PROSA. Crister Enander har läst ”blotbok” av Per Holmer och fascineras av urkraften i språket. Det rör sig om en bok som utöver prosastycken också rymmer “ett lysande kort skådespel.”
blotbok av Per Holmer
Tragus förlag
Ibland bär de kortaste romaner på en form av svart urkraft; ett tyglat inre, såsom ett svart hål på textsidorna som aldrig upphör att locka, pocka och provocera.
Allting, varje ord, varje mening kretsar runt den punkten.
Inte som antimateria, utan snarare som ett språkets urtillstånd. Dess obekanta födelseort och främmande bokföringsadress.
Det händer inte ofta; det hör inte till vardagens sedvanliga händelser.
Sedan.
Plötsligt.
Du håller en sådan skrift i handen, kan inte släppa den, inte lägga den ifrån dig.
Du är fast och du sitter som på en limsticka.
Globetrotter och översättare
Boken heter “blotbok” och författare är globetrottern och översättaren Per Holmer, och jag har länge saknat en ny bok av hans egen penna.
Nu är den här.
Dröjer vid förordet, där anslås ackordet som genljuder genom alla sidor, i en sorts noveller eller essäer, kanske tablåer då boken även innehåller ett lysande kort skådespel.
“Minnets ruiner”, skriver Per Holmer. “Trasiga tänder i en glappande käft. Varken rotfyllningar, bryggor eller kronor hjälper. Minnets rutiner. Inlärda någon gång, bit för bit, i det förgångna. Numera oreflekterat införlivade. Var vanan eller ovanan ursprungligen hade sin upprinnelse förblir okänt ”
Återkomst till Danmark
Nu, många år senare, återvänder Per Holmer till Danmark, främst till Köpenhamn.
Hans ungdom träder då fram, liksom i nytt och gråskimrande och lockande sken.
Ljuset är nordiskt, måhända rentutav europeiskt.
“Ute efter spår och språk”, skriver han.
I Kongens by bodde han en gång, när Köpenhamn ännu var porten till Europa, när världen så att säga var ny – och otvättad. Här vistades han strax efter sin debut, “Motbok”.
Och under kort tid, nyligen, gör han två längre besök i Köpenhamn, kanske huvudsakligen beroende på att Europa dit han längtar så det värker i kropp och själ, är stängt.
Det är ramen. Snabbt antydd, sedan försvunnen.
Upp i blå lockande cigarrettrök och en intagande doft av sur öl från svunna gårdagar och tung söt parfym från damer som gett sig av.
Ett lysande skådespel
Ty nu kommer orden, gestalterna äntrar scenen. Minnets teater och nuets skådespel kan börja.
In på scenen kliver Ola Hansson, Laura Marholm, August Strindberg och Ingrid, arton år och piga.
Vi är i Berlin. Det är hösten år 1892, platsen: Lindenallee 2.
Titeln på enaktaren som når upp till det sant sublima och djupt humoristiska, och självfallet djupt tragiska, är “Friedrichshölle – folie à trois”.
Stycket måste läsas, ingen förutom Per Holmer kan göra det rättvisa. På kornet fångar han deras röstläge, rotvälskan som talas, Laura Marholm snubblar runt på tre språk. Strindberg är brysk, förbannad och förbittrad. Detta är brytningen mellan Strindberg och Ola Hansson, och från och med nu kommer Strindberg att hata Laura Marholm. Ola Hansson åker med på köpet, så att säga.
Därefter hamnar vi, läsare och hängivna resenärer, i flamländsk verklighet och det hela avslutas i Prag, en pappa – elitidrottare, fotbollsmålvakt, är ute med sin dotter Prinsessan Pepparkornsöga.
Mycket nöje!
crister.enander@opulens.se
