STRUKTURER. “Behovet av nya filmiska strukturer, där man inte nöjer sig med en eller annan stark kvinnlig huvudkaraktär utan erkänner behovet av ännu fler kvinnor även bakom kameran, har med andra ord kanske aldrig varit större internationellt sett”, skriver Karolina Bergström.
Det går bra nu. I alla fall vad gäller jämställda villkor inom svensk film – det visar en ny rapport från Filminstitutet med det peppande namnet ”Hit och ännu längre”. Andelen långa spelfilmer med en kvinnlig regissör har nämligen ökat från en blygsam femtedel mellan åren 2000–2005 till att omfatta nära hälften av alla filmer under de senaste tre åren, och detta som resultat av ett konsekvent riktat arbete med start vid millennieskiftet, då Filminstitutet fick i uppdrag av regeringen att börja föra statistik över könsfördelningen vad gäller de filmiska nyckelpositionerna regissör, producent och manusförfattare. Svensk film har blivit en världsomskriven framgångssaga som bland annat inspirerat det brittiska filminstitutet till att sikta på liknande mål, även om danskarna på sitt håll buttert låtit undslippa sig att man minsann redan har filmisk jämställdhet (detta med föga smickrande sjutton procent kvinnliga långfilmsregissörer år 2015).
På andra håll går det dock något trögare. Även om de tre mest inkomstbringande filmerna under förra året, det vill säga Star Wars: The Last Jedi, Beauty and the Beast och Wonder Woman, uppmuntrande nog alla hade kvinnor i respektive huvudroller hindrar inte det att manus till exempelvis den sistnämnda filmen skrevs av Zack Snyder, ökänd för sina mer eller mindre avklädda kvinnoporträtt i filmiska pekoraler som Sucker Punch, och att endast sju procent av producenterna till de tvåhundrafemtio mest inkomstbringande filmerna i USA år 2016 var kvinnliga.
Hittills har dessutom bara en – säger EN – endaste kvinnlig regissör belönats med en Oscar för bästa regi, det vill säga Kathryn Bigelow för The Hurt Locker, och än mer talande är förstås det faktum att enbart fyra kvinnliga regissörer har nominerats till priset under Oscarsgalans nittioåriga historia.
Behovet av nya filmiska strukturer, där man inte nöjer sig med en eller annan stark kvinnlig huvudkaraktär utan erkänner behovet av ännu fler kvinnor även bakom kameran, har med andra ord kanske aldrig varit större internationellt sett. Och att det rotverk som kan nära det nya berättandet få rikligt med både sol och vatten av de offentliga institutioner som finns är helt och fullt nödvändigt för att kunna vända på filmindustrins trögseglade skuta, även om de reella villkoren för detta förstås ser helt olika ut i dagens USA jämfört med Sverige.
Desto mer peppande var det då att se söndagens Golden Globe-gala, där färgen för kvällen var svart efter det att Hollywoods kvinnliga skådespelarelit enats om den gemensamma klädmanifestationen i svallvågorna av höstens #metoo-upprop, och där skådespelerskan Nathalie Portman fick in en välförtjänt känga genom att helt frankt annonsera den helmanliga skara som nominerats till bästa regi som ”alla manliga nominerade”.
För, som förordet till Filminstitutets rapport lyder så handlar jämställdhet, i vilken organisation det än berör, om kvalitet och inget annat. Att se och erkänna de krassa villkor som hittills gjort filmskapande till en till stora delar manlig angelägenhet, och att aktivt arbeta för att förändra dessa i grunden och därmed säkerställa kalibern på framtidens filmproduktion, torde därmed vara en självklarhet för varje filmisk makthavare med något slags vett och sans. I väntan på en mer omfattande global förändring kan vi hur som helst luta oss tillbaka och konstatera att när sex av nio nominerade regissörer till Göteborgs filmfestivals stora nordiska filmpris faktiskt är kvinnor, då har definitivt något hänt.
karolina.bergstroem@opulens.se
