LYRIK. ”Vad jag önskar – att Rolling Stones nya album hade förhållit sig till de tidigare skivorna som Eric Fylkesons dikter från idag förhåller sig till hans dikter från ungdomen,” skriver Bengt Eriksson om den aktuella diktsamlingen ”Flyktdjurets dikter”.
Flyktdjurets dikter av Eric Fylkeson
Fri Press
Det känns som 100 år sen men det är blott 50. Då, alltså 1973, gav Eric Fylkeson ut sin stencilerade debutdiktsamling ”Vi lever i en tyst film” på det egna Poesiförlaget. Jag tar fram debuten ur bokhyllan och lägger bredvid hans nya diktsamling ”Flyktdjurets dikter”.
Samma person? Samma poet? ”Samma” diktsamling? Jo, jo, nej. Diktsamlingarna trivs ihop men åren gick, deras ringar anas eller märks efter 50 år.
1973 diktades det för första gången, med nyfödd, ung spontanitet. 2023 har poesins hantverk utförts tidigare, många gånger, poeten vet mer exakt hur han vill ha det, hur dikterna ska vara och bli.
Vad jag önskar – att Rolling Stones nya album hade förhållit sig till de tidigare skivorna som Eric Fylkesons dikter från idag förhåller sig till hans dikter från ungdomen.
Jo, det är nog lättare att växa upp och åldras i poesin än i rockmusiken – men det handlar ändå om lite samma sak: behålla och ta bort, växa, leva och lägga till.
Ibland kan han skriva en kort dikt, ett par rader bara som jag får för mig att han – i alla fall nästan – hade kunnat skriva också då i ungdomen. Som…
”Jag vet inte hur en minnesvärd dikt bör se ut
inte som en minnesvärd dikt i alla fall – ”
Nästan, men bara nästan. För visst är dessa rader mer noggrant hanterade – ja, kontrollerade. På det sättet att hade raderna inte blivit välformulerade, då menar jag exakt formulerade, om orden inte valts rätt, då menar jag exakt rätt, så hade de inte hamnat i diktsamlingen. Samtidigt som lekfullheten och spontaniteten finns kvar men har ögonen på sig.
En diktlek med ord
Ska jag likna det vid en Gunnar Harding-tradition? Kanske, detta lekfulla, smått nonchalanta men samtidigt högst allvarliga förhållande mellan poet och poesi – och mellan poet och person; privatpersonen, människan. Jag tror att jag citerar ännu en dikt…
”Jag fyllde fjorton en torsdag.
Vill minnas rått väder
när mammas vän stack
åt mig boken Vuxenmysteriet”
”Flyktdjurets dikter” är en diktsamling med känslan av just samling: olika sorters tid, olika sätt att dikta, längre dikter och korta, poesi och prosapoesi, de kanske är från olika tider? Samlingen börjar med en avdelning där – nästan – varje dikt inleds med orden ”Jag minns”. Poesi som lek, en diktlek med ord.
Fylkeson diktar på allvar och djupet
Och samtidigt dikter på allvar och djupet, om ordens och minnets betydelse. Vad minns man och varför, hur man formulerar sina minnen.
”Jag minns jag läste en dikt
som hade raden
jag minns inte mitt liv.”
Så lyder första dikten i den här avdelningen med ”Jag minns”-dikter. Och efter sida efter sida, dikt efter dikt med ”Jag minns”-inledningar kommer en och en till och en till dikt som inte inleds med dessa bägge ord. Ibland handlar de – som dikten jag citerade först i recensionen – i alla fall om att minnas, ibland väl inte alls.
”Jag minns”-avdelningen avslutas med dikten…
”Om man ändå kunde gripa in
och se till att minnets bakgårdar
fick en permanent belysning.”
Det enkla och det svåra
”Beredd att gå bort sig” är rubriken på en av de övriga avdelningarna med, låt säga, mer vanliga dikter, till diktlängd och högermarginaler. Där finns bland annat den fina – om fin är ordet – dikten om och till ”Mamma” som inleds med raderna: ”Idag dog mamma. / Hon hade lovat att komma tillbaka / som en duva…”
Och sen gör hon det, några rader längre ner i dikten kommer hon – väl? – tillbaka. ”Vit var hon sannerligen inte / utan mer åt det avgasfärgade hållet.”
Det vardagliga, det enkla, det ögonblickliga, det uppenbara, som blir ovanligt, svårare, evigt och inte alls lika säkert. Så, tror jag, att Eric Fylkesons dikter kan beskrivas. Som att dikten ”Sommarmorgon” kan börja med raden: ”En vacker dag för länge sedan…” Och en annan, som också heter just så, börjar: ”En dikt ringde på dörren…”
Eller dikten ”Eftermiddag”, där följande inledande rader på ett betydligt bättre sätt beskriver vad jag skrev och egentligen får mina beskrivande ord att bli onödiga:
”Det finns en eftermiddag
som är djup förtrogen
med en sällsam saklighet.”
Poetisk novell
Några texter, främst i avdelningen ”Stig bara på”, kan nog beskrivas som prosapoesi. Eller förresten, det finns enstaka prosapoetiska texter i flera avdelningar. Varför formen? Just den formen, den prosapoetiska eller poetiska. Vad styr(de) formen: ämnet (mer att berätta) eller poeten (inte på humör att korta ner)?
Som den långa ”historien” om travhästen och Jenny med titeln ”Flykten”. Det är en novell, som en poetisk novell. En märklig novell. Och en spännande novell. Som egentligen inte alls handlar om en häst eller just Jenny utan om livet och livsskräck och oss alla, om dödslängtan och dödsfruktan, om skräckens dragningskraft och rädslan för den.
Prosapoesi eller ej?
Sista del av prosadikten ”Flykten” (fast nu när jag citerar den så ser ju dikten inte ut som prosapoesi)…
”Troligast är väl ändå att hästen kan ha
skymtat en mörk skugga i skogsbrynet,
och det kan ha varit samma skugga
som skrämt hans föregångare i tusentals år,
den oförskämda skugga som inte bara
skrämmer vettet ur barn och hästar utan
även drabbar vuxet folk och är upphov till
vanföreställningen om
utslocknandet som en befrielse.
Jag står på Jennys sida
och vill att skräcken ska ta slut.”
Utvecklingen i Fylkesons poesi
Hela diktsamlingen slutar på ett annat sätt. Eventuellt i moll, eventuellt med en axelryckning och ett konstaterande att tyvärr, sånt är livet, så blev det, så är det. Den avslutande dikten heter ”Dagen då allt förändrades”. Eller inte: allt förändrades men ingenting har förändrats. Allt gick över och tillbaka igen.
Ja, allt går över och återgår. Men avslutningsdikten – som lite grann sammanfattar vad jag skrev i början av recensionen om ungt och vuxet, att behålla och ta bort, utveckla, förändra och erfarenhetsgöra – får du läsa själv.