När utanförskapet förstärks segrar de mörka krafterna

SKÄRHOLMEN. ”Vad hade hänt på det yttre planet? Det som kallas utanförskap, ett ord som inte fanns 1984, har förstärkts våldsamt.” Lars Thulin tar farväl av Skärholmen där han bott i nästan fyra decennier.

I 39 år bodde vi i Skärholmen. Orten som nyligen dominerade nyhetsflödet efter det vidriga mordet på Mikael som avrättades framför ögonen på sin son, efter att ha vågat höja rösten mot ett ungdomsgäng. Mordet innebar inte bara att en laglydig och modig pappa dödades, utan visade att det är livsfarligt att visa det som kallas civilkurage. Samt att gängkriminaliteten klivit över ännu en gräns. Det goda samhället har förlorat.

Skärholmen, byggt i slutet av 60-talet, i sydvästra Stockholm blev delvis sinnebilden för miljonprogrammet och baksidorna med det. Men fann sedan sin identitet och blev ett bra område. Nu har orten alla tecknen på utanförskap: hög andel invandrare, hög arbetslöshet, medelinkomst betydligt lägre än genomsnittet i Stockholm, låg utbildningsnivå hos invånarna.

Hur kunde jag och min hustru, välavlönade, välutbildade och med förfäder djupt i svenska myllan bo där så länge?

För att vi trivdes. Vi gillade att vara del av ett sammanhang som inte bar drag av en inskränkt svensk småstad på 1930-talet, det samhälle som är Sverigedemokraternas version av paradiset. Vi gillade blandningen av kulturer och dynamiken då det gick en invandrare på två svenskar. Det gav möten som berikade för alla.

Vi älskade våra barns skola i de lägre stadierna. De mötte kamrater med bakgrunder och historier och som öppnade vår sons och dotters ögon för en värld utanför Sverige. Jag minns att min son berättade om dagen alla barn i klassen fick tala om sin barndom och sina föräldrar. Det var historier om flykt från Chile, om mammor och pappor som torterats, om familjer som flytt på åsneryggar över gränser i bergstrakter Mellanöstern. Undan förtryck och förföljelse för politiskt engagemang. Min son sade lite skamset:

– Pappa, jag hade ju inte så mycket att berätta…

Vi hämtade barnen från kompisars hem där föräldrar och släktingar var klädda i färggranna kläder, där kryddofterna från grytor på spisen var mustiga och förförande och gästfriheten var total och omedelbar.

Våra barn har långt senare, när problemen hopat sig i Skärholmen, sagt att de inte velat växa upp någon annanstans. Att åren där gav dem kunskaper och insikter som många kamrater de senare träffade på högskolan, helt saknade.

Så varför flyttade vi? Ett skäl var att vårt radhus blivit för stort för två pensionärer. Men vi ville inte bara byta bostad. Vi ville byta bostadsort. För det Skärholmen vi flyttade in i 1984 hade till stora delar försvunnit. Vi kände oss i allt mindre grad hemma där vi bodde.

Vad hade hänt på det yttre planet? Det som kallas utanförskap, ett ord som inte fanns 1984, har förstärkts våldsamt. I dag går det två invandrare på varje svensk. Klyftorna vad gäller inkomst, utbildning, arbetslöshet har förstärkts. I mitten på 80-talet var den etniska blandningen en hävstång, en katalysator som pekade fram emot ett öppnare, modigare, modernare Sverige. I större utsträckning en del av världen. I Skärholmen skedde det då på ett sätt och i en takt de flesta hade en chans att hänga med i. Samt att både få ta del av, och bidra till, vårt välstånd.

Nu finns en annan sida av Skärholmen, vid sidan av den som fortfarande är bra. En undersökning som DN, publicerade visade att Stockholm är mer segregerat än någonsin och med internationella mått är vår huvudstad mer segregerad än många andra i Europa.

Vi märkte det i skolorna, efter att våra barn slutat där, genom vänner som arbetar med undervisning. Hur svårt det är att lära ut i en blandning av språk där svenska som modersmål är ett minoritetsspråk. Det gagnar ingen som ska bli vuxen i Sverige.

Vi märkte det på näringslivet. Nya butiker kom. Vissa blomstrade för att de erbjöd varor som inte kunde hittas på Ica eller H&M. Men många var uppenbart tvättmaskiner, alltså täckmantlar för något annat. Med oklart utbud, långa öppettider och i princip aldrig kunder inne i butiken. Samt företag med hantverksjobb till priser så låga att de aldrig kan möta svenska lagar och arbetsmarknadens regler.

Vi märkte det i enkla serveringar där samtalet tystnade för några sekunder och misstänksamma blickar skjuts iväg när någon med äktsvenskt utseende kommer in.

Tecknen var tydliga – här finns ett helt parallellt samhälle.

Vi märkte det i centrumanläggningar då unga män samlades i klungor, alltid med huvorna på tröjorna uppdragna över huvudet. Och runt dem pojkar beredda att springa ärenden.

Vi fick passera gathörn och torg där blommor lagts ned och ljus tänts till minne av någon som mördats där. Samt att några vardagskvällar se rejäla fyrverkerier flamma upp på himlen. I bästa fall någon som fyller år, men detta är ett känt sätt för gängen att firar när en konkurrent tagits ut, alltså mördats.

Ändå var det svårt att flytta. Vi kände att vi gav upp. Vi fegade ur. Vi lät mörka krafter, som bara är en mycket liten del av ortens invånare, vinna. Flera invandrare vi känner har flyttat av samma skäl. Även de med sorg i hjärtat. Men allt har ett pris. Och måhända hade vi gjort vår värnplikt genom att stanna så länge. Fast sorgligt är det.