”Dune: Part Two” är en succé men idéinnehållet blir platt

FILM. Johnny Edström har tidigare skrivit om det anarkistiska budskapet i Frank Herberts romansvit ”Dune”. När nu storfilmen ”Dune: Part Two” är bioaktuell konstaterar Edström att filmatiseringarna inte förmår förmedla böckernas budskap på rätt sätt.

Efter mer än två års väntan visas nu ”Dune”: Part Two” på biograferna. Detta betyder att filmatiseringen av ett av de grundläggande verken i science fiction nu är fullbordad. Utifrån mottagandet måste den nog ses som en succé.

I engelskspråkiga medier har nästan enbart positiva omdömen utdelats.

I svenska tidningar är åsikterna mer blandade, men det finns gott om hyllningar. Från fansen hörs övervägande positiva saker och enligt författarens (Frank Herbert) son är filmatiseringen väl värdig faderns vision.

Kommersiellt mäter sig de nya ”Dune”-filmerna inte med Marvel-filmer eller liknande superhjältefilmer, men är långt mer lyckade än något tidigare projekt som regissören Denis Villeneuve varit involverad i. Det är ett väldigt ambitiöst filmprojekt som försöker vara både en häftig actionfilm, det vill säga fungera som bred underhållning, men också förmedla böckernas budskap.

Det anarkistiska budskapet i ”Dune”

Jag har tidigare skrivit en essä om ”Dune”-svitens värde som meditationer över narrativets påverkan på människors psyke. Mer specifikt om hur Frank Herbert varnar för berättelsen om den starke ledaren. Om människor tror på ledarens styrka kan denne få människor att göra nästan vad som helst eftersom ledaren står över lagar och regler.

Herberts budskap är i grunden anarkistiskt och det uppmanar till individuellt ansvar och lokalt styre. Försöket att bygga ett mer egalitärt och ledarlöst samhälle behandlas speciellt i de senare böckerna i serien.

När nu filmatiseringens båda delar finns att tillgå, är det intressant att reflektera över hur detta budskap, som även idag känns utmanande och relevant, har förvaltats i en storbudgetfilm.

I intervjuer har Villeneuve tydligt markerat att han inte har kompromissat med budskapet. Men stor budget innebär att marknaden blandar sig i dess utformning, och ett genuint anarkistiskt budskap blir då svårt att förverkliga. Därför känns det relevant att granska hur väl Villeneuve lyckats med sitt uppsåt.

Klassiskt narrativ

Både filmerna och böckerna handlar alltså om Paul Atreides, son till hertigen av adelshuset Atreides. Hans familj lockas till ökenplaneten Dune för att bli dess nya härskare, men väl där blir de förrådda och Pauls far omkommer tillsammans med nästan hela adelshuset.

Utifrån denna tragedi finner Paul sin revansch genom att övertala det nomadiska Fremen-folket på Dune att göra honom till sin ledare.

Med deras stöd slår han ner det gamla imperiet och blir dess nya härskare. Berättelsen är klassisk och den påminner om många historiska narrativ i äldre tider. Vår egen berättelse om Gustav Vasa påminner till exempel om denna.

Herbert komplicerar dock berättelsen genom att fortsätta utveckla den. Efter att Paul vunnit tronen utlöses ett gigantiskt heligt krig där miljarder omkommer. Ledarens inspirerande berättelse innefattar på så sätt också folkets stora lidande. Det är denna dubbeltydiga aspekt som Villeneuve försöker gestalta och förmedla.

”Dune”-filmernas visuella styrka

Filmernas stora styrka är deras bombastiska visuella kraft. Sanddynerna upplevs som enorma förstenade jättevågor i ett hav av sand. Och planeten Dunes klassiska sandmaskar har en monstruös, dominerande närvaro när de får jorden att bäva och skaka genom sin ankomst Actionscenerna har också en kraft som är ovanligt intensiv.

Villeneuve lyckas göra striderna verkligt närvarande, på ett sätt som är ovanligt i en samtid överöst av science fiction-bataljer.

I ”Dune” upplevs varje skott som verkligt, och spänningen i vissa scener är mästerligt uppbyggd. Musiken är också påtagligt närvarande.

Hans Zimmer, som skrivit musiken, tycks ha ansträngt sig mer än vanligt i sina kompositioner för ”Dune”-filmerna. Speciellt scenen där Paul blir vald till Fremens frälsare är en mäktig kombination av bild och ljud som frammanar en skräckinjagande känsla av att något mycket farligt just har hänt.

