Spenglers ”Västerlandets undergång” ‒ ett verk vi inte kan bortse från

LITTERÄRA KLASSIKER. Det är med blandade känslor som Jesper Nordström har läst Oswald Spenglers klassiska verk ”Västerlandets undergång”. Likväl konstaterar Nordström att det rör sig om ett oroande verk vars idéhistoriska betydelse vi inte kan bortse från.

Texter kan såklart vara bra genom att präglas av pessimism och kärvhet. Vi har till exempel Samuel Beckett, Charles Bukowski och Leonard Cohens låttexter. Men efter att nu ha läst Oswald Spenglers likaså kärva och mest kända verk ”Västerlandets undergång” (Der Untergang des Abendlandes), i två volymer (1918–1922), så irriteras jag mest av den oförlösthet som kommer av att Spengler hela tiden först kritiserar något men sedan inte heller finner någon nåd i dess motsats.

Inget sanningsenligt teoribygge

Hela tiden låter han motsatser spela mot varandra men det sker ingen ”heroisk förlösning” och ur en mer torr logisk synvinkel får den tyske filosofen inte ihop det. Den svenske filosofen Alf Ahlberg som ägnade stora delar av sin akademiska karriär att påvisa likheter mellan stalinism och nazism och därmed utvecklat känselspröt mot totalitarism visar på hur Spengler helt enkelt slarvade med fakta, och att det därför heller inte kan bli ett sanningsenligt teoribygge. En tegelmur blir aldrig så vacker som dess minsta stens kvalitet.

Dock är Spengler trots detta mycket läsvärd eftersom han blottlägger tröttheten och slitenheten i det moderna samhället. Samtidigt ska man hålla i minnet att även om han med bestämdhet avvisade ”privilegiet” att bli något slags hovfilosof hos nazisterna så finns det en terminologi och ett tankesystem som kommer nazismens kulturfrågor nära beträffande stadens rotlöshet kontra småskalighetens platskänsla

Spenglers värdekonservatism

Han hyllar den lagom stora staden med ett slags särart i stil och allmän nimbus i kontrast till den helt amorfa stilblandade storstaden. Så kan exempelvis Florens ställas mot Berlin. Såklart spelade Weimarrepublikens puls och kaos i händerna på en värdekonservativ filosof som ett slags negativ inspiration; ”det är detta vi inte vill ha”.

Oavsett sanningsvärdet i Spenglers faktiskt rätt slarvigt hoprafsade teori har den samma litterära suggestiva värde som Nostradamus profetior eller Johannes Uppenbarelse. Det är ett verk som river och biter och en tänkare som sätter klackarna i marken inför det mest framgångsoptimistiska fluffet i det moderna samhället.

Samtidigt känns det befriande när Ahlberg gör ett slags torrt korrektiv och manar till en sorts sammanbiten optimism. Inget är ödesbundet. Världen har möjlighet att utvecklas bortom något slags morfologiskt schema.

Ahlberg påvisar också att Spengler nästan i samma anda som Ernst Jünger också verkar bejaka undergången, som om världen efter första världskriget levde i en postapokalyptisk men vacker svanesång. Den noteringen framstår som ännu mer träffande om man läst det utmärkta idéhistoriska verket ”Preussiska anarkister” av Carl-Göran Heidegren.

Analogitänkandet 

Ett av de mer intressanta begrepp som Ahlberg lyfter fram i Spenglers teoribygge är tanken om varje kulturs urform som sedan repeteras i olika gestaltningar. Om jag får vara så abstrakt att jag jämför med fraktalgeometri så menar Ahlberg att en form eller idé repeteras i olika konstellationer. I antiken är det fråga om det småskaligt sinnliga, i västvärlden det oändighetsträvande. Ett litet stilleben kan ställas mot Caspar David Friedrich oändliga stora perspektiv.

Analogitänkande är Spenglers styrka och svaghet. Styrkan står att finna i den expansiva och svindelaktiga läsupplevelsen. Svagheten består i att verket egentligen inte håller streck vid närmare granskning. Synat i sömmarna blir det den sorts kittlande pseudovetenskap av det slag som History Channel ägnar sig åt, där det antyds att pyramiderna byggts av utomjordingar.

Men, nej, kanske är det inte fullt så illa ändå, men i likväl har vi att göra med den sortens historieskrivning som en historiker som Peter Englund fnyser åt.

Spenglers idéhistoriska betydelse

Så varför skall man då läsa Spengler? Vill man mysa med en gammelmansvrese på samma vis som man faktiskt kan finna Sven Stolpe underhållande så finns som ett alternativ Theodor Adorno med sin Minima Moralia.

Främst är det intressanta med Spengler hans idéhistoriska betydelse. Spengler är källan till den identitära rörelsen och den nya högern med bland andra Alain De Benoist i spetsen. Kulturer ses i denna rörelse som organismer med närmast intelligent design inom sig vilka växer i en intern logik. Då skall dessa sköra blomster, enligt identitärerna, inte störas av växer utifrån, i enlighet med Spenglers ofta förekommande liknelser från botaniken. Den identitära slutsatsen blir då, lite förenklat uttryckt, att etniska svenskar trivs bäst här i Sverige och att människor med annan etnisk/kulturell bakgrund egentligen inte hör hemma i Norden.

Jag märker att jag hela tiden vacklar i mitt omdöme när det gäller denna mörka och därtill kontroversiella klassikers läsvärde. Kanske ska man främst se det som en form av skönlitteratur, snarare än essäistik med teoretiskt sanningsvärde. Men det är också ett oroande filosofiskt verk vars betydelse än idag vi inte kan bortse från.