Postnord skadar arbetare men bryr sig inte

POSTNORD. ”Hur vackra Postnord-personalens händer i allmänhet är har jag svårt att bedöma – jag har inte sett tillräckligt många – men jag kan på goda grunder anta att det är illa ställt med deras axlar, ryggar, höfter, knän och fötter,” skriver Jörgen Hassler.

Hon är runt tjugo. Späd tjej, ganska kort, blond, och hennes ansikte är hjärtformat. Men det är inte det som jag tittar på; jag tittar på hennes fingrar. Fingrarnas toppar är vita, deras mittfalanger ilsket röda. När lådan brakar ner på disken gör hon en grimas och lirkar försiktigt loss handen. Det är bra att hon är försiktig: lådan saknar handtag, så hon har lyft den i det vita packbandet av plast, och dom har vassa kanter. Man kan skära sig.

Ingen kan påstå att jag inte har varnat henne – jag visste vad lådan innehöll: min senaste roman, 50 böcker på 258 sidor vardera. Inbundna. Eftersom jag har anledning att vara lite rädd om min kropp så har jag tagit med en handdragen cykelkärra att köra hem den på. Jag erbjöd henne att dra in kärran bakom disken, men det gick inte, det var för trångt.

Problem med Postnords kundtjänst

Detta skulle aldrig ha hänt. Jag har bråkat med Postnords kundtjänst om leveransen. Det är en företagsförsändelse på två kollin som ska levereras direkt till min port. Men Postnord har i stället i sin stora visdom delat upp den i två delar som dom sedan har omvandlat privatförsändelser, eftersom den var adresserad till en privatperson. Att jag – precis som ungefär 700 000 andra svenskar – skulle kunna tänkas driva enskild firma från min lägenhet har inte slagit dem.

Efter många turer har jag lyckats få dem att gå med på att dom har gjort fel. Men inte att de ska göra något åt det – den ena lådan får jag hämta vid utlämningsställe, den andra kommer trots allt att levereras till min port, eftersom den är för tung att lämna ut. Fast en dag senare än planerat.

Även jag lyfter lådan i dom vassa plastbanden och låter den dunsa ner i cykelkärran. Jag tittar på fraktetiketten. Avsändaren, alltså tryckeriet, anger vikten till 25 kilo. Bredvid viktangivelsen finns det en symbol som tydligt visar att den inte får lyftas med handkraft.

Ett arbetsmiljöproblem

Jag är ingen krigare längre – jag är äldre nu, ganska sjuklig och oftast framförallt trött, bedövande trött. Så när jag kommer hem lastar jag av lådan från kärran, och där jag har ställt den – mitt på vardagsrumsgolvet – blir den stående.

Men innan jag rasar ihop i sängen så drar jag iväg ett meddelande till kundtjänst igen; jag skriver att den här lådan ju var för tung för att lämnas ut, att det är ett arbetsmiljöproblem att bli tvingad hantera så här tunga och otympliga kollin i trånga utrymmen.

Dessutom lägger jag till att de borde ringa och be tjejen som lyfte lådan om ursäkt. Jag vet att det är orimligt att förvänta sig att de ska göra det, men eftersom jag är lite gammaldags tycker att man ska behandla folk som människor, till och med om dom är arbetare.

Postnords våg väger fel 

Nästa dag ser jag att Postnord har svarat: deras våg registrerade vikten 19,55 kilo. Alltså var det helt korrekt att paketet kördes till ett utlämningsställe, eftersom gränsen för vad som får hanteras av ombudens personal går vid 20 kilo. Avsändaren hade visserligen angett en annan vikt, men det finns inga skäl att anta att deras egna vågar skulle väga fel.

Sen eftermiddag, när det redan har hunnit bli mörkt, levereras den andra lådan, som enligt PostNords app ska väga 22 kilo.

Jag bär upp den från porten och ställer den bredvid lådan som kom igår. Jag synar dom – dom ser exakt likadana ut. Jag klipper upp plastbanden och tar av ytterhöljena: innanför finns två mindre kartonger i varje, och precis lika mycket kraftpapper som utfyllnad. Var och en av dom mindre kartongerna innehåller på pricken 25 böcker vardera. Dom båda kollina är med andra ord så nära identiska som man kan komma.

Min egen våg fungerar

Jag rycker åt mig mobilen för att skriva ett surt meddelande till Postnord igen. Men innan jag hinner börja inser jag att de naturligtvis kommer att blåneka med hänvisning till sina egna vägningar, och det slår mig att det finns en annan koll jag kan göra.

Jag går och hämtar vågen som jag använder när jag skickar paket. För att vara extra säker kalibrerar jag den – jag har en uppsättning mässingsvikter tillverkade på 1940-talet av Kungliga Mynt- och Justeringsverket, ironiskt nog på uppdrag av Kungliga Postverket. Jag väger 100 gram, 200 gram och 250 gram: vågen visar konstant ett gram för hög vikt. Vilket är den angivna felmarginalen, med andra ord fungerar den alltså som den ska.

Därefter väger jag en bok. Den digitala displayen visar 409 gram. Jag drar av ett gram för den uppmätta avvikelsen och multiplicerar med 50. Det blir 20400 gram. Alltså 20,4 kilo. Bara böckerna, utan emballage. Jag skickar ett lite mer genomarbetat mail, där jag går igenom vad som har hänt, vad jag har gjort för undersökningar.

Fyra frågor till Postnord

Sedan ställer jag fyra frågor:

”Fråga ett: Hur kan det komma sig att det ena får vikten 19,55 kilo (enligt kundtjänst, 19,8 enligt appen) och den andra 22 kilo (enligt appen)?
Fråga två: Hur är det möjligt att er våg väger åtminstone ett, troligen minst två och ett halvt, kilo för lågt?
Fråga tre: Vad gör ni för att följa upp vågarnas funktion?
Fråga fyra: Hur hanterar ni arbetsskaderisken som den här felet skapade? Särskilt i ljuset av att lådan hade en påtryckt symbol som visade att den inte fick hanteras med manuella lyft.”

Postnord svarar med enrading

Jag tillägger att jag så klart förstår att det här är frågor som det kan vara svårt för kundtjänst att svara på, men att dom gärna får vidarebefordra frågorna till någon chef. Fast det gör dom inte, jag får svarmed studsande mail; en enrading som inte ens är underskriven med förnamn, där det står att det naturligtvis är väldigt viktigt att Postnords vågar fungerar som dom ska.

Det är företagssvenska, och översatt till vanlig svenska blir det någonting i stil med: “Håll käften jävla loser, vi skiter i dig och du ska skita i våra vågar, fattar du inte det?” Sen blir det tyst.

Illa ställt

När jag jobbade på ett äldreboende för många år sedan skrev jag i en dikt – Rapport från vårdgolvet: Äldreomsorg – att det inte finns någonting vackrare än vårdbiträdeshänder, men att det är värre med vårdbiträdesaxlar, vårdbiträdesryggar, vårdbiträdeshöfter, vårdbiträdesknän och vårdbiträdesfötter.

Hur vackra paketpersonalens händer i allmänhet är har jag svårt att bedöma – jag har inte sett tillräckligt många – men jag kan på goda grunder anta att det är illa ställt med deras axlar, ryggar, höfter, knän och fötter. Och att man i allmänhet bryr sig ungefär lika lite om hur de mår som man bryr sig om vårdbiträdena.