FILM. Ingela Brovik tipsar om fyra personliga favoritfilmer som just nu visas på bio och som du verkligen inte bör missa.
Ken Loach är socialrealismens mästare, hyllad och uppskattad i Cannes, och resten av världen, men i hemlandet Storbritannien hånad av Margaret Thatcher under hennes tid som premiärminister, då ibland bara en enda biograf i London visade film av Ken Loach, samtidigt som tjugo biografer i Frankrike visade hans filmer. Att Thatcher inte gillade Loach är förklarligt med tanke på att han gör filmer som skildrar det brittiska klassamhället och därtill med komplex konstnärlig kraft.
Två gånger har Loachs filmer vunnit Guldpalmen i Cannes, som många i filmbranschen anser vara större än Oscar i Hollywood.
Ken Loach har gjort starka, viktiga filmer sedan 1960-talet om arbetarklassens sårbarhet i det brittiska samhället och klassmotsättningarna blir mycket tydliga i filmerna. Dock skildras allt med humor, engagemang och saklighet- vilket skapar minnesvärda filmer som på sitt sätt förändrar världen – som ”Angels Share”, eller ”I, Daniel Blake”, liksom många andra av hans filmer som visats på bio i Sverige och många andra länder, under lång tid.
”The Old Oak”
Dock, har den 87-årige Ken Loach nu sagt att han har gjort sin sista film, ”The Old Oak”, som hade svensk biopremiär för en tid sedan. Men hans publik vill inte fatta att detta kan vara sant, att han skulle sluta efter 60 år i filmbranschen.
”The Old Oak” heter en liten enkel pub i staden Durham. Det är ett ställe där gruvarbetare samlas efter jobbet för prata och hade strejkmöten under 1980-talet. Men i nutid är det många som retar sig på de nya fattiga immigranterna från Syrien.
Dave Turner spelar TJ, ägaren till puben, som tar emot en kvinnlig fotograf från Syrien. Han visar henne foton från den brittiska gruvarbetarstrejken och hon har foton från sitt hemland. De utvecklar en vänskap och filmen blir en lyhörd berättelse om solidaritet. Med andra ord är det en typisk Ken Loach-film. Att detta är hans sista film har jag svårt att ta till mig. Missa den inte!
”The Zone of Interest”
En helt annan film på bio är ”The Zone of Interest” (tidigare recenserad i Opulens av Charlotte Wiberg) i regi av Jonathan Glazer om tyska familjen Höss som bor i en fin villa med trädgård och mur mot Auschwitz där familjefadern Rudolf Höss jobbar med utrotning av judar, homosexuella, romer , kommunister och andra icke-önskvärda i tredje riket.
Filmen bygger på en roman av Martin Amis med samma titel, dock nerskalad till ett slags vardagsliknade berättelse där inget syns, och knappt ett ord sägs om den massiva utrotning som pågår på andra sidan muren samtidigt som fru Höss dricker kaffe och uppfostrar sina småbarn. Tystnad råder inför den osynliga historien som familjen Höss är en del av – en tigande film där tystnaden talar, oavbrutet.
”Det finns alltid en morgondag”
”Det finns alltid en morgondag”, är en italiensk film i regi av Paola Cortellesi. Det är därtill en svartvit film (ovanligt idag). Den utspelas också under andra världskriget där hemmafrun, spelad av regissören själv, blir förtryckt av sin make, inför ögonen på deras barn.
Det är en mycket stark film om 1940-talets situation för kvinnor i Italien, i ett land i krig, där det svartvita fotot skapar en tidsanda, som förhöjer filmens känsla av närvaro, då – och nu – och har ett suveränt slut. En av vårsäsongens bästa filmer på bio.
”Passage”
”Passage” (tidigare recenserad i Opulens av Charlotte Wiberg) i regi av Levan Akin utspelas i Istanbul, Turkiet, dit en pensionerad historielärare, Lia, väl spelad av Mzia Arabuli, reser för att leta efter sin systerdotter som tycks ha försvunnit i storstaden, känd för sitt häftigt myllrande stadsliv.
Hon lämnar sin lilla hemstad Batumi vid den georgiska Svarta havskusten efter att hennes syster dött, hon har lovat henne att leta efter systerdottern. Med på resan följer lite oväntat en ung man som påstår att han har adress till systerdottern- vad hon nu gör i storstaden – kanske jobbar med sex som transperson, enligt rykten.
De två gör en tuff resa, i en film som blir till en egensinnig road-movie, om relationer, sökande efter identitet och den försvunna släktingen, men också om utsatthet, fördomar och gemenskap i storstaden Istanbul. Det är en varm berättelse, som jag lika varmt kan rekommendera!
info@opulens.se
