LYRIK. ”Duaa Kamels dikter griper tag i läsaren, bitska som de är, med en illusionslös humor och feministisk udd,” skriver Erik Bovin som läst den palestinska poetens bok ”Mamma, pappa, igelkott”.
Mamma, pappa, igelkott av Duaa Kamel
Översättning: Anna Jansson
Smockadoll förlag
Duaa Kamel, palestinsk poet, fick ta emot dödshot efter att ha publicerat dikter på Facebook (!). Detta framkom i ett reportage i Sveriges radio om fristadskonstnärer.
2021 fick hon residens i Sverige. Under 2021-2023 har hon fram för allt verkat i Uddevalla kommun men också medverkat på bokmässan.
En stor eloge till översättaren Anna Jansson och Smockadoll förlag som nu introducerar Kamels poesi i bokform med Mamma, pappa, igelkott.
Duaa Kamels upproriska dikter
Kamel vet vad vissa bokstavstroende män med långt grått skägg hatar att läsa, särskilt om orden kommer från en kvinna. Hennes upproriska dikter utmanar den manliga blicken. I stället för att underkasta sig religiösa normer ägnar sig diktjaget åt ”dåligheter” – sex, droger men också politiskt medveten olydnad. Det är som om dessa dikter helt resolut räcker långfingret åt all form av censur.
Nietzsches ökenmetafor
Det går även att läsa in en nihilism i hennes poesi där hon använder sig av nihilismens förkunnare Friedrich Nietzsches ökenmetafor. Författaren Jenny Maria Nilsson ringar in kärnan i Nietzsches nihilism i sin Obs-essä: ”Nietzsches ojämförliga delar”: ”Vägen till värde Kirsi går genom nihilism; var och en av oss måste förkasta vår tro, tvingas ut i öknen, väl där ropa på vår Gud men bara höra ekot av vår egen röst.” Medan Kamel diktar: ”ʼfrån törst till törstʼ / säger ökenkvinnan / det största hålet i mig.”
Uppvuxen i Gaza
Kamel är uppvuxen i Gaza. Israel-Palestinakonflikten behandlas inte i Mamma, pappa, igelkott. Det pågående kriget har likväl påverkat min läsning. Då Kamels poesi är uttalat antipatriarkal påminns man om att den religiösa fundamentalismen och testosteronstinna heroismen onekligen bär skulden till alltför många krig.
Patriarkala strukturer
Att vara kvinna är att äta av sig själv, menar diktjaget. Men att vara kvinna är lika mycket att utstå människor som äter på en: ”min familj äter upp alla sina kvinnliga medlemmar.” I en annan dikt vädjar diktjaget: ”kära Camille: / kan du skulptera en ny familj / som inte serverar oss till middag.” Kvinnors villkor i mellanöstern är välkänt skrala. Patriarkala strukturer återfinns emellertid överallt, på alla platser, i alla samhällen. Nämnda rader belyser ovedersägligen kvinnans och kvinnokroppens utsatthet.
Politisk poesi
Politisk poesi hemfaller ofta åt ett plakatpolitiskt tilltal. Man kan fråga sig: varför alls skriva poesi om man inte intresserar sig för poesins särmärken? Vill du hamra in ett otvetydigt budskap i läsaren – skriv en debattartikel i stället.
Tack och lov är Kamels poesi befriad från plakatpolitiska bojor. Hennes poesi är helt enkelt tillräckligt poetisk, vass och oförutsägbar för att fånga mitt intresse. Ofta vet man inte vart en dikt ska ta vägen:
”en svart jazzkvartett står staty i slutet av gatan
spelar
för ett par som nyss klev ut ur Codex Seraphinianus
de har lite sex
sen förvandlas de till en krokodil
som stirrar tomt framför sig
och nynnar
’den här världen
det här trista träsket är mitt’”
Påminner om beatpoesi
Jag är svag för Kamels jazziga poesi, i synnerhet när den låter det vardagsnära nästan omärkligt övergå i mild surrealism – inte helt olikt beatpoesin.
Den poetiska precisionen lyser ibland med sin frånvaro. Här återfinns ett och annat hugskott; dikter som tycks ha fastnat i skisstadiet.
Feministisk udd
Det finns en teatralitet i Kamels poesi som gör den ytterst lämpad för estraden. Likt den bästa spoken-word poesi ryms en slagfärdighet i dessa dikter. Vissa rader är rentav betjänta av att avfyras med rätt tonfall.
Duaa Kamels dikter griper tag i läsaren, bitska som de är, med en illusionslös humor och feministisk udd. Jag hoppas att hennes poesi fortsätter spridas i Sverige och vidare, ut i världen.
info@opulens.se
