Anna Kinberg Batra är ett exempel på hur NPM skadat demokratin

NPM. Stellan Lindqvist kan inte frigöra sig från tanken att New Public Management (NPM) påverkat demokratin i stort och ser Anna Kinberg Batras lapphärva som ett exempel på detta.

Vad har Axel Oxenstierna med den här texten att göra? En hel del faktiskt. Utan honom, Axel Oxenstierna, inga länsstyrelser, inga landshövdingar. Han är urarkitekten bakom den moderna svenska statsförvaltningen. Allt elegant formulerat i 1634 års regeringsform. Gränslinjen mellan politik och verkställighet drogs upp. Tillsättningar skulle ske efter meriter, förnuft skulle råda, transparens och legalitet ersätta nepotism och korruption. En genial och unik byråkratisk produkt således som så småningom kom att kopieras av både Danmark och Norge.

Ut på scenen, och ny i historien, trädde ”den oväldige ämbetsmannen”, styrd av tydliga roller, neutralitet och en hierarkisk struktur. Så skapades den svenska statsförvaltningen. Neutral, okorrumperad och – effektiv. Tack vare förutsägbarhet och oväld vann den legitimitet – och därmed samhällelig tillit. Det sistnämnda, en robust samhällelig tillit, var den stora landvinningen. Utan tillit förfall. Det visste Axel Oxenstierna.

Har något hänt? Ja, något har hänt.

90-talet och NPM

Förändringen började på nittiotalet, det var då New Public Management introducerades, den förvaltningsideologi – huvudsakligen inspirerad av marknadstänkande och nyliberalism – som kom att dominera svensk offentlig förvaltning under tjugo år. Medborgaren blev kund, rättigheter blev kundnöjdhet, myndigheterna styckades upp i självbärande enheter där enheterna sålde och köpte av varandra, där de formulerade egna mål – obs mätbara! – för att största möjliga effektivitet skulle uppnås. Jo, det var en revolution, en armé av organisationskonsulter krävdes för omställningen.

Konferenshotell växte upp som svampar ur jorden, powerpointapparaterna gick varma. Allt pekande mot den avgörande förändringen: chefen skulle bli Ledare. Aldrig tidigare har myndighetschefer, högre chefer, liksom mellandito, på så kort tid erfarit en sådan egoboost. Personen i badrumsspegeln var nu laddad med något nytt – jag och min flock! Jo förstås ansvar, mycket ansvar – också ödmjuk, förstås. Makt och ansvar. Frågan som dock inte ställdes var denna: vad hände med flocken, individerna i den?

När ledaren blev ”vägvisaren”

Tidigare hade man handlat efter manual, tämligen självständigt, chefen hade tillsett att nödvändiga resurser fanns tillhanda. Stelbent kan tyckas, inrutat, men det skapade förutsägbarhet och integritet i arbetet. Chefen gjorde sitt jobb och jag mitt. Med omställningen kom något annat. Medarbetarna blev team, man fick värdegrunder – alla sammalydande och pedagogiskt i punktform, vad kunde medarbetarna annars hitta på? Man fick nya mål bortom den tidigare manualen. Ledaren var ”vägvisaren”, hen var ”frigöraren”, hen var ”trädgårdsmästaren” – alla välljudande ord som hade gnuggats in under otaliga dagar på landets konferenshotell.

För medarbetarna uppstod dock problemet: hur förutse vad dessa nya figurer ville med mitt liv, mitt arbete. Detta tillsammans med övergången till individuella löner ledde till att rädsla och osäkerhet sipprade in. Lojaliteten mot ledaren blev nu starkare än lojaliteten mot uppdraget. Visselblåsarna blev rebeller.

NPM har skadat demokratin

Nå, de värsta avarterna från denna tid har blåst över, men synen på Ledaren finns kvar och jag kan inte frigöra mig från tanken att detta påverkat demokratin i stort, på synen på medborgarnas delaktighet. Två beslut som borde få det att koka i alla demokratiska hjärtan. Ett. Beslutet om Natointräde. Ingen folkomröstning, ingen inväntan av riksdagsvalet några månader senare. Således ingen diskussion, ingen upplysning i en fråga lika stor, eller större än inträdet i EU. Två. DCA-avtalet med USA, ett avtal som ger USA 17 militärbaser i Sverige, som ger dem i stort sett carte blanche att göra vad de vill. ”Som ett kapitulationsdokument efter ett förlorat krig” skriver Jan Guillou i Aftonbladet. Ingen diskussion, ingen upplysning i en fråga nästan lika stor som Natointrädet.

Det är vedervärdigt.

Exemplet Anna Kinberg Batra

Och så kan vi då se på den mindre men besläktade frågan om Anna Kinberg Batra – Ledaren Anna Kinberg Batra. Naturligtvis måste hon avgå. Vilket hon kommer att göra. Samtidigt med detta självklara borde man kanske göra det så kallade negationstestet: Vad skulle skillnaden bli om landshövdingar inte fanns? Svaret är – förmodligen: ingen alls. Palatsen kunde bli museer eller kulturhus. Folkets.