LITTERÄRA KLASSIKER. ”Personligen fångas jag mest av de sociala ansatserna, som särskilt klingar i efterföljd till Heine,” skriver Håkan Sandell som läst ”Dikter” av Hugo von Hofmannsthal i skicklig översättning av Axel Englund.
”Dikter” av Hugo von Hofmannsthal
i översättning av Axel Englund
Ellerströms
Decennierna före modernismen spreds en annan litterär rörelse i Europa likt en feber. Det var symbolismen, även kallad dekadensen. Den hade sin huvudperiod under åren fram till sekelskiftet. Strindberg tillhörde dess garde under sin Berlintid, och i Lund fanns en symbolistiskt orienterad krets vilket saknades i Stockholm. Symbolisternas store poetiske föregångare, Paul Verlaine ville för egen del aldrig vidkännas rubriceringen utan kallade dem ironiskt för ”cymbalisterna”.
I en nyutkommen bok med titeln ”Dikter” bjuds vi på en österrikisk symbolistpoet, Hugo von Hofmannsthal. Undertecknad får härmed erkänna sin relativa okunskap, eftersom allt jag hittills kände till om Hofmannsthal var hans libretton till Richard Strauss operor, samt en historia om att han som tonåring fick panik inför den sydtyske poeten Stefan Georges homosexuella närmanden. En anekdot som också berättas här, i efterordet, fastän med mer antydande konturer (nåja, rosenbukett lämnad med bud till gymnasieskolan!).
Det lustiga är att denne Stefan George, som enligt min åsikt är en långt större poet, bara mer politiskt omstridd, aldrig ägnats en samlad tolkningsvolym på svenska. Däremot finns en sådan på danska, jag har den här; ”Den døde stad”, 2009, 500 sidor. Turordningen är fel, men nu har vi på svenska i varje fall, genom Axel Englunds tolkningar, den beskedligare Hugo von Hofmannsthal.
Det är en vacker dubbelspråkig volym vi begåvats med, dubbelspråkig bara med den nackdelen att det blir tydligt hur Axel Englund ofta väljer banalare rim än originalet (”sonningem Wehen”/ ”schwarzgrünen Seen” i rimställning blir ”soliga, sköna”/ ”svarta och gröna” ‒ i en läsare som också är poet gör sådant lite ont, även om jag förstår frestelsen i valet av rim).
Rimmandet går efter noter
Problemet, i mina ögon, ligger i att Englund övertagit det svenska 1800-talets mycket begränsade rimförråd utan egentlig förnyelse. Den härvidlag positivt inställda kan se resultatet som tidlös konst, men min egen åsikt är att det skall framgå av en litterär klassiker i vilken tid den har översatts. Själva rimmandet går helt enkelt efter noter, lätt och elegant, men på ett lite väl opersonligt vis.
Fast varför kritisera när någon faktiskt är så skicklig som Englund? Vi har sedan länge fått nog av hur välsnidade dikter blivit översatta till grov halvprosa på svenska. Här har vi i stället, i Englund, en översättare som säkert kan rimma också om han så blev väckt mitt i natten. Det är en försvinnande liten skara som här getts ett tillskott. Och musikörat är det inget fel på hos Englund.
Smal poet ur bred fåra
Detta måste sägas vara en smal bok, smal litteratur som uttrycket går, trots en 200-sidig volym (drygt 100-sidig, plockade man bort tyskan). Vi har att göra med en smal poet ur en bred huvudfåra, men som likafullt kan ses som lättillgänglig. Hofmannsthal skulle jag vilja placera efter Heinrich Heine, som traditionsgrundläggare – musikalisk och sensuell ‒ och med Theodor Storm och Richard Dehmel som förvaltare. Medan Rainer Maria Rilke är jämnårig med Hofmannsthal och även han en österrikare. (Ens tanke kan gå även till de nu glömda poeter som skrev texter till Schuberts lieder.)
Den meningsbärande klangen
Det finns ofta en dunkelhet i den symbolistiska stilen (inte ange tinget, beskriv det, menade Mallarmé, suggerera). Det draget finns specifikt hos Hofmannsthal också i form av en lätthet i anslaget, som verkar passa bra för översättaren. Det låter skirt och tassande även på svenska. Att poeten ändade i sin tids musikbransch förstår man under läsningens gång, klangen blir meningsbärande:
”Den vandrande vinden ven
längs vägen så ljuvligt sorlande
och regnet i skymningens sken
var vätt av längtan, porlande.
