Swans översvallande kommenterade DJ-musiken. Som om jag ens hörde vad jag spelade efter ha manglats av New York-bandets tordönvolym.

Absolut minns jag Diamanda Galas magiska svarta hål till musik, som uppslukade oss i publikhavet likt den lockande sången från en betvingande siren. Draupners scen hade genomgått en metamorfos, tiljorna förvandlats till mytologins Anthemoessa.

Jag minns Poesifestivalen, med den illustrerade mannen Henry Rollins svårligen dissandes Morrissey, fast helt utan den Smithska udden. Jag minns när schweiziska Bommen-favoriterna The Young Gods plötsligt blev bokade med kortkort varsel och jag fick ringa runt och ragga publik. Fick tag i bästa (så skrev ingen på den tiden) Jean-Louis Huhta som kom och åkte skateboard i den folktomma lokalen innan spelningen. En lokal som i övrigt måste sett ut som en alltför välbekant schweizerost för kvällens underhållningsorkester.

Men framför allt minns jag svettiga dansgolv med kroppar i rytmisk rörelse, och basen som pumpar och skallrar. Någonting måste jag ha gjort rätt, bland all northern soul, orgeljazz, gammal New Orleans-groove, Arthur Russell-vax, funk, afro, hip hop, house, techno och så alla dessa rockmusikens guldklimpar av skiftande karat och glans. Ständigt vaskandes fram The Stooges – för nu var det dags att göra folk vilda – och Iggy, såklart.

En viss låt kom jag aldrig undan, för den var ständigt önskad. Särskilt som DJ-båset var tämligen lättåtkomligt för de skyddrumsberusade besökarna, där det stod bredvid live-akternas mixerbord. Beläget närapå noll och inga nautiska sjömil ut från ön Anthemoessas vid det här laget folktomma strand. En öde scen timmarna efter gig, så när som på någon förlist råddare eller kicksökande groupie. (Jo, Draupner betyder ”Dryparen” på fornnordiska…)

Där, vid DJ-båsets fot, fanns där alltid någon som hade lust på ”The Passenger” med Iggy Pop. Så, ungdomar och nymornade familjebildare: Shoreline i all ära. Frågan är när det reses en ”Spela Passenger!”-sten i Slottsskogen?

Rockexcessernas överstepräst Iggy Pop I fick ju med tiden många akolyter, och små församlingar av dessa reste land och rike kring – ja, världen över. Flera av dessa förkunnare gästade också Draupnerkyrkan för att mässa sina budskap från koret.

En som hämtat viss inspiration från ”The Ig” var den så saknade musiktrollkarlen Freddie Wadling, som ofta spelade på Draupner. Både med oväntat seglivade Cortex, med nya och avancerade projektet Blue For Two och med stråkbråkande Flesh Quartet. Smaka på de namnen och inse mannens musikaliska bredd.

Överhuvudtaget framträdde många av de band som kretsade kring det alternativa konst- och skivbolaget Radium på vår klubb. Ebbot och de brötiga busungarna i Union Carbide Productions, som skulle komma att påverka både Seattle-scenen och The Hellacopters-vågen, och som så småningom blev stommen till det mer framgångsrika The Soundtrack Of Our Lives.

Sator, som var på väg att bli riktigt populära i landet, och vars gitarrist Chips Kiesbye skulle bli Thåströms gitarrist (ja, resten av bandet fick vara med också), och senare husproducent åt såna som The Nomads, Nisse Hellberg, The Hellacopters och Sahara Hotnights. Flera i Sator var också ganska korta till växten, vilket ju passar bra då Odens magiska ring Draupner enligt den nordiska mytologin smiddes av två dvärgar.

Psychotic Youth var Sator närbesläktade med sitt garagerockiga surf-ramalama, och även det bandet håller på än i dag. Produktiva som få, med nya skivor på vilka de surfar runt på turnéer i fjärran länder, långt från Rosenlundskanalens och Masthuggskajens sällan särskilt brädvänliga vågsvall. 

Ännu tyngre lät det om Stillborn, som var tidigt ut med att låta doom metal-aktigt men samtidigt var väldigt egna i sitt sound. Tyvärr stod aldrig Stillborn på Draupners scen, men de spelade flera gånger på klubben Banana Boat i samma byggnad. Sångaren Kari Hokkanen hade även bandet The Dobermanns som släpptes lösa på Draupners scen.

Stillborn-medlemmarna var dock stammisar på Draupner, och har berättat att om de gick till klubben i sällskap med gruppens två meter långa sångare, klädd i sin tuffa skinnjacka, och gärna med en mörk, smältande snusprilla som utmanade jordens tyngdkraft hängande i gapet – ja, då var det aldrig någon i dörren som vågade avkräva sällskapet entréavgift. Kari Hokkanen bara grimaserade snett, kanske grymtade till en smula – och allt var fint som den där prillan. Den var den enda åkte ut. 

Stonefunkers var också stammisar, och det vete tusan om de heller lade många daler i det kassaskrin som väntade i vår sparsmakade vestibul, några trappor upp från kanalen. Men festa, det kunde de, och de var mighty entusiastiska över att det spisades fonky musik som det gick att dansa till. När Emrik dansar go-go är hela salen med…

Annika Blennerhed hade varit med i Freddies Cortex en gång i tiden men hade nu återskapat sig som en något lugnare uttolkare av Dorothy Parker-dikter satta till egen musik. Hon var och nosade på ett internationellt skivkontrakt med Island Records (som då hade U2, Grace Jones, Robert Palmer, Marianne Faithfull, Tom Waits och den musikaliskt närliggande John Martyn) men det blev inget av den saken.

Jag älskar dig till döds ändå, tänkte kanske Annika med Dorothy Parkers ord, om denna sin hemstad. Blennerhed förblev på västkusten, och nu har vi hennes son Albin Lee Meldau, artisten som alltid ser ut som om han just ramlat hem från Draupner i den arla morgontimma. Trots att han föddes först i februari 1988, dagen efter att Television-gitarristen Richard Lloyd stod på vår scen. Se där, en som var med när punken föddes och en gammal punkare som födde…

Jag tror att jag frågat Annika om Draupner var inblandat på något vänster vid tillblivelsen av denna nu så populära sång-och-dans-man, men jag minns inte säkert, och jag minns definitivt inte svaret. Minnenas töcken, har jag skrivit något om det än…?

Något jag däremot minns mycket väl är att Albin Lee går i mammas fotspår då han sjunger in dessa rader av en annan poet: Pär Lagerkvist. Rader som lämpar sig nog så väl som slutord i en text om en färgstark svartklubb som Draupner:

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus