ANTITEATER. ”Kanske är pjäsen blott en nihilistisk pose i antiteaterns fader Eugène Ionescos anda?” undrar Erik Bovin som läst ”Ge fred en chans” av Elis Monteverde Burrau. Bovin slår dock fast att författaren både roar och oroar.
Ge fred en chans av Elis Monteverde Burrau
EMB & Anti editör
Förläggare och redaktör Kettil Kasang
Typografi och omslag Nils Svensk
Elis Monteverde Burrau är antipoeten som även skrivit antiromaner. Bara några månader efter Ironi för änglar (Modernista, 2023) landade Monteverde Burraus bidrag till antiteatern – passande nog utgiven på Anti editör.
I Ge fred en chans får man följa det ikoniska paret Yoko Ono och John Lennon (eller Yoko och John som de kallas i pjäsen) under en smekmånad 1969, med reservation för att tiden följer drömmens logik. Yoko talar om på mordet på sin man som om hon vore synsk medan John vid ett tillfälle nämner mordet på Olof Palme.
Författaren har således vänt ryggen åt allt vad regelrätt dramaturgi heter och åstadkommit, som förlaget beskriver det, ett ”psykotiskt drömspel”.
Freden, en produkt att sälja
”I want you to make love, not war” sjöng Lennon 1973 i ”Mind games”. Monteverde Burrau gör en poäng av det genom att placera huvudpersonerna i sänghalmen. Närmare bestämt en hotellsäng där de allt som oftast uppehåller sig. De är dock ständigt uppvaktade vilket inte tycks störa dem, för åhörare behövs. De har ju trots allt en produkt att sälja. En av världens två produkter, enligt dem själva: freden. Kriget säljer ju sig självt. Från sängen bemöter de journalisternas frågor som av någon anledning håller till under sängen. Inför dem lanserar de sitt nya koncept: att ge upp.
Lennons mördare
En bit in dyker Lennons mördare Mark Chapman upp på en stor tv-skärm i sällskap med sin mor och kommunicerar med Yoko och John eller brister ut i sång: ”Imagine there’s no John Lennon.”
Ge fred en chans är ärligt talat den knäppaste pjäs jag någonsin läst vilket inte hindrar att den också är hejdlöst rolig.
Här finns gott om blinkningar. Monteverde Burrau kan exempelvis inte låta bli att parodiera den brist på kommunikation som utmärker dialogerna i Lars Noréns och Harold Pinters dramatik. I denna pjäs är dessa mänskliga tillkortakommanden än mer skruvade, förutom rollfigurer som svarar utan att svara uppstår bisarra felhörningar och felsägningar.
Självreflexiv antiteater
EMB’s Yoko och John påminner inte ett skvatt om förlagorna. De är inte ens karikatyrer utan snarare talande streckgubbar i en hopplöst självreflexiv pjäs som saknar såväl intrig som konflikt. På så vis påminner den om Kristina Lugns pjäser där allt händer i babblet, förlåt jag menar, språket. EMB delar också Lugns fäbless för att travestera idiomatiska uttryck, ordspråk och klyschor. I denna pjäs återfinns repliker som ”hoppet är det sista som tar sitt liv”.
Det medvetna haveriet
En akt av kärlek eller inte – precis som Mark Chapman mördade sin idol mördar Monteverde Burrau sin pjäs. Långa, medvetet omständliga och utspårade scenanvisningar stjäl inte bara utrymme utan gör även pjäsen i det närmaste ospelbar. Inte för att detta grepp lär förvåna den som är bekant med författaren sedan innan. Likt ironin och leken är det medvetna haveriet sedan länge en väsentlig del av Monteverde Burraus poetik. Som läsdrama fungerar Ge fred en chans dock utmärkt.
Svårtolkad pjäs
Det är en pjäs inte i första hand om hippiegenerationens utan om vår samtid. Är det pacifismen som här får sig en känga? Snarare vår tids passivitet. Kanske sätter pjäsen även fingret på de overklighetskänslor och den kontrollförlust som inte sällan infinner sig i ett metamodernt tillstånd, ett samhälleligt och kulturellt, splittrat och krisande tillstånd tyngt av skuld, faktaresistens, informationsöverflöd och ond tro. Det är i så fall kongenialt att pjäsen talar psykosens språk.
Monteverde Burrau är dock en vän av motsägelser och därmed svårtolkad. Kanske är pjäsen blott en nihilistisk pose i antiteaterns fader Eugène Ionescos anda? En sak är dock säker: Monteverde Burrau både roar och oroar.
info@opulens.se