Det brusande vattnet rann
och berusade röster ur drömmarna,
som bleknade tills de försvann
och flöt samman med dimman och strömmarna.”
Detta är fint tycker jag, vackert meningslöst, vilket kan vara skönt ibland. En hel del i boken är nog närmast biedermeier-stil, idylliskt och sött. Till och med den ibland framkikande ångest som legat på lur kan för en sentida läsare verka rätt så gullig den också. Men ibland lyfter stroferna, när det finns något mer och outtalat inunder texten. Det har något av vår Karlfeldt över sig, och även som hos honom med en mild social aspekt (och kanske självironi), som här där ”Skeppskocken, en fånge, sjunger”:
”Fromma djur har jag måst döda
under deras spott och hat;
skala åt dem vackra frukter,
eldigt krydda deras mat.
—
Ve mig, i hur många veckor
har jag legat ensam här!
Ack, jag lagar varje måltid
plågoandarna begär.”
Viss god vilja krävs
Några av dikterna har jag visst likväl mött förut, jag igenkänner ”Erlebnis”, ”Vor Tag” och ”Der Kaiser von China” (”Här i alla tingens mitt/ bor jag som är himlens son./ Mina hustrur, mina träd…”), men det måste ha varit många decennier sedan jag läste dessa dikter.
Det är en poesi som kräver en viss god vilja från läsaren, och vilken man som helhet inte hade velat sätta i händerna på tonåringar, utan risk för att skrämma bort dem från poesins ängder för alltid. Kanske var Hofmannsthal själv medveten om detta. Han låter i en dialog en poet säga så här om diktkonsten: ”Den har makten att förföra -/ liv finns överallt på jorden.” Och en ung man svarar: ”Jag vill höra, fastän orden/ ljuder spöklikt i mitt öra.”
De djupare aspekterna
Men de djupare aspekterna av denna poesi, står sådana att finna? Ja, eller rättare sagt så tittar de fram emellanåt. Släktskapet med Stefan George kan visa sig i bildspråket: ”föräldralösa glödde som profeter/ och själar blommade som stjärnors ljus”.
Människorna beskrivs som ”stumma kärl som alla/ hyser en hel värld”. Det finns mycket av motsatsställningar och en slags barockens kiasmer i denna poesi: ”Fördärvad rakt igenom,/ nedsmutsad i mitt inre, tömd på godhet/ kan jag nu aldrig bli. Ty jag har sett/ glansen när livets sanna mening glöder”.
Antydningskonst
Det är fråga om en antydningskonst, med ett undertryck av det outsagda, som i också fransk och rysk symbolism. Slöläser man missas fort de djupare betydelserna. Här är ett annat stycke:
”Nu reser han som livet varken gav
lidande eller fröjder ur sin hand
och måste lämna, när han ger sig av,
ett litet stycke av sin själ på land.”
Hofmannsthals sociala ansatser
Personligen fångas jag mest av de sociala ansatserna, som särskilt klingar i efterföljd till Heine. Inte för att jag i sak efterlyser en politisk poesi, men det är då som Hofmannsthal tar sig ut ur idyllen (med de ständiga ”trädgårdarna” och ”påfåglarna”).
Det är en känsla man också kan få inför Rilke, som likväl är av en annan kaliber. Dikten kan få handla om vad som helst, bara inte ännu en gång om ”Konsten” (och det samma kunde sägas om den unge Stefan George, men George förändrades). Bäst blir dikterna när andra människor tränger sig på det diktande jagets suveräna isolation. Som här (”Många måste…”):
”från de bortglömda folkslagens trötthet
kan mina ögonlock aldrig bli fria
och min skräckslagna själ kan aldrig skyddas
när en fjärran stjärna störtar i tystnad.
Många öden blir spunna intill mitt eget,
varats lekar tvinnar samman dem alla
och min del är mer än detta livets
tunna låga eller smala lyra.”
info@opulens.se
