LYRIK. I dag publicerar vi några dikter ur Jonas Fougstedts manus till diktsamlingen ”På väg att bli människa.
Jonas Fougstedt skriver, ägnar sig åt musik och arbetar som pedagog. Skrivandet är, enligt honom, hela tiden närvarande i livet.
Nu är vi glada över att publicera några av Fougstedts dikter ur hans manus till diktsamlingen På väg att bli människa. De har kommit till i perioder under de senaste tio åren och han beskriver dem så här: “Dikterna är formade inom mig i mötet med livet i min vardag. De är ett försök att formulera livskänslor och tillstånd som jag till och från upplever i mitt medvetande. Det har pågått för alltid. Det poetiska befinner sig också nära musiken, eller är ett slags musikaliskt uttryck. Ett slags noter; bokstäver som kan bli till toner och ett slags musik. Själsliga toner, i form av vokaler och konsonanter”.
CAROLINA THELIN
Dikter ur manus till diktsamlingen På väg att bli människa
Under jord
under plankorna
hör vi hästarna komma närmare
klappret från hovarna mot marken över bron
I det dragiga kalla rummet befinner vi oss
Det är skumt och det blåser snålt genom springorna
Ett litet fönster
högre upp än jag kan nå
flaggar och slår våldsamt
i vinden
Jag böjer mig en aning framåt
med ögat mot titthålet
Dörren kastas upp
som ett knytnävsslag mot bröstet
Jag ryggar bakåt
“Dom är här nu
mina vänner!”
Senare
med någon annans täckjacka om våra axlar
i höstmörkret uppe på taket
ser vi hur våra andedräkter blir till rök
framför våra munnar
–
Det står verkligen en man där under kulregnet
under kaskaden som dånar in över himlen
under den sand som rinner genom glaset
Under molnen
Vid fyndplatsen
Tystnaden
mörk som en slocknad lampa
Ljuset
lågt bländande
Fältet
öppet intill skogslinjen
i solens brandgula skarpa morgonljus
De långa skuggorna från trädkronor
buskarna
Gräset
decimeterhögt
saftigt vått
Strånas toppar som knappt rör sig i gryningen
En långsam otydlig dimma
av genomskinlig rök
över ett fält
men ingen åkermark
Vid ena sidan
en grusväg
i skuggan av ett mindre parti blandskog
och snart hörs de
morgonens fåglar
igen
Kvittrar tillsammans
liksom levande
som bara för en stund sedan
alldeles innan nedslaget.
Suset från motorvägen längre bort
in över skogen
lägger sig lik en vardagsfilt
en oanande vind
över allt
Ljuden som från något levande
Djur som föder?
Ett plågat
“härifrån”
som sprider sig
“varifrån”
i kortare och längre intervaller
“därifrån”
Den väldiga metallkroppen
lik en fallen sprucken obelisk
Blanka, skinande delar under solljuset.
Vita
som fallna från skyn
tappade från den blåljusa
isklara himmelen
Eller kanske
ditlagda
av någon
som plötsligt tröttnat på leken
Ljuden tilltar
ett eller flera
Röster
skrik
rop
Små små
långt borta
där ännu ingen kan höra dem
så alldeles fulla av liv
Utspridda vrakdelar
genialiskt kastade
som ur en barnhand.
–
Men jag måste leva med det
det finns inga alternativ
Så är det bestämt
så skall det vara
och endast så
bör det förbli
–
Den som vet hur illa det kan gå klagar inte
Han rör sig bara lite mer stillsamt
Kanske till och med
med en viss ödmjukhet
Landar ett flygplan på fel plats
så är han kanske där för att ta emot
Han har inga särskilda fördomar
är mer nyfiken
Är inte rädd för det främmande
kanske mer för det som finns närmast omkring honom
Har man kikat in i sin glaskula
så vet man att sorgen kommer
men också att glädjen kan finnas
Den äkta och verkligt sanna glädjen
–
Tittar ut mot en fågel
som blixtrar bland blad och grenar
i busken
Solljuset
som blänker och bländar
Eftermiddagen
som rör sig stilla
knappt märkbart
i takt och ton med tystnaden
Ett annat fönster, en annan stol
En annan buske, en annan fågel
En eftermiddag, ett annat år
samma himmel, samma sol
Allt förändrat
–
Ställde ner väskorna i tamburen
Huset var tomt
Ingen svarade mitt hallå
men intakt var det
precis som jag lämnat det
Jag rörde mig mellan rummen
bland dess saker som på olika sätt hade med mig att göra
Kände lätt på soffans fasta stoppning
drog handen längs nån stolskarm
i detta stillastående skuggigt vilsamma skymningsljus
Utanför och innanför dessa fönster
tänkte jag
allt detta som omslöt och passade in mig
såg till att jag upplevde platsen som bekant
Alla dessa saker jag hållit fast vid
och som jag om och om igen använt
för att för att försöka förstå vem jag är och var
Allt förändrat
exakt som förut
–
Hur fåglarna störtade mot havet
bröt vattenytan
Hur de jagade varandra med sina sprattlande byten
Solen som sänkte sig svalt i horisonten
blänkte i det skvalpigt vindpinade vattnet
Stranden öde och tom
sommargästerna som aldrig hade dykt upp
Kvar stod två murkna gamla solstolar
en bit upp mellan tuvor av vasst gräs
En remsa av snäckor
i sanden
dit vågorna nådde
Några alldeles hela
andra krossade
trasiga
Jag letade och petade bland dem
samlade ihop en handfull av de allra minsta
just de jag var ute efter
Jag återvände till min cykel
och cyklade längs stranden
i den svala milda kvällssolen
–
Jag lämnade inga spår
jag kom undan
Gled ur bilden utan att synas
Lyckades uppfylla önskemålen
beskrivningen
Nu tillbaka i min särskilda position
högst upp i lyftkranen
ser jag er allihop
på en och samma gång
Mina armar är så korta att jag måste förlänga dem
med ord
musik
det är därför jag sjunger för er
i vinden
För läkaren som fick en dödsdiagnos
plötsligt fastnålad
vid en exakt tidpunkt
drog han handen över skrivbordet
och rensade allt
“Allt är ovisst
satt ut spel!”
Jag tänkte
han måste ha vetat
förstått
Men allt det andra, vad var det?
Familj, barn
utbildning
karriär!
Vad var det?
Tidsfördriv!
Avledning!
info@opulens.se
