FIENDEN. ”Glöm inte, när fruktan kommer på dig, att fienden är lika rädd som du.” Meningen finns att läsa i ”Soldaten i fält”, en grundläggande instruktionsbok för svenska försvaret, som utkom första gången 1951. Trösten är klen, närmast obefintlig. Hur vet vi ens vad fienden känner? En liknande tankemodell återfinns i samtidsdiskussionen. För en tid sedan tillfrågades en rad Rysslandskännare i Expressen om vad de tror är Vladimir Putins största rädslor. Det har talats om allt från tsarkomplex till psykiatriska och neurologiska sjukdomar. Nu är tongångarna delvis annorlunda. Journalisten Per Enerud kallar Putin ”en väldigt rädd liten man”. Enerud, som också är tidigare pressråd vid Sveriges ambassad i Moskva, känner nog sin Putin. Men hur säker kan han vara?
Jag minns skolgårdens mobbare som styrde och ställde och satte skräck i sin omgivning. Och vuxenvärldens välvilliga analys – då, på 1980-talet – att killarna (ja, ofta var det killarna) haft det tufft i livet. Kanske själva blivit slagna. Stukade, kuvade unga män med varsin blytung ryggsäck full av sorg och brustna förhoppningar. I själva verket var de små. Bräckliga, innerst inne. Och rädda. Jag medger att tanken kunde vara trösterik. Kompensatoriska mekanismer låter mindre skrämmande än ondska. Må sedan vara att verkan är densamma.
Samhällsvetaren Svante Beckman har beskrivit det så här: ”I en traditionell hierarki kompenseras vanmakt uppåt med makt nedåt.” Troligt, men knappast tillfredsställande. För oavsett vad som tyngde killarna där på skolgården så måste det tydligen bearbetas med knutna nävar. Oturligt nog för oss andra. Lika mycket nu som då saknar jag ett perspektiv. Hur vet vi vad fienden känner, fjuniga pojkar som fullvuxna män? Tanken att somliga jagar för nöjes skull, eller bara som tidsfördriv, är kanske alltför skrämmande.
ANDREAS KITTEL