Dialogernas betydelse i ”Dune”

Men detta bombastiska uttryckssätt har dock sin baksida. Boken ”Dune” består till 90 procent av dialoger mellan två personer i ett rum, och spänningen kommer från skillnaderna i personernas olika synsätt.

En filmatisering som verkligen vill komma åt bokens kärna skulle egentligen bättre utgöras av en samling intensiva kammarspel där varje parts egentliga åsikt och vilja endast antyds.

Många av romanens mest intressanta reflektioner över makt, genus, politik och metafysik går förlorade i filmens strävan att få oss att häpna. Detta är förståeligt då ett visuellt medium behöver fästa sig vid bilder och inte ord, men samtidigt är det svårt att förmedla ”Dunes” budskap utan långa konversationer. Problemet med bilden är att dess intensitet kan göra ett komplext uttryck endimensionellt.

Filmens brist på nyanseringar

Vi kan se detta problem illustreras i porträtteringen av Jessica, Pauls mamma. Hon är i boken en mångbottnad figur, stundom machiavellisk, stundom full av empati. I den första filmen är hon mer komplex, men i del två har Rebecca Ferguson, som spelar Jessica, försetts med hotfulla tatueringar och går runt och väser och blänger elakt som en bondskurk. Hon är öppet manipulativ i sin strävan att Paul ska bli Fremens messias. Detta är en sida av Jessica i boken, men den mänskliga sidan som gör henne sympatisk har helt försvunnit.

Villeneuve vill berätta visuellt, och använder då Jessicas hotfulla ansiktsuttryck och kroppsspråk för att förmedla det ondskefulla i den religiösa kulten kring Paul. Men detta har slätat över alla komplexiteter och gjort den mångbottnade människan som Jessica var till en okomplicerad representation av religionens manipulativa och korrumperande kraft. Detta gör att filmen ofta saknar den nyans som berättelsen behöver.

Den största avvikelsen i filmen

Filmens kanske största avvikelse från boken är också ett tydligt exempel på hur den saknar en välbehövlig nyans. Detta gäller familjen Harkonnen, som är Atreides rivaler. I den andra delen får vi se deras hemvärld, porträtterad som ett fascistiskt terrorvälde där våldet härskar och adelsfolket ibland sadistiskt mördar sitt tjänstefolk för nöjes skull. Sekvensen är filmad i svartvitt och vi får se ett våldsamt gladiatorspel som följs av en hotfull militärparad med tydliga nazistiska drag. De är med andra ord helt okomplicerat platt onda. Detta är inte riktigt fallet i boken. Där är Harkonnen fortfarande onda, men deras ondska är inte fascistisk, den kan snarare beskrivas som kapitalistisk, mer baserad på mänskliga svagheter än sadistisk ondska.

Giedi Prime, Harkonnens hemplanet, beskrivs i boken som en tidigare vacker och grönskande planet förstörd av föroreningar och överkonsumtion. Planeten är täckt av stadsarkitektur och industrier, och befolkningen distraheras från detta genom beroenden och förströelser. Droger och andra excesser är vardag. Gladiatorstriderna har samma funktion. De är inte en plats för renodlat våld utan förser invånarna med en distraherande extravagant underhållning. Herberts beskrivning av staden under en högtid sammanfattar atmosfären:

“Effort had been spent in the family city of Harko to create the illusion of gaiety: banners flew from buildings, new paint had been splashed on the walls along court way. But off the main way, Count Fenring and his lady noted the rubbish heaps, the scabrous brown walls reflected in the dark puddles of the streets, and the furtive scurrying of the people.”

Staden är fylld av korruption, konsumtion och rädsla som är slarvigt övertäckt av ett färgglatt sken. Detta är en varning, en bild av vad som väntar ett samhälle som inte intresserar sig för natur och människovärden. Villeneuves porträttering saknar denna nyanserade ondska.

Det går inte att relatera till eller känna att filmens Giedi Prime kan vara en möjlig dystopisk framtid för vårt samhälle. Likaså är det ironiskt att regissören också väljer att porträttera planeten i svartvitt. Färgen tycks ha sugits ur både budskapet och bilden. Kanhända är detta indikativt för dagens politiska diskurs. Samhällelig ondska kan inte längre porträtteras på annat sätt än som fascism.

Chanis roll expanderas

Det största exemplet på filmens avsaknad av nyanser är dock dess porträttering av Chani (spelad av Zendaya), som är Pauls kärleksintresse och en stolt Fremen. I boken är hon en ganska enkel figur. Hon är Pauls tillgivne partner.

