Filmessän: ”Fiendeland ‒ En dag utan krig”

FILMESSÄ. SVT borde visa filmen ”Fiendeland: En dag utan krig” varje jul, anser Filip Hallbäck. Här förklarar han varför.

Att historia inte är något objektivt, utan en konstruktion för politiska syften, torde vara uppenbart för många vid det här laget. Inte sällan hör man i dessa tider av ökade spänningar och polarisering i de internationella relationerna att ”man måste lära sig av historien” och då syftar man endast på andra världskriget. Som om det inte fanns flera historiska skeenden innan dess? Egentligen är ”lära sig av historien”-diskursen inget sakargument, utan ett retoriskt knep att konstruera en fiendebild som i sin tur skall rättfärdiga nationalstaternas extremt höga anslag till militär kapprustning.

Generation efter generation får ta del av den eurocentriska historieskrivningen kring militära krigföringar som sker på basis av kolonialism, imperialism eller andra religiöst eller ideologiskt motiverade ansatser, men aldrig om alla de väpnade kamper som aldrig bröt ut, till exempel den mellan Sverige och Norge i samband med unionsupplösningen 1905.

Ett annat lysande exempel på en historisk händelse långt innan andra världskriget som tycks alltmer falla i den kollektiva glömskan är den s.k. julfreden 1914, i samband med första världskriget. Det var en spontan vapenvila som ägde rum i Belgien när franska, skotska och tyska soldater inte längre ville skjuta varandra, utan lät varandra leva utifrån principen ”quid pro quo” (”Leva och låta leva”). Det skedde under december under krigets första år och varade fram till början av 1915.

Soldaterna från alla stridande länder klev bokstavligt talat ur sina skyttegravar och firade jul tillsammans, mitt i alla pågående trauman som väpnade konflikter alltid utmynnar i. Denna fina stämning raserades sönder och samman, då högre befäl gav stränga order om att säkerställa fortsatt krigföring och hotade med skoningslös bestraffning mot alla som fortsatte att umgås med fienden.

Julfreden skildrats i Christian Carions krigsdrama Fiendeland: En dag utan krig (2005). En film som inleds med ett ironiskt tonfall, där skolbarn från de olika krigförande länderna sjunger, var och en på sitt modersmål, med änglalika stämmor om nödvändigheten att utplåna fienden (som existerar utanför nationsgränserna) från jordens yta. Med andra ord gestaltar scenerna en kontrast mellan barnens oskuldsfullhet och den obarmhärtiga vuxenvärld de ämnar växa upp i.

Strax därefter broderas ett triangulärt händelseförlopp av en kort sträcka av frontlinjerna, som ger en tillräckligt liten inblick av krigets helvete för att vi sedan ska kunna följa människorna bakom artilleriet.

Berör både intellektet och hjärtat

I centrum finns den tyska tenoren Sprink (Benno Führmann) som lämnat operan, de två skotska bröderna Jonathan och William (Steven Robertson och Robin Laing) som känner att något äntligen händer i deras liv och den franske löjtnanten Audebert (Guillaume Canet), vars pappa (Bernard Le Coq) är generalen som ansvarar för frontlinjen.

Fiendeland: En dag utan krig (2005) nominerades till ett flertal filmpriser, däribland en Oscar för bästa utländska film. Filmen har visserligen kritiserats för att historieskrivningen inte är helt korrekt, men som nämndes tidigare: historia är en konstruktion för politiska syften.

Den här filmen frossar inte i sig detaljerade bilder av blodsutgjutelser som i exempelvis Plutonen (1986) och Rädda Menige Ryan (1998), utan här är humanismen det centrala, det konsekventa. Det ständigt närvarande fredsbudskapet, liksom den mänskliga gemenskapen över nationsgränserna, berör både intellektet och hjärtat.

I den mån det förekommer inslag av ”militär tapperhet” sker det aldrig förskönande, utan med en ständigt kritisk blick. Det är människor som dödas, inte soldater.

Förstklassiga prestationer i “Fiendeland: En dag utan krig”

Vissa filmkritiker har även klandrat filmen för att vara alltför sentimental och melodramatisk, men jag skulle med fog vilja hävda att dessa invändningar försvagas av det faktum att händelserna faktiskt ägde rum.

Det praktfulla fotografiet är högklassigt, liksom skådespelarensemblens rollprestationer. Flera scenerier etsar sig fast, inte minst när soldaterna i bunkrarna sakta men säkert minskar spänningarna sinsemellan och så småningom stiger upp för att fira jul tillsammans.

Om man, liksom jag, långsamt börjat tappa hoppet om mänskligheten det här året, med tanke på det som sker i bland annat Ukraina och Palestina, borde man se Fiendeland: En dag utan krig under julen.

SVT borde visa den här filmen varje jul, precis som man gör med Livet är underbart (1946) och Love, Actually (2003).

Fiendeland: En dag utan krig är en film som förevisar att det finns andra ädelmodiga historier i ett krig än de som pågår på slagfälten och som än en gång ådagalägger att svaren för fred och försoning aldrig finns i den militaristiska världsåskådningen.