LYRIK. ”För att vara debutant är Ali Alonzo oförskämt begåvad och ovanligt orädd,” skriver Erik Bovin som läst den aktuella diktsamlingen ”Jag tänker bli äcklig”.
Jag tänker bli äcklig av Ali Alonzo
Norstedts
För inte så länge sedan dödförklarades riktningen alt-lit. Det är ofta svårt att sätta fingret på exakt varför en riktning dör ut. Sista spiken i kistan slogs, om jag får gissa, när företrädarnas prosa och poesi i allt tätare takt utkom i bokform.
Ali Alonzo är namnet på en av de unga lovande författare som kan göra alt-lit stort igen. Han debuterar nu som tjugoåring på ett stort bokförlag med Jag tänker bli äcklig (Norstedts). Men han publicerar också dikter på Substack som en del av författarkollektivet Babo och är som andra ʼalt-littareʼ en flitig och bitvis underfundig twittrare.
Det är lätt att drabbas av äckelkänslor inför rådande tidsanda. Men som boktiteln antyder värjer sig Alonzo inte för att omfamna det frånstötande och dissonanta. Oklart för undertecknad om det är en oro eller rastlöshet vissa dikter ger uttryck för. I vilket fall är vansinnet emellanåt urskiljbart: ”man får inte duscha på måndagar / det har mannen sagt / måste fylla eluttagen med bomullstussar / de lyssnar”.
Generation Z
Alonzo är född samma år som Greta Thunberg, 2003, de tillhör således generation Z, en generation som ju som bekant utmärks för sin etiska medvetenhet och sitt starka samhällsengagemang. Samtidigt är de uppväxta i en värld där njutning, stimulans och konsumtion inte sällan befinner sig blott ett knapptryck bort.
Motstridiga begär och förväntningar
Jag tolkar det som att Alonzos diktsamling, åtminstone bitvis, försöker gestalta känslan av att som ung vuxen befinna sig i ett kaotiskt tillstånd fyllt av motstridiga begär och förväntningar. Förväntningarna på att festa, ligga runt och ha kul (för din tid är nu!) samsas med pockande krav på att engagera sig, helst göra uppror, följa sin dröm men också stadga sig, ta högskolepoäng och göra karriär. Alonzos kaotiska post-beatpoesi får mig att undra: hur många hinner landa i sig själva under dessa år?
Samhällskommenterande sekvenser
Jag roas av samlingens samhällskommenterande sekvenser. Som när hyckleriet barläggs bland vissa medlemmar av ett gott, ansvarsfullt men ack så priviligierat skikt:
”det står ett gäng med perfekta ringar
och rockar och för stora glasögon
som pratar om sin avhandling
de är jättesmala, det är helt sjukt
de klagar på något de kallar gentrifiering
de flyttar hit och sen skriver de en
avhandling om gentrifiering”
Ali Alonzo är en orädd debutant
För att vara debutant är Alonzo oförskämt begåvad och ovanligt orädd. Men bleknar ändå i jämförelse med nittonåriga underbarnet Aya Kanbar som utkom med sin andra diktsamling i fjol; käftsmällen Aftongata (Nirstedt/litteratur).
Lika stilsäker som Kanbar är inte Alonzo. Flera dikter är ofärdiga och alltför ofta påminner Alonzo om den inhemska alt-lit-rörelsens tunga namn: Elis Monteverde Burrau. Alonzo har potential men behöver hitta sig själv. Som de flesta tjugoåringar, alltså.
info@opulens.se