Villeneuve ville expandera denna roll och ge rollfiguren en viktigare position i berättelsen, men sättet han framställt detta på stjälper filmens budskap. Likt i boken så blir Chani och Paul ett par, men olikt den så kommer Chani så småningom att tvivla på Pauls projekt att bli Fremens religiösa ledare.

Hon anser att deras kultur korrumperas och förändras, och påpekar helt rätt att legenden om Fremens frälsare är en myt skapad av modern Jessicas religiösa grupp. Chani kommer under filmens gång att stå för den “korrekta” åsikten, som är att det Paul försöker få till stånd är omoraliskt. Det korrumperar och militariserar en kultur vars egentliga önskan är att bli lämnad ifred. 

Den moraliskt korrekta rösten  

Chanis nya roll som den moraliskt korrekta rösten förstör dock enligt min åsikt hela berättelsens budskap. Poängen är att du genuint ska dras med i berättelsen om en stark ledare och sedan själv reflektera över vilka konsekvenser detta har på världen.

Filmen missar att berättelsen inte är endimensionellt negativ. Paul befriar världen från ett korrupt och destruktivt styre, och Fremen-folket utvecklas från förtryck till att bli galaxens mest framstående och fria population. Samtidigt är kriget Paul startar det värsta i galaxens historia, och frälsarrollen alienerar honom från sig själv.

I böckerna finns det ingen röst som tar tydlig ställning för eller emot Paul. Det är upp till läsaren att komma fram till en egen slutsats om vad Paul gör för att bli kejsare. Villeneuve vill så gärna förmedla denna ledarkritik att han gör det genom att tänka åt dig, genom att skapa en rollfigur som har de rätta åsikterna.

Filmens budskap blir fattigare

Det tydligaste exemplet på detta är scenen då Paul blir vald till messias. I en gigantisk sal full av representanter från alla delar av Fremen-kulturen ställer sig Paul i mitten och deklarerar sin rätt att vara dess ledare. De högljudda protesterna slås bit för bit ner av Pauls kraftfulla röst tills inget annat återstår än hyllningsropen som utnämner Paul till frälsare. Detta är stunden då alla enskilda individer ger upp inför ledarens makt.

Scenen beskriver ett förtryck med hjälp av gruppsykologi och narrativets makt över den enskilde. Trots att bildspråket har beskrivit känslan på ett övertygande sätt, väljer filmen ändå att klippa till Chani, vars missnöjda ansiktsuttryck gör det tydligt för oss att vi ska ogilla vad som händer. Det finns inte längre en möjlighet för olika individer att tolka scenen på olika sätt, vilket gör filmens budskap fattigare.

Ett tydligt budskap är inget problem i sig, men här underminerar det poängen med berättelsen. Om du inte själv rycks med i Pauls berättelse framstår budskapet som ihåligt. Det är viktigt att man ska sympatisera med Paul och att hans seger ska upplevas just som en seger och inte som något tragiskt. Då kan betraktaren ges en möjlighet att reflektera över att denna känsla också innebär något farligt. Den kan få individen att ge upp sin frihet och självständighet. Filmens ensidiga utdömande av Paul gör detta omöjligt. I stället för att lära oss att ifrågasätta normer har vi nu fått en ny norm att förhålla oss till.

”Dune”-filmerna imponerar visuellt

Det finns gott om anledningar att se de nya ”Dune”-filmerna. De är inte är bara visuellt maffiga, de är också originella och imponerande i sitt bildspråk.

Böckernas värld levandegörs visuellt på ett övertygande sätt. Filmerna bjuder på en underhållande och kraftfull upplevelse, men viljan att förmedla bokens budskap underminerar paradoxalt nog berättelsens poäng.

Filmen inbjuder inte till reflektion

Detta är kanske alltid vad skaparen av en blockbuster gör med sitt material. Eftersom den behöver vara bred förenklas innehållet av regissör och manusförfattare. Men det är extra tråkigt i en tid som denna att inte få detta anti-auktoritära budskap i en övertygande form. Detta eftersom det känns som att vi nu faktiskt lever i en värld antingen dominerad av starka ledare eller längtan efter sådana. En storfilm som verkligen hade fått betraktaren att reflektera över denna längtan skulle ha framfört något viktigt till oss idag. Tyvärr är ”Dune”-filmerna mer intresserade av att berätta för oss än att få oss att reflektera, mer intresserade av det enkla svaret än den stora frågan.