TOKARCZUK. Nobelpristagaren Olga Tokarczuk är tillbaka och det med besked, konstaterar Gregor Flakierski, som läst hennes senaste roman i svensk översättning, ”Empusion”.
Empusion av Olga Tokarczuk
Översättning: Jan Henrik Svahn
Albert Bonniers förlag
Nobelpriset har för många författare lett till obotlig skrivkramp. Andra åter behövde ta tid på sig för en återkomst efter priset.
Det tog Olga Tokarczuk åtta år att komma med en ny roman. Den är en veritabel häxbrygd av ekologism, feminism, skräckhistoria och folksaga. Med formulerings- och fabuleringsförmågan helt intakt.
”Empusion” utspelar sig på ett sanatorium för tbc-sjuka i bergstrakterna i Niederschlesien, då i Tyskland, numera i Polen. Parallellerna till Thomas Manns ”Bergtagen” är uppenbara.
En grupp herrar i olika ålder, med skiftande bakgrund och representerande skilda ideologier och åskådningar, är samlade på ett litet, begränsat, nästan slutet, ställe, där de för samtal och diskussioner kring diverse mer eller mindre aktuella – och väsentliga! – frågor.
De bildar en slags international med en blandning av nationaliteter, religioner och kulturer. Det är en mångfald som är något av Tokarczuks signum.
Huvudpersonen, polacken Wojnicz, är en ung ingenjörsstuderande från Lwów, då Lemberg i Österrike-Ungern, efter första världskriget i Polen, efter 1939 i sovjetiska Ukraina, och numera Lviv i den självständiga staten Ukraina.
Mycket mer mångnationellt och mångkulturellt än så kan det inte bli.
Debatterande herrar
Romanens handling utspelar sig hösten 1913, och de debatterande herrarna som diskuterar historiens slut och världens undergång på ett intellektuellt och synnerligen abstrakt sätt har förstås ingen aning om att den värld som de känner till kommer snart att läggas i ruiner och gå under i första världskrigets skyttegravar.
Det utmärkande för diskussionerna, förutom att de förs av män som älskar att höra sin egen röst, är att de alltid, oavsett ämne, mynnar ut i samtal, eller snarare monologer, om Kvinnan. Det blir en sällsynt uppvisning i monumental misogyni, det är ingen ände på fördomarna och föraktet, inte sällan serverade med pseudovetenskaplig arrogans.
Subtilt mångbottnad berättelse
Unge Wojnicz förhåller sig ganska reserverat till samtalen runt omkring honom, och föredrar att lyssna och lära. Bara det gör honom unik. Han är visserligen uppfostrad i en anda av manlighetskult och förakt för svaghet, ”kärringfasoner” som hans kärve men kärleksfulle far kallar det, men av olika skäl förmår han att hålla den traditionella manlighetens ideal ifrån sig och genom sitt ”säregna väsen” ifrågasätter han de vanliga kategoriseringarna i definitiva antiteser.
Han är den ende friske bland alla sjuka.
Berättelsen är subtilt mångbottnad. Den misogyna, manligt dominerande världen bygger i hög grad på miljöförstöring på många olika sätt. Men naturen slår tillbaka, och i romanen får den dessutom lov att stundtals vara berättarröst – i vi-form!
Fina personporträtt
Tokarczuks språk har en uppfriskande originalitet och lyster, det är häpnadsväckande fritt från klyschor och stereotyper, med levande naturskildringar och fint utmejslade personporträtt.
Hon är tillbaka och det med besked.
Om nu någon inte vet vad ”empusion” betyder (själv hade jag ingen aning), så är det en plats där det bor häxor, härlett från Empusa i grekisk mytologi, ett spöke utsänt av gudinnan Hekate.
info@opulens.se
